Vi har gått igenom mycket. Så mycket. Vi har funnits vid varandras sida, i både med- och motgångar. Vi har gråtit tillsammans. Skrattat tillsammans. Upplevt saker dessa år som andra inte gör under en hel livstid. Om någon skulle fråga mig vem som fått mig att orka allting, så skulle jag svara Peder. En av dom absolut viktigaste människorna i mitt liv.

 

När våra vägar korsades litade jag inte på någon. Kärleken hade svikit för många gånger. Jag var ung och dum. Gjorde saker som jag inte borde gjort. Men jag fick en andra chans. Peder valde mig och jag valde honom. Det är snart 5 år sedan vi två blev ett. Jag minns det som om det var igår. Känslorna. Blickarna. Den där känslan av att känna sig hel igen. Att våga. Vi båda gav allt, vi gav aldrig upp. Det har inte varit en lätt resa, av många anledningar. Men vi har klarat det och jag finner inga ord för hur tacksam jag är över att vi aldrig släppt taget. Jag vet ingen som kämpat så för kärleken. Som struntat i allt runtomkring. Det var bara vi två och vi var villiga att kämpa för den starka kärlek vi kände för varandra.

 

Peder var till stor hjälp när han fick reda på att jag hade svåra ätstörningar och inte mådde bra. Han fanns där hela tiden. Stöttade mig. Kramade mig. Dom där varma kramarna, som fått mig att orka när jag bara velat ge upp. Han fick mig att välja honom istället för Bulimin. Jag hade två val sa han. Antingen kämpar jag för att bli frisk, eller så går han sin väg. I den stunden ville jag bara lämna allt. Jag ville inte ha hjälp. Jag skulle klara det själv. Ta mig ur allt på egen hand. Men idag så är jag honom evigt tacksam. Hade han inte haft det kravet, vet jag inte hur jag skulle klarat det. Jag valde honom. Min kärlek. Mitt allt.

 

När min pappa fick vingar, var det kärleken som gjorde att jag orkade. Ett av dom starkaste minnena är när jag står på akuten och skriker. Vi hade just fått veta att pappa fått en hjärnblödning. Jag bara gråter. Faller ihop. Peder kommer inspringandes och tar mig i sin famn. Han viskar att han älskar mig. Han höll upp mig, mina ben orkade inte stå. Länge stod vi där. Han släppte aldrig taget. Och det har han aldrig gjort. Han har hela tiden funnits vid min sida. Han var hemma i flera veckor med mig efter det. Gjorde allt i sin makt för att jag skulle ha det bra. Även om han visste att han aldrig skulle kunna göra allt bra, att han aldrig skulle kunna laga mig helt, så gav han aldrig upp. Han försökte verkligen.

 

Han är så lugn och trygg. Jag har aldrig mött en sån fin och omtänksam människa. Min önskan var att bilda familj med Peder. Jag visste att han skulle bli en helt fantastisk pappa och jag hade så rätt. Att se mina två hjärtan tillsammans får mig att känna sån lycka.

 

Att livet förändras när man skaffar barn är inget nytt. Relationen blir inte som tidigare. Man har sina diskussioner om helt andra saker än förr. Man har inte all tid i världen för varandra. Men det viktigaste är att aldrig glömma bort varför man valde det här. Varför man håller ihop. Varför man kämpat så för att komma dit man är idag. Att man älskar varandra. Och jag tror på att kärleken övervinner allt. Så länge som man håller ihop, faller resten på plats.