Onsdagen den 13 Juni vaknade jag kring 10:20, gick på toaletten och försökte få i mig lite frukost. Mådde lite illa och var fortfarande jättetrött så jag la mig ned i sängen och skulle vila en stund till. Så fort jag lagt mig till rätta så hör jag hur det 'knäpper' til nedtill och det blev alldeles blött där jag låg. Jag reste mig upp snabbt och då insåg jag att det var vattnet som gått. Minns att jag log lite för mig själv, det pirrade i magen och jag ringde min fina som kom hem från jobbet direkt.

 

Jag ringde upp på BB, presenterade mig och sa att mitt vatten hade gått. Jag möttes av en vänlig barnmorska i andra luren som sa att ifall jag inte börjat känna av något mer, så som värkar, så kunde vi i lugn och ro ta oss upp på BB under dagen för en undersökning. Jag duschade, vi tog med oss förlossningsväskan och åkte upp på BB. Där tog en jättetrevlig barnmorska hand om oss, jag fick sätta mig skönt i en fotölj och göra ett CTG. Allting såg bra ut med både mig och bebis. Och jag hade ännu inte börjat känna av något så vi fick åka hem och vila, för att sedan komma tillbaka på kvällen och göra ett nytt CTG.

 

Väl hemma så kunde jag inte slappna av. Vi la oss i sängen och kollade på några avsnitt Ghost Whisperer och min fina var så snäll och gav mig chocklad så jag skulle börja ladda upp. När klockan började närma sig 15:30 så började jag få riktigt ont och när jag inte ens kunde resa mig upp själv från toalettstolen så ringde Peder upp på BB och dom bad oss komma in.

 

När vi kom dit fick jag göra ytterligare ett CTG och jag blev undersökt, då var jag öppen 3 centimeter. Klockan 16:00 blev jag inskriven och vi fick komma in i mysrummet. Jag använder mig av varma riskuddar och ber om Citadon, det hjälper bra och hela tiden när jag hade ont masserade Peder långt ned i svanken vilket hjälpte något otroligt mot smärtan. Jag prövade även på att bada varmt, två gånger. Jag hade kunnat sitta där i flera timmar, vattnet var riktigt varmt och jag kände knappt smärtan när jag fick en värk. Så härligt!

 

Vid 20:40 började jag med lustgas/syrgas. Jag har aldrig provat på det förut men jag förstod direkt hur jag skulle andas vid varje värk så för mig hjälpte det verkligen. Jag och Peder skrattade tillsammans mellan varje värk och jag försökte att ta det lugnt och bara andas när jag fick som mest ont.

 

Klockan 22:10 var jag öppen 5 centimeter, lustgasen fungerade bra som smärtlindring och jag fick komma upp och gå med ett gåbord. Jag gick in och ut från förlossningssalen, fram och tillbaka i korridoren. Det var inte speciellt roligt när en värk kom när jag var ute i korridoren och långt ifrån lustgasen. Oj vad min Peder fick skratta åt mig, jag fick nästan lite panik när jag inte kunde använda den.

 

När klockan närmade sig 02:00 så kände jag att lustgasen inte längre tog lika bra som tidigare, så jag bad om att få EDA. När den var satt fick jag världens frossa men all värk försvann så jag kunde slappna av. Det var riktigt skönt. Jag pendlade mellan att stå på knä och gunga, ligga på höger sida, ligga på vänster sida. Mina sammandragningar avtog lite av EDA:n så dom kopplade på dropp så dom skulle bli starkare.

 

Vid 05:45 fick jag sätta mig på en pilatesboll och oj vad härligt det var! Jag gungade på den bra länge för att bebis skulle åka ned mer. Vid 06:00 kommer både barnmorska och läkare in, bebis hjärtljud började sjunka så dom ville ta ett prov för att se att allting såg bra ut vilket det gjorde och 06:21 var det dags för mig att krysta!

 

Att det gör ont att föda barn är ju inget som någon har hittat på. Jag trodde att jag skulle gå sönder helt när jag låg där och tog i allt vad jag kunde. Värkarna var ingenting jämfört med krystvärkarna. Men med ett otroligt stöd från min fina Peder och från barnmorskan Maria så var våran fina Elvin ute på tio minuter!

 

Klockan 06:41 den 14 Juni föddes våran fina lillprins! Han skrek till och jag fick upp honom på mitt bröst, det var verkligen en känsla som inte går att beskriva med ord. Efter all värk och slit, så var han äntligen hos oss. Jag var så lycklig. Jag kollade på min fina som hade tårar i ögonen och livet har aldrig någonsin känts så underbart som då. Vi var äntligen tre, en egen liten familj. Mina fina pojkar!

 

Min Peder var ett sånt otroligt stöd genom allt, utan honom hade jag inte varit så stark som jag var. Han stöttade mig hela tiden och lämnade aldrig min sida. Jag fick hela tiden höra hur duktig jag var och hur mycket han älskar mig. Han fick mig att skratta mellan värkarna, han fick mig att ta fram en kraft som jag inte trodde att jag hade. Han är verkligen världens finaste människa och jag är så tacksam för att jag får dela mitt liv med honom!  ♥