Det blir inget jobb för min del i helgen, sånt är livet. Verkligheten har börjat
komma ikapp som mamma sa till mig. Varför är du borta pappa? Varför går
jag till ett kors varenda gång jag vill prata med dig? Varför ringer du mig inte?
Varför får jag inga korta sms från dig? Varför ringer inte din telefon hela tiden?
Varför varför varför? Många frågor som jag aldrig kommer få ett svar på.
Du är borta, borta föralltid och jag måste lära mig att leva med det. Men just nu
känns det som ett enda mörkt hål, jag är inne i någon fas som inte får mig att
orka. Jag fann alltid styrkan hos dig, nu är jag bara svag.

Jag vet att man måste försöka, kämpa för att orka. Trots att ångesten sakta
kryper fram måste jag tänka på mitt eget bästa. Även om det är svårt.
Jag tänker hela tiden på vad andra tycker, formar mig efter vad andra säger till
mig. Men det viktigaste är väl att jag mår bra, eller hur? Det är svårt det där.

Nu vill magen inte vara med längre så jag ska nog ta och lägga mig i sängen igen.

Hoppas ni har en trevlig helg iallafall!