♥
Vilken tacksamhet jag känner. Så otroligt många i min närhet som verkligen hjälpt mig den senaste tiden. Som gett mig varma kramar, massor med fina ord, en axel att gråta mot. Vet helt ärligt inte hur jag någonsin ska kunna tacka er. Marcus & Malin, mina absolut bästa vänner som gjort så mycket för att få mig att le. Fina mamma som öppnat sitt hem för mig och gjort allt för mig och Elvin. Mina vänner som fått mig att skratta även fast hjärtat inte alls är helt, någonstans. Jag älskar er, verkligen jättemycket.
Det är såna här gånger man märker vilka som är äkta. Vilka som alltid står vid ens sida och jag har så många som stannat kvar trots att vinden blåser så otroligt hårt. Många har bara försvunnit. Så kallade vänner och andra i min närhet. Visst är det tragiskt? Det lilla kan göra så mycket och inte ens det orkar ni med. Men det är skönt att veta vilka som man verkligen kan lita på, så man kan radera de andra ur sitt liv.
Tack, tack och tack igen alla fina för att ni finns! ♥
Fall seven times, stand up eight
Jag sitter här och tänker. Så mycket som förändrats på så kort tid. Hjärnan hänger inte riktigt med, trots att hjärtat sagt sitt. Lite märkligt är det allt. Framförallt väldigt jobbigt. Hela situationen. Livsförändringen. Det är svårt, fruktansvärt smärtsamt på alla sätt & vis. Jag försöker hela tiden tänka att jag en dag kommer komma upp på benen igen. För jag kämpar, hela tiden, varje dag. Och även om allt bara känns så hopplöst ibland, försöker jag tänka positivt. Men i dom svåraste stunder känns det som att jag alltid kommer vara kvar där, på botten. Men jag har varit här så många gånger förut, inte på samma vis, men nära och jag har alltid tagit mig igenom det. Det är det jobbigaste, att man måste igenom allt, det finns inga genvägar. Ibland önskar jag att det inte vore så. Vad lätt allt skulle vara. Eller hur?
Så mycket som jag har gått igenom dom senaste åren, när pappa rycktes ifrån mig trodde jag aldrig att jag skulle överleva utan honom. Men här står jag idag. Kanske inte riktigt lika stark som jag brukar känna mig, men på god väg. Jag har stött på många hinder och jag har alltid klarat att kliva över dom. Det tar tid, men det måste det få göra. Efter regn kommer solsken. Det vet jag.
Elvin är verkligen min hjälte och räddning på alla sätt & vis. Han får mig att orka och vilja kämpa vidare. Han får mig att se något ljus i allt elände. Det finns inga ord som kan beskriva kärleken som jag känner för den lilla människan, ibland känns det som att jag ska spricka av all kärlek. Han är så himla fin och jag är så tacksam för att jag har honom. Jag kan göra misstag och jag kan vara nära att falla tillbaka till gamla vanor, men så fort jag tänker på Elvin så funderar jag inte ens på det. Jag kommer alltid göra allt i min makt för att han ska ha det bra. Alltid. Mamma älskar dig så mycket! ♥
Det är skönt att ventilera sig. Jag behöver det verkligen. Jag vill även passa på att tacka alla fina människor i min närhet som hela tiden ställer upp och bryr sig om mig. Det är såna här gånger som man inser vilka som är ens riktiga vänner, såna som aldrig släpper taget, hur hårt vinden än blåser. Alla sms, telefonsamtal, mail och varma kramar. Med er vid min sida klarar jag allt. Ni vet vilka ni är, tack för att ni finns!
4 Juni
Det är mycket nu. Allt jag kan säga. När alla bitar fallit på plats och jag kommit upp på benen igen lovar jag att återkomma. Bloggen har varit min dagbok i många år, i 5 år för att vara exakt. Här har jag skrivit ned alla mina tankar och känslor, här har jag kunnat ventilera och öppna mig. Men just nu känns det inte som att jag har så stor lust att göra det. Av många olika anledningar. Men det blir bättre, det blir det alltid.
Jag tänker. Lyssnar. Förstår. Gråter och skrattar om vartannat. Jag har aldrig någonsin varit i den sitsen som jag är nu. Jag har så otroligt fina människor i min närhet som aldrig kommer kunna förstå hur mycket dom betyder för mig, för oss. Att dom ställer upp i vått och torrt, är mer än guld värt. Jag älskar er ♥
Nu ska jag dricka lite te, krypa upp i soffan och se lite film. Godnattkramar till er!
Syskon
Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan och frågade er läsare när ni tycker att man ska skaffa barn nummer två och jag tycker att jag fick in himla många bra svar och kloka tankar! Så tack för det. Många frågade om min åsikt så här kommer den.
Det skiljer 2 år mellan mig och min storebror Marcus, eller 1 år och 10 månader för att vara exakt. Vi har alltid stått varandra nära och gör det än idag. Vi har gjort allt tillsammans, delat allt och vi har så många fina minnen ihop. Jag vill att Elvin ska ha en sån, ett sånt syskon som är nära i ålder och som han kan göra saker tillsammans med. Skiljer det inte mycket på barnen i ålder så har dom så mycket mer gemensamt och går igenom samma saker samtidigt.
Både jag och min fina är överens om att det inte ska vara så långt mellan våra barn. Sedan om det blir 2 eller 3 år spelar ingen roll. Jag såg att någon skrev på min ask sida att om vi vill ha så kort tid mellan barnen så måste vi väl sätta igång snart, men så tänker inte riktigt vi. Just nu lägger vi all fokus på Elvin och ger honom allt, han kommer få många syskon men inte just nu. Jag vill hinna jobba ett tag innan och träna upp min kropp ordentligt så jag orkar med en graviditet till. Träna upp mage och rygg så jag om möjligt, kan lindra lite av den värken som man kan få. Jag tror att det är väldigt viktigt.
Elvin var ju som sagt inte riktigt planerad, vi visste vad som kunde ske men det var inte så att vi kämpade för det. Jag tror att vi kommer tänka lite så på nästa barn också, händer det så händer det och vi kommer vara så lyckliga den dagen vi får reda på att ett litet liv växer inuti mig igen. Den känslan går inte att beskriva med ord och jag längtar såklart jättemycket.
Jag tycker dock att det var helt underbart att starta sommaren med en nyfödd bebis och jag som annars jobbar helger och högtider, tyckte det var fantastiskt att få vara mammaledig under just dom. Så lite planering kommer det allt bli. Hihi.
Att skaffa syskon
Just nu är det väldigt många runt oss som är gravida och jag kan inte göra annat än att längta till nästa barn när jag får se deras fina magar. Det är verkligen något speciellt, jag kan inte riktigt finna orden men att bilda familj är verkligen meningen med livet. Helt klart.
Jag skulle vilja höra med er mammor där ute, när skulle ni vilja ha barn igen? Hur många år mellan barnen? Vad tycker ni är lagom? För och nackdelar med att ha dom nära varandra? Många frågor, hihi.
Bild lånad från google
Words
Håll huvudet högt och fortsätt kämpa
Att stanna upp, ta det lugnt och fokusera på att börja må bättre är något som jag verkligen blivit bättre på sedan vi fick vår lilla prins. Jag måste börja må bra, inte bara för mig själv utan för min familj också. När jag inte mår bra, mår inte dom heller bra. Jag vill aldrig gråta i Elvin's närhet, men det har hänt. Och han blir jätteledsen. Han ser direkt när jag inte mår bra.
Det är mycket nu. Kaos inombords. Jag vill inte gå in på varför det är såhär. Kanske konstigt att jag skriver ett inlägg här om det, men bloggen har alltid varit som en dagbok för mig. Ett ställe där jag kunnat ventilera mig och jag mår så mycket bättre av att få skriva av mig. Pappa sa alltid att jag skulle skriva om jag inte mådde bra. För det hjälper alltid. Och han hade så rätt.
Jag vet inte hur uppdateringen kommer bli framöver. Jag har tagit en paus, från det mesta. Behöver vara själv. Tänka och ta beslut. Men jag vill att ni ska veta att era ord, som ni ger mig, betyder otroligt mycket. Telefonsamtal, sms, kommentarer. Jag läser vartenda ett och även om jag inte svarar på alla, så träffar dom rakt in i hjärtat och jag orkar lite till. Tack för att ni finns.
Jag vill bara avsluta med att säga att min son betyder allt för mig. Den viktigaste människan i mitt liv. Om det inte vore för honom hade jag nog gett upp allting för längesen. Men nu är det dags att ta tag i det här. Jag vill börja må bättre för Elvin's skull. Han förtjänar en glad mamma och det ska han få. Finaste Elvin, mamma älskar dig så himla mycket. Du är ljuset i mitt liv.
3 Mars
Idag är en sån dag. En dag där allting känns extra jobbigt. Jag skulle vilja plocka ned varenda spegel i hemmet så jag slipper se på mig själv, hur jag ser ut. Så jobbigt känns det just nu. Försöker göra allt jag kan för att trycka undan de negativa tankarna, det är svårt. Jag la upp en bild på instagram tidigare och skrev i princip samma text som här. Och jag fick så fina ord tillbaka. Blev tårögd. Men jag kan inte riktigt ta in det, hur gärna jag än vill. Jag blir såklart jätteglad över att höra att jag är fin och att jag kämpar på så bra, att jag är en inspirationskälla. Men jag kan inte riktigt tro på det. Även om jag vet att dom här människorna menar det dom skriver. Jag är inte nöjd med mig själv. Hur jag ser ut. Jag känner mig tjock och ful. Som att det aldrig blir någon förändring, hur hårt jag än kämpar. För det gör jag. Jättehårt. Det är tufft. Och att tankarna på det hela tiden finns där, gör det verkligen inte lättare.
Jag har känt mig så trött och slut på dom senaste veckorna. Jag äter som jag ska. Sover som jag ska. Rör på mig som jag ska. Men ändå är jag så orkeslös. Så nere. Jag ler och skrattar men det känns inte riktitgt äkta. Innerst inne vill jag bara krypa ned i sängen under täcket och vara där. Sova tills det känns bra igen. Men det vet jag själv att det inte går. Man måste ta sig igenom det hur mycket man än vill hoppa över det.
Imorgon hoppas jag på en bättre dag. Jag och min lilla familj har varit utomhus hela dagen idag, skottat och städat undan på altanen. Det var skönt med frisk luft och skönt att göra något och slippa tänka för en liten stund. Jag älskar mina två hjärtan så otroligt mycket. Allting blir så mycket lättare när jag tänker på att dom alltid finns vid min sida ♥
Finaste lilla killen i hela världen. Du är mitt allt!
Att finna tiden
Jag tänker mycket på hur vår vardag kommer se ut när jag ska gå tillbaka och jobba, när Elvin ska börja på dagis. Hur vi kommer göra för att få ihop tiden. För att hinna med allt det viktiga. Tid för dagislämning, jobb, dagishämtning, egentid, familjetid, tid för umgänge, ''saraochpedertid.'' Det där pusslandet, så att alla ska må bra och känna att man får sin tid. Jag tvivlar inte en sekund på att vi inte kommer få ihop det, men när man är som jag, en planerare ut i fingerspetsarna som alltid måste ha kontroll, så är det lätt att tankarna alltid faller dit. Jag är en sån som alltid måste ha kontroll, ett datum och en tid för saker. Har jag inte det så blir det snabbt kaos i mitt huvud. Ibland kan det vara riktigt tufft att måsta ha det så. Men jag har lärt mig att uppstår det något, att det inte blir som planerat, så rasar inte hela världen. Det går alltid att ordna på något sätt.
Att få ihop dagistiderna med våra jobbtider är vad jag tror dom första dagarna kommer bestå av. Att smälta och komma in i förändringen. När man väl kommit in i det tror jag man kommer kunna planera och ordna allt annat därifrån. Egentid är jätteviktigt för både mig och min fina. Jag glädjs alltid med Peder när han ska iväg någonstans, när han får vara Peder för en stund och tvärtom. Han glädjs med mig. Jag tror att det är superviktigt i ett förhållande, både när man har barn och inte, att ge varandra den där tiden. Att inte gå runt och sura för att den ena fick en timme mer eller mindre. Och att man såklart pratar om det.
Att få tid tillsammans som familj. Vi har bestämt att en kväll/dag i veckan ska vara för familjen. Då ska vi göra något roligt tillsammans, något som vi alla tycker om. Fara iväg någonstans eller bara vara hemma och mysa. Inga planer, ingen stress, bara vara med varandra.
Träning är ju såklart något som jag också tänker på. Att finna tiden för det. Det är ju en så stor del av mitt liv så det är helt klart att det finns i min vardag. Men jag skulle aldrig offra tid med familjen för att träna. Så jag har ju börjat förstå att när vardagen drar igång kommer det inte bli lika som nu. Jag kommer inte kunna vara på gymmet varje dag och jag kommer kanske inte hinna promenera varje dag. Man får helt enkelt hitta luckor och försöka planera in så gott som det går. Det handlar ju om prioritering också.
Jag lever med lugnet själv. Fina Peder. Jag är en sån som stressar upp mig för minsta lilla medan han säger att allting ordnar sig. Vad vore jag utan honom? Jag vet att tillsammans klarar vi allt. Så länge som jag har honom vid min sida känner jag mig trygg. Våran kärlek övervinner allt. Det ska bli spännande att se hur vardagen kommer se ut om några månader. Men med mina älskade hjärtan klarar jag allt. Min älskade familj ♥
Formeli.se
Jag beställde en tavla för snart en månad sedan från Formeli.se. En tavla med en bild på Elvin, hans födelsedatum, födelsevikt, födelselängd, födelseår och klockslag vid födseln. Jag ville ha en traktor eller en bil med på bilden också, men fick en stjärna istället. Så jag mailade och skrev att tavlan inte såg ut som jag ville ha den och får som svar att hon ska skicka en ny, utan extra kostnad eftersom trycket blev fel. Det tog två dagar att få den första tavlan så jag tänkte att en ny kommer också komma lika snabbt, men så fel jag hade. Nu har det snart gått 3 veckor sedan hon skrev att en ny skulle skickas och jag har inte fått den än, men fakturan är betald.
Jag blir såklart jättebesviken. Inte bara över att det tagit så lång tid, utan även för att jag inte fått något svar på mina två mail + kommentarer jag skrivit på hennes blogg och instagram. Jag har full förståelse för att hon har haft mycket kring jul/nyår och att hon kanske inte mått så bra på grund av graviditeten, men ett svar tyckte jag iallafall att jag kunnat få. Bara fått veta att hon inte glömt bort att hon skulle skicka en ny eller att den är påväg.
När jag skrev här på bloggen att beställningen hade blivit fel fick jag en kommentar av en tjej som varit med om något liknande och för henne tog det 3 månader innan hon fick en ny. 3 månader!? Det är ju inte alls rätt! Så jag hoppas verkligen att jag får svar på mina mail snart eller att den kommer med posten vilken dag som helst. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Ska kolla om det finns något nummer så man kan ringa henne.
Det är okej att känna
Dom senaste veckorna har det varit kaos i mitt huvud. Jag har tänkt alldeles för mycket, känt mig stressad och inte alls mått bra. Har försökt in i det sista att trycka bort alla jobbiga tankar och verkligen försökt att fokusera på det positiva, men jag har inte lyckats. Ikväll blev det för mycket. Jag har hela tiden planerat saker för att slippa tänka, men det är klart, det funkar inte i längden. Så ikväll bestämde jag mig för att avboka alla planer för i veckan, känns så trist. Jag skulle träffa så många fina vänner och det tar verkligen emot att inte kunna bita ihop och orka, som jag alltid brukar, men för mitt eget bästa så får det bli såhär. Det är hög tid att börja fokusera mer på mig själv, göra det jag mår bra av och bara vila. Göra allt för att livet ska bli lite lättare. Missförstå mig inte, mina vänner är så fantastiska och jag mår så bra i deras sällskap, men jag har inte tänkt på mig själv på väldigt länge. Det var så längesen jag kom i första hand. Jag är expert på att stressa upp mig för ingenting och glömmer bort att slappna av. Känns inte ens som att jag kopplar nattetid när jag sover. Just nu känns det som att jag skulle kunna vila i flera veckor, helt slutkörd av alla tankar som flyger omkring. Som en ond cirkel, som aldrig riktigt tar slut.
Jag har alltid sett det som en utmaning att stanna av och känna efter hur jag mår. Men nu har jag inte endast mig själv att tänka på så nu känns det lättare och mer självklart på något vis. För att människor i min närhet ska må bra, måste jag också göra det. Och för min familj och mina vänner, gör jag allt. Därför är det dags att stanna upp lite!
Så den här veckan kommer bestå av vila och göra sånt som jag mår bra utav. Gå långa promenader för att samla ny energi. Vara med min familj, hålla dom lite extra och njuta av allt jag har. Jag tänker inte stressa upp mig för att det är lite stökigt här hemma, tänker inte ha någon tid att passa, inte tänka hela tiden på att jag måste göra si & så. Bara vara helt enkelt.
Egentligen vet jag inte varför jag blottar mig här och skriver direkt från hjärtat, när jag inte har den blekaste om vilka som läser här varje dag. Jag antar att jag vill visa att det är okej att inte alltid må bra. Det är okej att inte vara den där supermamman som ska klara vad som helst, den är okej att inte vara den perfekta flickvännen, det är okej att känna. Man får bryta upp. Man måste falla ihop för att ta sig upp igen. Det är precis vad jag tänker göra, kämpa. Jag har viljan, jag har styrkan, jag har så fina människor i min närhet. Jag tar mig upp igen, det är jag säker på.
Varma kramar till er ♥
När det ofattbara händer
Livet är så skört, alldeles för skört. Jag läser om människor som rycks ifrån livet alldeles för tidigt, var är rättvisan? Det finns ingen. Vad som helst kan hända, när som helst. Och det gör så ont i hela mig att läsa om det. Att se det. Jag såg precis en mamma som förlorat sitt barn, i magen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. Sedan Elvin kom in i våra liv har den här delen av mig blivit så mycket starkare, innan tänkte jag såklart också i liknande banor men det är först nu som jag verkligen kan tänka mig hur det skulle vara. Han är mitt liv, min lilla son som gjort livet så mycket bättre, som fått mig att lära känna mig sjäv på ett helt annat sätt, som fått mig att inse meningen med livet. Jag vill aldrig någonsin leva utan honom.
Jag vet precis hur det känns att förlora någon man verkligen älskar. Den där känslan som gör att det bränner och svider i bröstet. Allting blir mörkt och kallt. Så tomt och ensamt. Så många tankar som snurrar runt i ens huvud. Så många tårar som aldrig tar slut. Att sakna någon som man aldrig mer kommer få träffa, gör så ont och jag önskar inte ens min fiende den känslan.
Dagen har väckt många tankar och många känslor inom mig. Mamma åkte in på akuten imorse med enorma magsmärtor och dom fann ett hål i magsäcken som nu är opererat och allt gick bra. Men det är så läskigt att något kan hända så snabbt och att livet kan vända på bara några minuter. Sist någon i vår familj åkte in på sjukhuset rasade min värld och när något sånt här händer spelas allting upp i mitt huvud igen. Alla känslor som man kände då, den maktlösheten man kände att bara kunna stå bredvid och vänta på besked. Låta dom som kan göra sitt jobb och hoppas på det bästa. Vi älskar dig mamma, du är vårat allt ♥
Var rädda om varandra. Kram på er!
Från hjärtat
Jag är så glad och tacksam över att livet har tagit en vändning ♥ Att allting går åt rätt håll. Att jag orkar varje dag. Jag är så glad över att jag har så fina människor i min närhet som får mig att orka kämpa när allting går i motvind. När allting känns lite extra tungt. Hur ska jag någonsin kunna tacka er? För att ni aldrig släpper taget om mig. För att ni finns där, dag som natt, när jag behöver er. För att ni peppar mig och får mig att förstå att jag kan och jag klarar allt. Jag finner inga ord, jag älskar er så mycket.
Igår brast jag ut i tårar. När mina tankar snurrar runt och saknaden efter min bästa vän tar över, då känns det som att ingenting kan få mig upp på benen igen. Allt blir svart. Jag faller ned som en liten hög, känner mig svag och det gör så ont inuti. Vad vore jag, utan dina andetag? Den dagen pappa rycktes ifrån mig ville jag inte leva längre. Jag skäms inte för att skriva det, för det var så jag kände då, jag ville att våra hjärtan skulle sluta slå samtidigt. Jag minns känslan så väl, så tomt, så kallt. Alla våra minnen spelades upp i mitt huvud och jag kunde inte sluta gråta, kunde inte sluta skrika. Jag stod vid ett fönster på sjukhuset och sa att han var min bästa vän, inte han, om och om igen. Jag bara stirrade rakt fram och kände mig inte hel längre. Han var mitt allt och lite till.
Efter tre år med sorg och saknad, lär man sig att leva med alla dessa starka känslor. Jag vet att när jag faller ihop, så tar jag mig upp igen. Jag vet att jag tar mig igenom allting, på ett eller annat sätt. Jag är så mycket starkare, jag vet att jag orkar.
Livet är inte rättvist, det är så skört. Så jag har lärt mig att leva varje dag som om det vore min sista. Och jag tycker det är viktigt att man visar tacksamhet över vad människor gör för en. Jag försöker, så gott jag kan, säga till alla mina närmsta hur mycket dom faktiskt betyder för mig och hur glad jag är över att dom finns i mitt liv. Man kan aldrig säga det för många gånger.
Jag har lärt mig att skjuta undan all negativ energi som jag får av vissa människor, för jag orkar inte må dåligt på grund av såna som bara är onda. Jag fokuserar istället på alla mina fina, riktiga vänner som älskar mig och tar mig för den jag är. Ni vet precis vilka ni är, nya som gamla vänner. Jag vill bara ge er en stor kram just nu. Så mycket betyder ni för mig.
En liten tanke
Det finns människor som jag har riktigt svårt för. Människor som bara tycker synd om sig själva, som bara hör av sig när det är dags för att gnälla och som inte kan glädjas åt andra. Jag försöker att inte bry mig, för dessa människor är inte värda min energi, men ibland känns det ganska svårt. Speciellt om man känner sig besviken.
Men jag har lärt mig att bita ihop och komma igen. När någon sårar mig eller gör mig illa, försöker jag skaka av mig det så gott som det går och gå vidare. Människor som bara ger mig negativ energi vill jag inte ha i mitt liv.
Behandla alltid andra som du själv vill bli behandlad. Om du behandlar någon dåligt så får du alltid tillbaka det, kom ihåg det!
Stay strong
Igår hade jag en rätt jobbig dag. På alla sätt och vis. Jag var helt slut på i både kropp och knopp, jag känner mig ganska stressad inför flytten och allt vad det innebär, jag kämpar med min viktnedgång så mycket men just nu känns det som att det står stilla. Ska verkligen bli spännande och se om min förändrade kost har gett resultat. Men just nu är jag inne i en period där allting känns lite extra tungt. På kvällarna när jag ska sova snurrar det miljontals tankar runt i mitt huvud och skapar totalt kaos.
Men jag vet att allting ordnar sig tids nog, jag behöver bara kliva över alla jobbiga hinder och sedan är jag på banan igen. Fick ett sånt fint meddelande av en vän igår, blev så glad att mina ögon tårades. Jag har verkligen fina människor i mitt liv som gör allting lättare när det känns svårt. Som får mig att le. Ni vet vilka ni är ♥
Jag har precis kommit hem från en lång morgon promenad, skönt att få rensa tankarna lite och ta nya tag!
Vad tycker ni?
Jag har en fråga till er mina kära läsare. Hur tänker ni kring alkohol efter att man fått barn?
Den frågan innehåller ju så många följdfrågor, men när tycker ni det är okej att gå ut igen, tycker ni att det är slutfestat när man bildat familj eller inte? Jag minns min reaktion för några år sedan när vi var ute på hotellet här i Lycksele, en nybilen mamma stod på dansgolvet och var jättefull. Jag tyckte inte att det kändes riktigt rätt, hon hade en liten bebis på några månader där hemma (nu säger jag inte att den bebisen inte var i goda händer eller inte hade det bra) men bara själva grejen att hon var så himla onykter och precis hade blivit mamma. Då har man ju knappt hunnit lära känna sin lilla skatt så jag själv skulle inte göra så.
Jag läser många mamma bloggar och just den här saken togs upp på en av dom. Självklart började mina tankar flöda, vad tycker jag egentligen? Jag tycker, så som många andra också tycker, att barn och alkohol inte går ihop. Jag tycker att det är obehagligt när någon är jättefull i min närhet och den känslan har blivit starkare sedan vi fick Elvin. Jag vill inte ha onyktra människor nära honom.
Men jag tycker absolut att man ska få fara ut och ha roligt någon gång ibland. Bara för att man blivit mamma ska man kunna fara ut med sina vänner, ta någon öl och dansa. Jag vet att jag själv kommer göra det, även om det är ett bra tag dit så vet jag att den kvällen kommer komma och då kommer jag ha riktigt roligt. Jag har alltid haft kul när jag farit ut, även om jag druckit en, två eller ingen öl. Att bara få fara ut och träffa människor, det ger iallafall mig mycket!
Livet slutar absolut inte när man blir mamma, som många tror. Snarare tvärtom. Jag kände att mitt liv började när jag bildade familj. Men även fast jag har blivit mamma så är jag fortfarande Sara och ibland behöver jag tid för mig själv. Egentid är jätteviktigt. Jag känner att jag vill vara nära Elvin hela tiden, jag älskar honom så mycket och vill aldrig nästan släppa taget om honom. Men när jag väl tagit mig ut på en promenad ensam och får rensa mina tankar, så känns det så himla härligt och jag samlar massor med ny energi. Det är klart att mitt liv kretsar kring Elvin, han är mitt ansvar och jag kommer finnas där för honom, förevigt. Men någonstans känner jag att jag tycker inte att det är fel att unna sig utekvällar när man fått barn. Tycker man om det, så tycker jag man ska göra det. Elvin har sin pappa och vi har otroligt många i vår närhet som mer än gärna är med honom och även fast han inte är så gammal så känns det som att han redan nu känner sig så trygg med dom också. Vilket känns så bra för jag vet att vi kan lämna honom till någon av dom och han har det så bra.
Vad tycker ni? Skulle vara kul att höra era åsikter!
Äkta vänskap varar föralltid
Jag kommer säkert trampa någon på tårna nu, men den risken känner jag att jag kan ta. Varför försvinner människor i ens liv när man bildar familj? Jag förstår det inte. Jag är precis samma Sara som jag var innan Elvin kom in i mitt liv. Jag har inte förändrats som vän. Jag är fortfarande den snälla och omtänksamma vännen som jag var innan.
Igår kväll kunde jag inte somna, jag tänkte på allting och för en stund kändes allt så fruktansvärt tungt. Jag har tappat så många på vägen och det värker verkligen i hjärtat. Jag vet att människor förändras, att man kan växa ifrån varandra, men att helt sluta höra av sig till någon som alltid brytt sig, tycker jag är så fel. Så många års vänskap, kan vara över på en dag. Jag förstår inte.
Duger jag inte som vän för att man kanske är på olika ''nivåer'' i livet så får det vara. Jag mår så bra just nu och är så lycklig. Så att människor inte stannar kvar i mitt liv kan jag ta mycket bättre nu, än innan. Jag kan vara så fruktansvärt ledsen över det här men innerst inne känner jag att det är deras förlust. Jag har varit samma människa hela vägen.
Sedan vi fick Elvin har jag träffat så många fina människor, människor som jag verkligen ser som äkta vänner och jag är så tacksam över att jag funnit er! Människor som jag kanske aldrig trodde att jag skulle komma nära, har förvånat mig och er har jag kommit närmre än någon annan. Det betyder mycket för mig att ha er i mitt liv.
Jag drar absolut inte alla över en och samma kant. Jag har några få kvar sedan tidigare, ni vet vilka ni är, som stannat kvar och jag älskar er mer än ord kan beskriva. Ni har verkligen bevisat för mig vad äkta vänskap är ♥
Ta vara på det ni har innan det är försent
Idag går alla mina tankar till de som var inblandade i olyckan i Malå, de drabbade och anhöriga. När vi passerade Husbonliden igår kväll mötte vi flera ambulanser och polisbilar som hade blåljusen på. Vi tänkte att någon hade kört av vägen, nu när det är så halt ute på vägarna. Men när jag kom hem fick jag ett meddelande från aftonbladet på telefonen där det stod att en bil hade kört in i en folkmassa, sex personer var allvarligt skadade. Jag blev alldeles kall när jag läste det. Bara en stund senare fick jag ett nytt meddelande där det stod att en 13 årig pojke avlidit av skadorna. Då rann mina tårar. Så fruktansvärt otäckt. Jag tittade på Elvin och grät ännu mer, vad skulle jag göra om han försvann? Om det var han som var med i någon olycka och rycktes ifrån mig. Hur skulle jag kunna leva utan honom? Den viktigaste i mitt liv. Nej fy. Jag vill inte ens tänka den tanken.
Åter igen blir jag påmind om hur skört livet är. Att man aldrig vet när det kan ta slut. Det kan hända något så fort och det skrämmer mig. Att förlora någon man älskar är det absolut värsta man kan vara med om och jag vet precis hur hans anhöriga kände sig igår, hur dom känner sig idag, hur det kommer kännas för dom ett bra tag framöver och för resten av livet. Det gör ont att tänka på det. Jag önskar inte ens att min fiende att få uppleva något sånt. Att behöva leva med en oändlig saknad är så tungt.
Jag kramar om min fina och underbara son lite extra idag, är så glad över att jag har honom i mitt liv. Jag älskar dig Elvin ♥
Var glad över det lilla du har
Jag har svårt för människor som bara gnäller och aldrig blir nöjd. Varför kan man inte glädjas åt det man har istället för att hela tiden vara negativ? Ibland har jag sån stor lust att bara säga; Du lever för tusan, finns dom som inte får den chansen och får lämna jorden alldeles för tidigt! Kan bli galen på hur vissa människor tänker och beter sig faktiskt.
Jag har väldigt lätt för att förlåta och svårt för att hata, men det finns människor som jag verkligen inte klarar av och det känns riktigt jobbigt. Förstår inte ens varför jag ödslar energi på att bry mig om människor som inte bryr sig om mig. Antar att jag är mån om andra och inte vill någon något ont. Men nu orkar jag inte mer, nu tänker jag behandla andra som dom behandlar mig.
När tankarna blir för många
Jag är specialist på att tänka för mycket. På allt och ingenting, helst på en och samma gång. Hur livet var då, hur livet är nu, hur livet kommer bli sen. Vem som gör vad idag, vem som gjorde så, vem som gjorde si. Jag tänker på människor som sårat och satt djupa spår i hela mig. På sånt som gjort mig svagare, på sånt som gjort mig starkare.
Jag är så glad över att man själv väljer vilka människor man ska ha i sitt liv och vilka man ska ta avstånd ifrån. Jag stänger av falska och oärliga människor, människor som inte förtjänar min vänskap och kärlek. Jag är helt klart en sån människa som ger alla en chans och försöker vara vän med alla, men så inser man att det går inte att vara för snäll hela tiden. Även om jag skulle kunna vara det. Kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger jag hållit kontakten med fel människor och varit vän med människor som inte förtjänar min vänskap. Såna människor som faktiskt varit riktigt dumma mot mig. Som tur är, så har jag så fina vänner och sån underbar familj som hjälper mig på vägen. Som hindrar mig från att bli sårad. Guld värt.
Jag kan bara inte förstå hur människor kan vara så oärliga. Hur man kan vilja såra. Jag har lärt mig på senare dagar att ta avstånd från såna människor och det har gjort mig så mycket starkare. Egentligen har jag alla dessa falska människor att tacka - för att jag är den starka människan som jag är idag. Jag klarar mig så fruktansvärt bra utan er.
Ett stort tack till alla mina fina vänner som gör allting värt. Jag är sämst på att höra av mig men ni vet att jag älskar er, oändligt mycket ♥
