Femtonde Oktober

Välkommen måndag ♥

 

Jag tycker att det är så härligt när en ny vecka startar, har så mycket att se framemot så det gör inte så mycket just nu att helgerna bara flyger förbi. Nu på morgonen har jag städat lägenheten, förstår inte vad vi gör men så fort vi gjort fint här hemma så stökar vi ner. Haha! Elvin har haft en lite jobbig morgon, det kliar i munnen så han vill helst vara i min famn hela tiden. Vilken tur vi hittade åt våran bärsele som vi fått av min fina's chef, så kan jag städa och dona på och ändå ha honom nära.

 

Ikväll ska jag träffa min fina vän Linnéa, imorgon ska vi fara på två möten (hoppas det går bra!) på onsdag ska vi tatuera oss, på torsdag har vi mammaträff på BVC och på fredag ska vi träffa Sofia och Mia. Fullspäckad vecka! Känns riktigt kul.

 

Nu ska jag ge Elvin lite mat och sedan ska vi bege oss ut på en lång promenad! Kram på er

 

Sv: Det var så lite så :). Ja jag delar gärna med mig om mina tankar vet inte riktigt vart jag ska börja så tar det lite snabbt från början. En dag för snart fem år sedan så får jag ett samtal från min lillebror när jag är i skolan, han säger att mamma är konstig och har spytt, jag tänker inte så mkt på vad han säger utan säger att han får ringa till mormor och berätta. Någon timme senare så ringer det igen, då är det en ambulans man som berättar att det ska ta min mamma till sjukhuset men att det nog inte är någon fara, mormor är med henne i ambulansen.

Jag går direkt till min lärare och berättar att min mamma är på sjukhus och att jag måste hem.

Väl hemma så kommer morfar och hämtar mig och vi åker direkt till sjukhuset.

Vi får träffa mamma, hon har fått en strok i lilla hjärnan. Hon kunde inte prata bara se så det var verkligen jobbigt att se. Man kunde se i hennes ögon att hon undrade i fall hon skulle bli bra igen.

Läkarna kunde inget göra, det enda som kunde göra att min mamma skulle få leva var ett mirakel så det var de vi hoppades på.

Några dagar senare tog min mamma sitt sista andetag och hela min värld rasade. Jag kunde inte fatta att det var sant. Från att vara en fullt frisk mamma till att bara på några sekunder vara borta hade jag verkligen svårt att förstå.

Nu har det snart gått fem år och jag saknar henne lika mycket varje dag. De säger att tiden läker alla sår men det gör de verkligen inte, man får bara lära sig att leva med dem.

Nu när jag själv ska bli mamma så är det så många känslor som kommer upp i skallen, ibland blir man tokig men oftast går det bra. Jag hade gjort vad som helst för att min mamma skulle få va med och dela våran bebislycka men nu när det inte går så får jag göra det bästa av situationen och tänka positivt.

Tack så mycket :) jag hoppas att den går bra. Ja jag är rädd för allt som har med förlossning att göra, smärtan och att spricka osv men jag vet ju att man får något helt underbart efteråt så det är värt det :). Jag har inte tänkt så jättemycket på det, vill ta det som de kommer, är rädd för att jag blir besviken annars om det inte blir som jag har tänkt mig. Ja jag kan förstå att det måste vara en fantastisk känsla, jag längtar såå tills jag får uppleva den och nu är det inte långt kvar :). Hehe jaså ja, mysigt :)

Ja jag tycker med att det är synd, jag tror att vi skulle ha mycket att prata om. Men om jag skulle ha vägarna förbi någotn gång så säger jag till direkt.

Det blev ett långt svar haha, hoppas du orkar läsa.
Kram

Åh tack så mycket! Detsamma! :)
ååå jag vill med tatuera mig, är bara feg och inte riktigt hundra på vad jag vill göra ännu :)