Ny läsare? Välkommen! ♥ Jag tänkte berätta lite om mig själv, vem jag är och lite om mitt liv.

Jag heter Sara Maria Christina Bäckman, född 1991-04-09 i lilla Lycksele och här är jag fortfarande kvar. Trivs som fisken i vattnet i denna lilla norrländska stad. Jag växte upp i ett ljusblått hus på Norräng med min Mamma, min Pappa och mina två äldre bröder. Min familj är allt för mig. Vi har alltid stått varandra nära och har allihopa samma sjuka humor, vilket jag älskar! Finns ju inget bättre än att kunna dra sjuka skämt vid middagsbordet och skratta tills tårarna tar över. Underbart.

Jag är mamma till världens finaste lilla kille, Elvin ♥ Han föddes den 14 Juni 2012 och sedan den dagen har mitt liv fått en helt ny mening. Han är verkligen mitt allt och lite till. 

Jag gick omvårdnadsprogrammet på gymnasiet så jag är utbildad undersköterska. Sedan jag tog studenten har jag jobbat på ett äldreboende och där har jag nu fått en fast tjänst! Trivs jättebra med både vårdtagare och personal, men vad jag verkligen vill jobba med får bli en senare fråga. Att jobba med människor är då en sak som är klar, är inne lite på att läsa till kurator eller barnmorska. Redan när jag började på högstadiet visste jag vad jag skulle jobba inom, vården. Det har alltid varit självklart.

Någon som jag skriver väldigt mycket om här i min blogg är min fina Pappa. Det är snart tre år sedan har slöt sina ögon för gott och det har tagit väldigt hårt på mig. Han var min absolut bästa vän, vi delade allt. Pappa var fotbollstränare för Lycksele A-lag, jag var så himla stolt över honom och följde ofta med på matcherna. Han var även lärare på fotbollsgymnasiet så han var en väldigt aktiv och engagerad människa. Han var en riktigt clown, han kunde få vem som helst att skratta. Han skratt ekar fortfarande i mitt huvud, det var så härligt! I September -09 föll Pappa ihop på fotbollsplanen under en lektion, han drabbades av en hjärnblödning. En riktigt stor hjärnblödning. Läkarna kunde inte rädda honom. Den 8 Oktober, bara några dagar efter han föll ihop, slutade Pappa's hjärta slå för gott. Varenda dag utan honom är en rond mot smärta och ångest, det gör så fruktansvärt ont att vara utan honom men jag kämpar på så gott jag kan. Det som gör mest ont är att Pappa var inte sjuk, endast högt blodtryck men han åt tabletter mot det så vi var så oförberedda som vi kunde bli. Jag trodde inte att Pappa skulle somna in när han bara var 48 år. Det är så orättvist. Mer om min älskade Pappa kan ni läsa under kategorin ''Inte ens döden skiljer oss åt'' ♥

Jag har varit svårt sjuk i Bulimi under många år, jag älskar att träna, jag är duktig på att sjunga men sjunger aldrig inför folk, jag är en väldigt glad och positiv människa som ser lösningar i allt. Jag bryr mig så fruktansvärt mycket om människor i min närhet och vill att alla ska må bra. Jag ogillar människor som är falska och människor som bara vill förstöra för andra för att dom har det sämre själv. Så, det var lite om mig! Hoppas ni stannar kvar och fortsätter följa mitt liv. Kram på er!