Kom just hem från din grav älskade vän, jag och min fina tog
bilen dit. Har saknat att vara där, samtidigt som klumpen i min
mage bara blir större & större ju mer jag tänker på det.
Jag vill egentligen inte gå till din grav, då inser jag bara mer och
mer att du aldrig mer kommer hem. Men samtidigt känns det
tryggt. Tryggt att gå dit, prata, skratta och känna din närhet.
Jag kände din närhet ikväll, sa att jag älskar dig oändligt mycket
och att jag saknar dig. Saknaden är fruktansvärt stor.
Trots att klumpen i min mage är stor när jag tänker på allt som
har hänt, så kan jag inte fly från verkligheten. Jag vill så gärna
fly från den, för verkligheten gör ont. Den gör så ont att jag inte
vet vart jag ska ta vägen, men jag måste ta den på allvar.
Jag måste inse, måste kämpa, måste orka, för dig pappa.

Jag vet att du skulle pussa min panna nu, säga att allting kommer
att ordna sig så småningom. Men jag vill ha din styrka, behöver dig
här för att få någon kraft. Jag känner mig svag, svag utan dig.
Ibland kan jag bara sitta och stirra i flera timmar, bara kolla rakt
fram och väntar på att något ska ske. Att ett under ska ske, att du
ska komma in genom dörren med ditt leende & säga att allting är
bra nu. Du skulle krama om mig, säga att du aldrig mer lämnar mig.
Nu drömmer jag igen, men drömmarna får mig att orka. Drömmarna
få mig att orka med vardagen, trots att jag inte orkar gå till skolan.
Sen allting hände har jag varit stark, varit i skolan och gjort alla prov
och läxor. Men nu har det tagit stopp, precis som om någon tryckt på
en knapp och jag orkar ingenting. Orkar absolut ingenting.
Förlåt pappa för att jag inte orkar vara där och kämpa, men dom förstår
mig. Du skulle också förstå, för du förstod mig alltid.
Jag har fått hemuppgifter som jag ska göra istället för att vara där och
plåga mig själv. Du var alltid där, väntar hela tiden på att du ska dyka upp
när dom andra idrottslärarna kommer och går i korridoren.
Men du dyker aldrig upp, det är då jag inser. Du kommer aldrig dyka upp.

Trots alla tårar, trots all smärta, trots alla sömnlösa nätter, så har du fått
mig att tänka. Att du försvann har fått mig att börja tänka om, precis som
du alltid tänkte. Man ska inte slösa energi på saker som inte är värda att
slösa någon energi på. Det finns ingen mening med bråk och diskussioner.
Självklart kan man vara besviken, det var nog också du ibland. Även fast
du aldrig visade det. Tänk vad mycket du lärt mig pappa, du vet hur tack-
sam jag är över det. Du har lärt mig allting jag kan och jag vill vara som du.

Jag måste försöka sova inatt, måste verkligen. Jag ligger vaken halva nätterna
och tänker på dig. På hela resan, den oändligt långa resan som ingen vill vara
med om. Jag tänker på allting som hänt efteråt, vad tomt allting känns.
Jag känner en ensamhet, en tomhet, en ilska, en smärta, en oändlig smärta.
Vill bara vakna upp ur mardrömmen, för jag behöver dig här min bästa vän.

Snart är julen här pappa. Julen som jag alltid sett framemot, julen som alltid är
så mysig. När snön ligger täckt över marken och julstämningen börjar komma.
Jag känner ingen julstämning, längtar inte till julen, längtar inte alls. Inte i år.
Inte utan dig. För ingenting är som vanligt utan dig. Det gör så ont pappa.