Jag tänker mycket på hur vår vardag kommer se ut när jag ska gå tillbaka och jobba, när Elvin ska börja på dagis. Hur vi kommer göra för att få ihop tiden. För att hinna med allt det viktiga. Tid för dagislämning, jobb, dagishämtning, egentid, familjetid, tid för umgänge, ''saraochpedertid.'' Det där pusslandet, så att alla ska må bra och känna att man får sin tid. Jag tvivlar inte en sekund på att vi inte kommer få ihop det, men när man är som jag, en planerare ut i fingerspetsarna som alltid måste ha kontroll, så är det lätt att tankarna alltid faller dit. Jag är en sån som alltid måste ha kontroll, ett datum och en tid för saker. Har jag inte det så blir det snabbt kaos i mitt huvud. Ibland kan det vara riktigt tufft att måsta ha det så. Men jag har lärt mig att uppstår det något, att det inte blir som planerat, så rasar inte hela världen. Det går alltid att ordna på något sätt.

 

Att få ihop dagistiderna med våra jobbtider är vad jag tror dom första dagarna kommer bestå av. Att smälta och komma in i förändringen. När man väl kommit in i det tror jag man kommer kunna planera och ordna allt annat därifrån. Egentid är jätteviktigt för både mig och min fina. Jag glädjs alltid med Peder när han ska iväg någonstans, när han får vara Peder för en stund och tvärtom. Han glädjs med mig. Jag tror att det är superviktigt i ett förhållande, både när man har barn och inte, att ge varandra den där tiden. Att inte gå runt och sura för att den ena fick en timme mer eller mindre. Och att man såklart pratar om det.

 

Att få tid tillsammans som familj. Vi har bestämt att en kväll/dag i veckan ska vara för familjen. Då ska vi göra något roligt tillsammans, något som vi alla tycker om. Fara iväg någonstans eller bara vara hemma och mysa. Inga planer, ingen stress, bara vara med varandra.

 

Träning är ju såklart något som jag också tänker på. Att finna tiden för det. Det är ju en så stor del av mitt liv så det är helt klart att det finns i min vardag. Men jag skulle aldrig offra tid med familjen för att träna. Så jag har ju börjat förstå att när vardagen drar igång kommer det inte bli lika som nu. Jag kommer inte kunna vara på gymmet varje dag och jag kommer kanske inte hinna promenera varje dag. Man får helt enkelt hitta luckor och försöka planera in så gott som det går. Det handlar ju om prioritering också.

 

Jag lever med lugnet själv. Fina Peder. Jag är en sån som stressar upp mig för minsta lilla medan han säger att allting ordnar sig. Vad vore jag utan honom? Jag vet att tillsammans klarar vi allt. Så länge som jag har honom vid min sida känner jag mig trygg. Våran kärlek övervinner allt. Det ska bli spännande att se hur vardagen kommer se ut om några månader. Men med mina älskade hjärtan klarar jag allt. Min älskade familj ♥