Fick precis ett samtal av min kära mor som gjorde mig riktigt arg och ledsen. En försäljare hade ringt henne och frågat efter Pappa. Jag kokar lite inombords. Hur kan man göra så!? Dom fick till svar att han snart varit död i tre år. Han finns ju inte ens i något register längre. Och som vanligt så har försäljare inget hjärta, kan inte förstå hur man kan söka upp någons fru och ringa till henne när människan inte finns någonstans. Jag menar, någon anledning måste det ju vara om den människan man ska ringa till inte står någonstans? Det är ju inte precis så att man raderar sig självmant från denna jord. Jävla idioter.

Jag hoppas att den som ringde Mamma fick riktigt dåligt samvete när han hörde henne bryta ihop i telefon och jag hoppas att den människan får ett riktigt dåligt liv.

Blir iskall och illamående. Älskade, finaste Pappa. Du är så saknad ♥

På utsidan verkar allting vara bra, man ler och skrattar, men så är det bara kaos inuti. Ihåligt och trasigt. Man har så mycket som är värt att leva för - men ändå känns det inte helt på något sätt. Man känner sig halv, försöker för varje dag som går att laga sig själv men det är som att man fastnat på ett och samma ställe. Ingen förändring. Samma visa varenda dag. Jag fick höra när min bästa vän rycktes ifrån mig, att jag kommer aldrig ur sorgen, jag måste igenom den. Då var min tanke att det aldrig kommer gå, jag tar mig aldrig igenom den, jag ville rymma från den. Men ju längre tid som gick, desto mer insåg jag att jag kommer aldrig kunna fly från den. Den finns där, än vad jag gör. Spelar ingen roll vad jag tar mig till, jag måste påbörja min egen bearbetning av Pappa's bortgång. Det kan inte någon annan familjemedlem, vän eller kurator göra åt mig. Jag började skriva - vilket hela tiden har hjälpt mig ett steg fram och två steg bak. Jag skrev om Pappa. Om våra minnen, om hur han var som människa, om hur mycket jag saknade och älskade honom. Oftast skrev jag så många sidor att jag fick kramp i handen. Det fanns ju så mycket fint att skriva ned om världens finaste människa. Det var så svårt att sätta punkt när jag väl börjat.

Efter ett år eller så, fick jag många frågor från människor runt mig. ''Hur klarar du av att vara så stark Sara?'' Jag vet inte hur man klarar av att leva vidare egentligen. Dagarna går framåt - men för en själv känns det som att tiden står still. Jag minns att jag ofta funderade över hur livet kunde gå vidare för andra, när finaste Pappa rycktes bort från mig. För mig stannade ju tiden. Varför gick dom till jobbet? Varför var hon ute och sprang? Varför log dom? Det fanns liksom inte i min värld att dagarna fortsatte gå när Pappa's hjärta slutade slå. Allt blev bara svart för mig. Meningslöst. Ofattbart.

Men så kom det en dag, tillslut, när allting vände. Jag började se ljust på saker och ting. Livet var inte sådär grått och meningslöst längre. Jag såg ett liv framför mig, meningsfulla saker som jag inte ville missa. Jag kunde höra Pappa's röst i mitt huvud. ''Du är så bra Sara, fortsätt kämpa - jag vet att du klarar det!!'' Och så kämpade jag. För hans skull. För att jag vet att Pappa skulle vilja att jag kämpade på utan honom, för honom.

Idag står jag här - fortfarande halv men så mycket starkare. Jag kommer aldrig bli riktigt hel, men jag kan komma en bra bit på vägen. Finaste Pappa, jag finner inga ord för hur mycket jag verkligen saknar dig. Du var min andra halva och jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig igen. Bara en sista gång. Jag älskar dig, så himla mycket och varenda dag utan dig är en kamp. Men jag tänker aldrig ge upp - för jag vet att du finns med mig. Alltid. På något sätt.

Min änglapappas födelsedag - miljoner grattiskramar och grattispussar till dig på din dag! Den här dagen kommer alltid vara speciell, fantastisk men samtidigt fruktansvärt jobbig. Jag blir åter igen påmind om hur skört livet är och tårarna rinner nedför min kind när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få träffa min bästa vän. Han var den som alltid lyssnade, fanns där, kramade om mig när jag behövde det som mest, tränade med mig, skrattade hysteriskt med mig, pussade mig på pannan när tårarna rann. Pappa var verkligen allt för mig, det är så svårt att försöka förklara våran relation. Vi stod varandra så nära. Att vara utan Pappa's trygga famn gör så ont, det värker i varenda centimeter av min kropp. Fina älskade Pappa - jag saknar dig så!

Ett steg i sänder och en tro
att detta liv får ha en bro
en bro över tid och över rum
där år och dagar ryms i en sekund

Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig

Av alla tecken man kan få
Från nån vars klocka slutat slå
Lyser det starkaste just nu
För lugnet som jag fått hade du

Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne

Medans livet går vidare, fäller jag oändligt många tårar och går sönder inuti. Det är nästan så det hörs, när jag faller isär och önskar så att jag vore på en annan plats. Men bara för tillfället, jag vill inte lämna jorden, jag vill ta vara på varenda sekund jag får av livet. För det är världens största gåva, att få leva. Men jag kan inte hjälpa det. Jag faller ihop som en liten hög på golvet, nyper mig hårt i händerna för att känna någon annan smärta för en stund. Men värken i hjärtat försvinner inte, hur hårt jag än trycker. Det svider, bränner, nästan som en blixt som går igenom min kropp. Så känns det. Så ont gör det. Att leva utan sin bästa vän.

Varenda rörelse gör ont och hur jag än försöker läka mig själv så blir jag aldrig riktigt hel. Men blir man någonsin det? Jag kommer alltid vara halv. Något kommer alltid fattas hos mig, en väldigt stor del och jag blir galen av bara tanken. Jag kommer aldrig mer få krama om min absolut största förebild som alltid fick mig att le. Det är obegripligt. Förstår inte hur så fina människor kan ryckas från jorden så plötsligt. Varför just min bästa vän? Det förblir en gåta.

Att ta sig igenom den här sorgen är det största utmaningen som jag någonsin fått och någonsin kommer att få. På något konstigt vis går tiden framåt, medans det känns som att jag stannat kvar. I min lilla bubbla. Som att jag ibland tror att Pappa fortfarande finns vid liv. Att han snart kommer ringa, skicka sms eller komma in genom våran ytterdörr. Visst är det märkligt? Att någon som försvunnit kan vara så levande.

På något sätt så finns alltid Pappa med mig. Jag vet det. Jag känner det på mig. När jag står vid hans grav och pratar med honom, kan jag ibland känna en vind, en varm vind som smeker min kind. Jag tvivlar inte, det är Pappa's svar till mig. Han finns där, vid min sida och hjälper mig över alla hinder på vägen. Det är så jag klarar livet, med hjälp av tron att han alltid finns med. På något sätt.

Inte ens orden jag älskar dig räcker till. Du är så saknad ♥

Idag kom det på tal att det snart är tre år sedan min fina Pappa tog sina sista andetag. I oktober, den åttonde. Jag tycker verkligen inte om den månaden, hatar den dagen, får rysningar bara jag tänker på att jag varje år kommer måsta uppleva den jobbiga veckan. Från den 29 September när Pappa föll ihop på fotbollsplanen till den 8 Oktober då han rycktes ifrån mig.

Pappa var min absolut bästa vän, vi delade allt och han var den enda som jag vågade berätta allt för. Vi fiskade mycket tillsammans, tränade mycket tillsammans och skrattade alltid tillsammans. Han var så himla rolig. Jag har ett speciellt minne med Pappa då våran sjuka humor kom fram. Vi var ute och åt lunch på en resturang, bara jag och han. Då skulle han berätta om ett avsnitt av Robert Gustafsson som han sett och jag hörde inte ett ord av vad han sa, för  han skrattade sig igenom hela berättelsen och så höll han på att ramla av stolen. Jag minns att jag skrattade så jag började gråta. Det var ofta så, jag var ofta tvungen att vika mig av skratt för Pappa hade sån härlig humor.

Att Pappa inte får hålla våran lilla bebis gör så ont i mig. Att han inte får träffa vårat lilla hjärta. Det värker i hela min kropp när jag tänker på det, mest i hjärtat. Där bränner det och svider. Jag önskar så att Pappa fick uppleva det vi får göra nu. Han är världens bästa morfar även om han inte finns här med oss.

Världens finaste Pappa. Jag älskar och saknar dig så mycket ♥

Jag älskar dig så mycket Pappa och jag önskar så att du vore här ♥

  

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket Pappa. Det gör så ont att leva utan dig.

Jag önskar så att Pappa fick uppleva det här. Jag önskar att han fick uppleva att bli morfar, för jag vet att han skulle vara så lycklig. Jag önskar att jag fick se honom hålla i vårat lillpyre, leka och busa, som han alltid gjorde med småbarn. Jag önskar så att min fina, underbara Pappa fick chansen att leva och vara med på denna fantastiska resa.

Jag älskar dig Pappa och jag önskar så att du var här. Du är så saknad ♥


Min fina Pappa och jag

Det är när allting runtomkring tystnar som jag känner hur mycket jag faktiskt behöver dig. Det är fruktansvärt. Jag saknar dig så himla mycket och jag kan inte förstå att det snart är tre år sedan ditt hjärta slutade slå. Inte slå för oss, utan slå här nere på jorden. Jag vill ju så gärna att du ska finnas pappa, att du ska få träffa ditt kommande barnbarn, du skulle bli världens bästa morfar. Eller du blir världens bästa morfar. Trots att du inte finns. Du är den bästa ändå.

Jag minns, sommaren innan du rycktes ifrån mig, så var vi ute och fiskade. Det var en lördag, vi hade köpt med oss plockgodis och drack Loka direkt ur flaskan. Det var bara du och jag. Jag var så himla glad. Jag tittade på dig där du satt i båten, tänkte för mig själv att om du försvann skulle jag inte klara mig. Du är ju min bästa vän. Jag försökte sudda bort tankarna på att du en dag kunde försvinna och så sa jag 'Du är världens bästa Pappa, vet du det?' Du började skratta och svarade ''Såklart jag är! ;)'' Jag började också skratta, Pappa sa alltid så, han var så himla ärlig och skämtsam. Älskade Pappa ♥

Det är jobbigt att leva utan sin bästa vän. För Pappa var den som stod mig närmast, som visste allt, som förstod allt utan att jag behövde säga något. Det är svårt för människor runt om att förstå hur nära vi stod varandra, jag och min Pappa. Vi umgicks varje dag. Vi hittade alltid på saker. Vi fiskade tillsammans, vi tränade tillsammans, vi klippte gräsmattan tillsammans, vi bar in ved tillsammans, vi åkte till Sidberg tillsammans. Vi skrattade alltid tillsammans. Vi hade samma humor, vi kunde läsa varandras tankar, vi hade samma temprament. Vi var lika på så fruktansvärt många sätt och vis.

Min Pappa var allt för mig och kommer alltid vara nummer ett. Jag älskar honom så himla mycket och jag vet att en dag kommer vi ses igen. Jag bara vet det, fina Pappa.


Suddig och väldigt gammal bild, men den betyder så mycket ändå. Vi satt precis likadant. Fina du.

Jag saknar, älskar och behöver dig så fruktansvärt mycket ♥