Dom senaste veckorna har det varit kaos i mitt huvud. Jag har tänkt alldeles för mycket, känt mig stressad och inte alls mått bra. Har försökt in i det sista att trycka bort alla jobbiga tankar och verkligen försökt att fokusera på det positiva, men jag har inte lyckats. Ikväll blev det för mycket. Jag har hela tiden planerat saker för att slippa tänka, men det är klart, det funkar inte i längden. Så ikväll bestämde jag mig för att avboka alla planer för i veckan, känns så trist. Jag skulle träffa så många fina vänner och det tar verkligen emot att inte kunna bita ihop och orka, som jag alltid brukar, men för mitt eget bästa så får det bli såhär. Det är hög tid att börja fokusera mer på mig själv, göra det jag mår bra av och bara vila. Göra allt för att livet ska bli lite lättare. Missförstå mig inte, mina vänner är så fantastiska och jag mår så bra i deras sällskap, men jag har inte tänkt på mig själv på väldigt länge. Det var så längesen jag kom i första hand. Jag är expert på att stressa upp mig för ingenting och glömmer bort att slappna av. Känns inte ens som att jag kopplar nattetid när jag sover. Just nu känns det som att jag skulle kunna vila i flera veckor, helt slutkörd av alla tankar som flyger omkring. Som en ond cirkel, som aldrig riktigt tar slut.

 

Jag har alltid sett det som en utmaning att stanna av och känna efter hur jag mår. Men nu har jag inte endast mig själv att tänka på så nu känns det lättare och mer självklart på något vis. För att människor i min närhet ska må bra, måste jag också göra det. Och för min familj och mina vänner, gör jag allt. Därför är det dags att stanna upp lite!

 

Så den här veckan kommer bestå av vila och göra sånt som jag mår bra utav. Gå långa promenader för att samla ny energi. Vara med min familj, hålla dom lite extra och njuta av allt jag har. Jag tänker inte stressa upp mig för att det är lite stökigt här hemma, tänker inte ha någon tid att passa, inte tänka hela tiden på att jag måste göra si & så. Bara vara helt enkelt. 

 

Egentligen vet jag inte varför jag blottar mig här och skriver direkt från hjärtat, när jag inte har den blekaste om vilka som läser här varje dag. Jag antar att jag vill visa att det är okej att inte alltid må bra. Det är okej att inte vara den där supermamman som ska klara vad som helst, den är okej att inte vara den perfekta flickvännen, det är okej att känna. Man får bryta upp. Man måste falla ihop för att ta sig upp igen. Det är precis vad jag tänker göra, kämpa. Jag har viljan, jag har styrkan, jag har så fina människor i min närhet. Jag tar mig upp igen, det är jag säker på.