Medans livet går vidare, fäller jag oändligt många tårar och går sönder inuti. Det är nästan så det hörs, när jag faller isär och önskar så att jag vore på en annan plats. Men bara för tillfället, jag vill inte lämna jorden, jag vill ta vara på varenda sekund jag får av livet. För det är världens största gåva, att få leva. Men jag kan inte hjälpa det. Jag faller ihop som en liten hög på golvet, nyper mig hårt i händerna för att känna någon annan smärta för en stund. Men värken i hjärtat försvinner inte, hur hårt jag än trycker. Det svider, bränner, nästan som en blixt som går igenom min kropp. Så känns det. Så ont gör det. Att leva utan sin bästa vän.

Varenda rörelse gör ont och hur jag än försöker läka mig själv så blir jag aldrig riktigt hel. Men blir man någonsin det? Jag kommer alltid vara halv. Något kommer alltid fattas hos mig, en väldigt stor del och jag blir galen av bara tanken. Jag kommer aldrig mer få krama om min absolut största förebild som alltid fick mig att le. Det är obegripligt. Förstår inte hur så fina människor kan ryckas från jorden så plötsligt. Varför just min bästa vän? Det förblir en gåta.

Att ta sig igenom den här sorgen är det största utmaningen som jag någonsin fått och någonsin kommer att få. På något konstigt vis går tiden framåt, medans det känns som att jag stannat kvar. I min lilla bubbla. Som att jag ibland tror att Pappa fortfarande finns vid liv. Att han snart kommer ringa, skicka sms eller komma in genom våran ytterdörr. Visst är det märkligt? Att någon som försvunnit kan vara så levande.

På något sätt så finns alltid Pappa med mig. Jag vet det. Jag känner det på mig. När jag står vid hans grav och pratar med honom, kan jag ibland känna en vind, en varm vind som smeker min kind. Jag tvivlar inte, det är Pappa's svar till mig. Han finns där, vid min sida och hjälper mig över alla hinder på vägen. Det är så jag klarar livet, med hjälp av tron att han alltid finns med. På något sätt.

Inte ens orden jag älskar dig räcker till. Du är så saknad ♥