Jag har bestämt mig för att sluta snusa, efter många om och men. Efter att ha snusat i så många år är det svårt att släppa taget, det låter fruktansvärt löjligt men snusdosan har varit vid min sida i många år och jag är verkligen beroende. En snus direkt på morgonen, efter att man borstat tänderna, en snus efter varje måltid. Oj, det är så jävla gott men nu är det slut på det. Det är först nu som jag insett att det inte är värt det och om det är någon gång jag måste sluta så är det nu. Svårt kommer det bli, men jag ska klara det.

Jag beställde hem tre stockar snus från en hemsida för några veckor sedan, vet inte exakt hur länge det tog för mig att snusa upp alla men idag har jag endast en dosa kvar av dom (och jag har inte köpt någon dosa utöver) och i den dosan är det bara fyra stycken kvar. När dom tar slut så är det slut på riktigt, jag gruvar mig för att må så illa som jag gjort dom tidigare gångerna jag försökt sluta men nu har jag något att kämpa för. Det är så värt det.

Tidigare när jag försökt sluta så har jag fått panik, svettats, gråtit, skrikit och varit ett riktigt svin. Men det är bara dom första dagarna, efter en vecka eller två går det över och jag ska inte falla tillbaka. Anledningen till varför jag har börjat om dom två gångerna jag försökt sluta är för att alla i min närhet har snusat. När jag gick gymnasiet så snusade hälften av alla i min klass om inte mer än hälften, när någon la in en snus höll jag på att bryta ihop så jag började om igen. Sedan försökte jag några månader efter att Pappa försvann, för jag vet att han ville att jag skulle försöka sluta. Har fortfarande lappen kvar som han skrev, vi hade ett vad. Jag skulle sluta snusa och få en platt tv av honom efter ett år, jag minns hur mycket vi skrattade när han skrev det. Han trodde på mig, det gjorde han alltid. Men jag klarade mig bara några dagar och jag ångrar det så mycket. Och anledningen till varför jag föll tillbaka den gången var för att många på mitt jobb snusar och att känna lukten av snus och se snusdosor gör mig galen.

Det är ju sjukt egentligen hur man kan ha blivit så fruktansvärt beroende av något, jag trodde aldrig att jag skulle börja snusa efter min första snus. Snusfylla var bara förnamnet, då svor jag att jag aldrig skulle stoppa in en snus igen, men jag hade fel. Flera år senare sitter jag och skriver här på bloggen att snus varit en fruktansvärt stor del av mitt liv och att jag är sjukt beroende.

Men det är dags nu och jag hade nog aldrig bestämt mig om det inte vore för min fina. Han är världens bästa stöd och jag vet att så länge han finns vid min sida klarar jag allt.