På förmiddagen invigde jag mina nya träningsskor och tights, äntligen kan jag promenera i ett bra tempo utan att få ont i fötterna. Alla mina tidigare skor har gett mig fruktansvärt med skavsår, har varit tvungen att vända efter halva vägen. Men idag kunde jag gå lite mer än en mil, utan problem. Regnet öste ned men det var riktigt härligt med frisk luft. Så underbart med ett par rejäla skor och dom är ju dessutom riktigt rosa och fina. Hihi.

 

Jag tog tre dagars paus från träningen och det gjorde susen, nu är jag på topp igen. Nu känns det roligt att träna och jag känner mig taggad så fort jag vaknar upp på mornarna. Det är en skön känsla. På måndag ska jag och Malin prova på något som heter Boot Camp här i Lycksele. Kondition och styrketräning utomhus, det känns spännande! Roligt att testa något nytt, lite omväxling från gymmet och löpbandet. Det enda kravet var att man skulle ha viljan att träna och röra på sig, så några höga krav på sig själv behöver man inte ha. Jag är egentligen inte en sån som tycker om att träna i grupp, förr var jag det, men inte nu. Men jag ska ge det en chans! Förhoppningsvis är det något för mig, skönt också att komma iväg lite.

 

Jag funderar på att ta en ny ''form bild'' på mig själv framöver och lägga ut här på bloggen. Det är en lång resa jag gjort, ännu är jag inte i mål, men närmare än såhär har jag aldrig varit. Det är otroligt bra att jag har tagit bilder under resans gång, för jag ser ingen skillnad på mig själv. Tyvärr. Det bara är så. Men det börjar smälta in. Jag är stolt över mig själv.

 

 

 

 

Jag är helt förälskad i dessa träningskläder så när lönen kommer ska jag klicka hem detta! En jacka från Sportamore.se, perfekt när man ska ut och löpträna i vår/sommar. Skor även dom från Sportamore.se och tights från better bodies. Så härliga färger! ♥

 

 

I may not be there yet, but im closer than I was yesterday. 

 

Imorse vid frukosten lyste solen in genom fönstret och det var bara tre grader. Så efter pappan vaknat begav jag mig ut i det underbara vädret. Promenerade i rask takt till min änglapappa. Jag stod där länge, funderade över livet och berättade för honom hur jag mår. Jag känner alltid hans närhet när jag kommer dit. Som om han stod precis bredvid mig. Det är guld att komma dit ibland och bara vara. En viktig plats för mig. 

Ikväll har jag varit på gymmet och tränat, så härligt! Hade bokat bandet så jag gick och joggade om vartannat. Även om jag önskar att jag hade bättre kondition, så är jag stolt över hur mycket jag faktiskt orkar. Det blir bara bättre och bättre. Och det är ju såklart mitt mål. Att hela tiden öka och orka lite mer än jag gjorde tidigare.

Något som jag verkligen inte kan vara utan när jag tränar är musik. La in en massa nya, bra låtar med högt tempo tidigare idag och det är ju så peppande att springa med bra musik i öronen. Kanske ska lägga in en lista här på bloggen på vad som spelas när jag tränar, så ni får lite tips. Vad tror ni om det?

När jag kom hem gjorde jag en god smoothie. När jag och min fina träffades drack vi alltid det, kom jag på nu när jag skrev det. Hihi. Dagens gjorde jag på yoghurt, kiwi och banan. Supergod!

 

 

Det finns verkligen så mycket fint! Älskar allt på bilderna nedan ♥

 

 

 

Har precis tagit mig en lång, varm dusch efter kvällens powerwalk. Jag kommer verkligen somna gott ikväll. Som ni förstått så har jag utökat mina träningspass till två per dag. Kanske låter helt knäppt i era öron men jag kör olika saker och passar på nu medan Peder kan vara hemma och tiden finns. Så idag har jag dansat zumba och promenerat. Imorgon funderar jag på samma. Om jag inte åker på gymmet istället. Var så himla härligt igår att först gymma och sedan simma efteråt. Det måste verkligen göras om snart. När fina Malin blivit frisk också.

Slaskigt och halkigt. Men jag tog mig minsann fram ändå. Godnatt på er! ♥

 

 

Medan Elvin vilade ute på altanen så tog jag mig igenom ett svettigt, jobbigt men roligt zumbapass. 40 minuter och nu är jag helt slut på. Som det ska vara! Underbar känsla. Lilleman sover fortfarande, märks att han trivs ute i friska luften för han sover alltid så bra i vagnen.

 

Ikväll är det hockey som gäller här hemma och jag som inte är speciellt intresserad av det funderar på att ta mig en powerwalk. Efter att Elvin somnat. På kvällen är det lättast att ta bilen in till stan och gå där, för promenadvägen som går in till Lycksele härifrån är alldeles kolsvart när det blir mörkt. Och jag som är mörkrädd. Hihi. Brukar visserligen gå med pannlampan som min fina fick i julklapp, men mycket roligare att gå där det finns lampor.

 

Nu ska jag försöka komma på något smarrigt att laga till middag! Kram på er

 

 

Godkväll kära läsare ♥ Jag har precis kommit hem från badhuset. Jag bestämde mig i sista sekund för att fara ändå, vilket jag inte ångrar alls. Det är alltid som jobbigast att byta om och ta sig iväg, när man väl är där och efteråt känns det ju helt fantastiskt. Inget klår den känslan. Vi gymmade först en timme, jag gick på trappmaskinen en halvtimme och körde sedan styrka en halvtimme. Sedan bytte vi om till badkläder och simmade. Det var så härligt och avslappnande att vara i vattnet. Jag hade sån träningsvärk innan gymmet men nu är den som bortblåst. Nu känner jag mig helt slut på, det blev hela 3 träningspass idag. Har verkligen inte hänt på länge! Dansat zumba, gymmat och simmat. Det går verkligen bra för mig nu och jag är så glad över att det går åt rätt håll. Att jag mår bra och aldrig tappar viljan, att jag orkar.

 

Jag tror minsann att vi strax ska krypa isäng. Känns som att jag kommer somna direkt jag lägger mig ned. Mina två hjärtan har varit i Tuvträsk ikväll och hälsat på en kompis till Peder, han hade varit så glad hela tiden och skrattat. Sånt känns så fruktansvärt bra i hjärtat. Speciellt när man är en sån som har lite svårt för att slappna av när han inte är bredvid mig. När försvinner den känslan tro? Aldrig? Jag vet ju att Peder är världens bästa pappa och jag tvivlar inte en sekund på att han gör allt minst lika bra som jag, men det känns ändå som att jag har svårt för att släppa tankarna på Elvin när jag är ifrån honom. Dock så är det väldigt bra träning och väldigt nyttigt för både mig och honom. Igår blev han jätteledsen när Peder höll i Oliver och ville till honom. Pappas pojke, helt klart. Hihi. Och nu skriver jag det igen, egentid är så himla viktigt. Jag känner ju verkligen hur mycket jag behöver det när jag väl tar mig tiden för det. Att bara få vara själv en liten stund. Att bara vara Sara.

 

Nu måste jag nog börja avrunda här för jag skulle kunna skriva en hel novell känns det som.

Kram på er!

 

Vårat lilla hjärta somnade direkt jag la ned honom efter en morgon fylld med massa mys och bus ♥

 

 

Och jag hamnade här. Kände att jag ville skriva ett inlägg. Ibland kliar det verkligen i fingrarna och jag kommer på så mycket som jag vill dela med mig av till er. Jag tänker mycket på min viktnedgång. Hur jag kämpar, hur jag äter, läser träningsbloggar och blir inspirerad av människor som gör allt för att nå sina mål. Jag glädjs verkligen med alla människor som tar det här steget, även dom som kanske inte går ned så mycket men som brinner för det och verkligen tar tag i det. Jag ger ofta beröm. Visar att jag tycker att dom gör ett bra jobb. Visst är det synd när människor inte gör så? Jag har människor i min närhet som inte sagt ett ord om det jag åstadkommit hitills. Som inte bryr sig om före och efterbilder som jag lägger upp. Som bara är tyst. Sånt gör faktikst riktigt ont, speciellt om det är människor man känner. Jag blir så himla glad när jag får beröm och fina ord från såna som jag inte ens känner. Det värmer något oerhört mycket. Men jag försöker att blunda och inte ta åt mig så mycket, det är ju trots allt för mig själv som jag gör det här och huvudsaken är väl att jag själv känner att jag gör ett bra jobb och kommer någon vart med min träning och kost. Det är ju ändå jag själv som vet hur hårt jag sliter och hur duktig jag är som fortsätter orka trots motgångar.

 

Att träna har alltid varit en stor passion och en stor del av mitt liv. Jag skulle inte ge upp träningen för något i världen. För jag behöver det. Inte bara för att gå ner i vikt, utan för att må bra. Jag älskar att röra på mig. Det behöver inte vara ett hårt träningspass på gymmet, det kan vara en powerwalk utomhus eller några styrkeövningar här hemma. Den känslan som man känner efter att man tränat går inte att beskriva med ord. Den är underbar och får mig att längta efter nästa träningspass.

 

Men att veta hur man ska träna och äta för att gå ned i vikt är väldigt svårt, tycker jag. Att hitta balansen. Jag har haft ett väldigt stort matberoende så för mig är det svårt att kunna sluta äta när jag blir mätt. Nu, efter graviditeten med Elvin och i samband med viktnedgången så har jag lärt mig när det får vara bra. Jag äter enligt tallriksmodellen och tar bara en portion. Men förr kunde jag äta hur mycket som helst, hur länge som helst. Det fanns liksom inget stopp. Det var först efteråt som ångesten och paniken kom smygandes. Och den känslan önskar jag inte ens min fiende. Att äta tills man mår illa, börja kallsvettas, skaka och bara vilja få upp det igen. Jag börjar nästan gråta av att bara tänka tillbaka på det. Jag ska aldrig hamna där igen.

 

Det är viktigt att ha ett mål. Och att ta just det steget att påbörja vägen dit är stort. Ett stort kliv i rätt riktning. Jag har aldrig haft svårt för att bestämma mig, man kan verkligen säga att jag ärvt min fina änglapappa's tjurskalle. ''Du är ju en Bäckman'' som mamma brukar säga, hihi. Har jag bestämt mig för något, så tar jag tag i det och jag slutar inte förrän jag känner mig färdig. Det är en stor fördel. Jag vet att jag en dag kommer vara där jag vill vara och jag kommer må så himla bra. Tankarna på det finns hela tiden där och det får mig att orka lite till när allting känns tungt. Jag gör det här för mig själv, det får jag aldrig glömma.

 

Just nu känns det som att jag står och trampar på ett och samma ställe. Jag har inte vägt mig på över en månad och känner att jag inte behöver göra det heller. Jag har nog aldrig vägt mig utan mer kollat på mig själv i spegeln och på så vis bestämt mig för när det känns bra. Men när jag ändrade min kost ville jag göra det för att se hur mycket jag kunde gå ner. Att äta LCHF var bra för mig, -10 kilo på 12 veckor. Nu äter jag normal kost, tränar varje dag och försöker på så vis bli av med dom sista kilona. Dom som alltid är svårast att få bort. Men det får ta tid. Jag tänker inte stressa. Även om jag ibland gråter över att det går så sakta. Men det måste få ta tid, annars går man lätt upp igen. Det har jag sett så många gånger på människor som provat med pulverdieter, snabbt går man ner men man går lika fort upp igen när man börjar äta vanlig mat. Så tänker jag.

 

Det finns inga genvägar. Ge aldrig upp. Kämpa. Ibland flyter det bara på, ibland känns det så fruktansvärt tungt men allt slit ger resultat. Ge det bara tid. En dag kommer man kunna se tillbaka på resan och känna sig stolt. Stark. Jag ger aldrig upp.

 

 

Jag skriver ju verkligen om allt här i bloggen och just nu handlar ju större delen av mitt liv om viktnedgång, efter min fina familj såklart. Jag kämpar varenda dag med att gå ner i vikt. Jag tänker alltid på vad jag äter, tränar minst en timme om dagen och trivs väldigt bra med det. Men tufft är det. Att hela tiden kämpa, aldrig känna sig nöjd. Ibland mår jag faktiskt så dåligt så jag knappt kan titta mig själv i spegeln. Det är sanningen. Men jag vet var gränsen går, jag har varit svårt sjuk och kommer aldrig hamna där igen. Men det är ingen lätt utmaning. Absolut inte. Det finns dagar då jag verkligen bara inte vill träna, även om jag älskar det, så känns det så himla drygt och jag önskar att kilona kunde rasa av mig utan träning. Men den känslan går snabbt över när jag väl tagit mig iväg. Det är bara att byta om, klä sig och bege sig ut som ibland känns så jobbigt.

 

Jag har gått ner trettio kilo sedan Elvin föddes. Och det är jag såklart jättestolt över. Jag är glad över vad jag åstadkommit hitills och kollar jag tillbaka på bilder, så känner jag inte igen mig själv. Jag var ofantligt stor mot slutet av graviditeten och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle bli så stor. Jag tänkte inte på hur jag åt när jag var gravid, bara på att äta bra mat så bebis skulle växa och må bra där inne. Men jag åt choklad i massor, godis av alla dess sorter, chips, friterat, glass. Listan kan göras lång. Jag unnade mig mer än vad jag borde gjort. Och jag har ju väldigt lätt för att öka i vikt. Jag är nog en sån som bara behöver kolla på en godispåse för att gå upp 2 kilo. Jag minns inte exakt hur jag såg ut den dagen vi plussade, men om jag inte minns fel så såg jag ut ungefär som jag gör nu. Så nu är det bara dom kilona som jag gått upp just innan som jag vill bli av med. Och det sägs ju att dom sista kilona är dom tyngsta. Det märker jag tydligt.

 

Som jag skrivit tidigare så har jag slutat följa någon diet. Jag gick ner 10 kilo med LCHF och det nöjde jag mig med. Eller rättare sagt, vikten stannade av. Och jag tror inte man kan äta en och samma kost hela tiden för att gå ner i vikt, någon förändring måste man göra. Jag har aldrig varit någon som äter mellanmål, så just nu äter jag tre mål varje dag. Frukost, lunch och middag. Till frukost blir det oftast fil eller yoghurt, till lunch äter jag ibland rester från gårdagen eller gröt. Till middag äter vi oftast något slags kött med sås och sallad. Ibland fisk. Ofta gratänger. Jag äter nyttig och hälsosam mat. Blir jag sugen på något kvällstid så tar jag en frukt, ett äpple eller en morot. Jag tycker att det funkar bra, även om jag märker att jag blev mindre hungrig när jag åt LCHF. Men det är klart, det är ju fet mat och det håller man sig ju längre på. Men just nu känns det bäst att äta såhär, kanske kommer jag hinna ändra kosten igen innan jag är framme vid mål. Kanske börjar jag med LCHF igen. Det visar sig.

 

Eftersom jag har mitt förflutna så är jag tveksam på om jag en dag kommer känna mig nöjd. Jag kommer nog aldrig känna just den känslan, men jag kommer kunna känna att det duger. Acceptera.

Här nedan har ni bilder på mig, från att jag var som störst till idag. Det känns sådär att lägga upp dessa bilder, både för att jag verkligen ogillar att se tillbaka på hur jag såg ut men även för att jag inte riktigt känner mig nöjd idag. Men här får ni se iallafall. Dom första bilderna är från förlossningen, sedan har jag tagit bilder lite nu och då och dom sista bilderna är nytagna.