Vårat lilla hjärta somnade direkt jag la ned honom efter en morgon fylld med massa mys och bus ♥

 

 

Och jag hamnade här. Kände att jag ville skriva ett inlägg. Ibland kliar det verkligen i fingrarna och jag kommer på så mycket som jag vill dela med mig av till er. Jag tänker mycket på min viktnedgång. Hur jag kämpar, hur jag äter, läser träningsbloggar och blir inspirerad av människor som gör allt för att nå sina mål. Jag glädjs verkligen med alla människor som tar det här steget, även dom som kanske inte går ned så mycket men som brinner för det och verkligen tar tag i det. Jag ger ofta beröm. Visar att jag tycker att dom gör ett bra jobb. Visst är det synd när människor inte gör så? Jag har människor i min närhet som inte sagt ett ord om det jag åstadkommit hitills. Som inte bryr sig om före och efterbilder som jag lägger upp. Som bara är tyst. Sånt gör faktikst riktigt ont, speciellt om det är människor man känner. Jag blir så himla glad när jag får beröm och fina ord från såna som jag inte ens känner. Det värmer något oerhört mycket. Men jag försöker att blunda och inte ta åt mig så mycket, det är ju trots allt för mig själv som jag gör det här och huvudsaken är väl att jag själv känner att jag gör ett bra jobb och kommer någon vart med min träning och kost. Det är ju ändå jag själv som vet hur hårt jag sliter och hur duktig jag är som fortsätter orka trots motgångar.

 

Att träna har alltid varit en stor passion och en stor del av mitt liv. Jag skulle inte ge upp träningen för något i världen. För jag behöver det. Inte bara för att gå ner i vikt, utan för att må bra. Jag älskar att röra på mig. Det behöver inte vara ett hårt träningspass på gymmet, det kan vara en powerwalk utomhus eller några styrkeövningar här hemma. Den känslan som man känner efter att man tränat går inte att beskriva med ord. Den är underbar och får mig att längta efter nästa träningspass.

 

Men att veta hur man ska träna och äta för att gå ned i vikt är väldigt svårt, tycker jag. Att hitta balansen. Jag har haft ett väldigt stort matberoende så för mig är det svårt att kunna sluta äta när jag blir mätt. Nu, efter graviditeten med Elvin och i samband med viktnedgången så har jag lärt mig när det får vara bra. Jag äter enligt tallriksmodellen och tar bara en portion. Men förr kunde jag äta hur mycket som helst, hur länge som helst. Det fanns liksom inget stopp. Det var först efteråt som ångesten och paniken kom smygandes. Och den känslan önskar jag inte ens min fiende. Att äta tills man mår illa, börja kallsvettas, skaka och bara vilja få upp det igen. Jag börjar nästan gråta av att bara tänka tillbaka på det. Jag ska aldrig hamna där igen.

 

Det är viktigt att ha ett mål. Och att ta just det steget att påbörja vägen dit är stort. Ett stort kliv i rätt riktning. Jag har aldrig haft svårt för att bestämma mig, man kan verkligen säga att jag ärvt min fina änglapappa's tjurskalle. ''Du är ju en Bäckman'' som mamma brukar säga, hihi. Har jag bestämt mig för något, så tar jag tag i det och jag slutar inte förrän jag känner mig färdig. Det är en stor fördel. Jag vet att jag en dag kommer vara där jag vill vara och jag kommer må så himla bra. Tankarna på det finns hela tiden där och det får mig att orka lite till när allting känns tungt. Jag gör det här för mig själv, det får jag aldrig glömma.

 

Just nu känns det som att jag står och trampar på ett och samma ställe. Jag har inte vägt mig på över en månad och känner att jag inte behöver göra det heller. Jag har nog aldrig vägt mig utan mer kollat på mig själv i spegeln och på så vis bestämt mig för när det känns bra. Men när jag ändrade min kost ville jag göra det för att se hur mycket jag kunde gå ner. Att äta LCHF var bra för mig, -10 kilo på 12 veckor. Nu äter jag normal kost, tränar varje dag och försöker på så vis bli av med dom sista kilona. Dom som alltid är svårast att få bort. Men det får ta tid. Jag tänker inte stressa. Även om jag ibland gråter över att det går så sakta. Men det måste få ta tid, annars går man lätt upp igen. Det har jag sett så många gånger på människor som provat med pulverdieter, snabbt går man ner men man går lika fort upp igen när man börjar äta vanlig mat. Så tänker jag.

 

Det finns inga genvägar. Ge aldrig upp. Kämpa. Ibland flyter det bara på, ibland känns det så fruktansvärt tungt men allt slit ger resultat. Ge det bara tid. En dag kommer man kunna se tillbaka på resan och känna sig stolt. Stark. Jag ger aldrig upp.