Jag tänker på min änglapappa minst en gång varje dag. Jag undrar hur han mår, vad han gör, om han ser allt det fina som vi får uppleva. Jag vill tro det. Jag hoppas det. När jag blev gravid så försökte jag att inte tänka så mycket på att pappa inte fanns, väldigt svårt såklart, men jag var tvungen för att inte bryta ihop. Jag vill ju alltid orka. Vill alltid vara den starka. Idag känner jag mig stark. Saknaden är densamma, kommer alltid vara otroligt tufft att leva utan sin bästa vän, men jag har lärt mig att hantera saknaden. Jag kan bryta ihop. Men jag tar mig alltid upp igen. Mina ögon tåras när jag ser en bild på honom. När jag hör våra låtar. Ibland när jag är ute och promenerar, som vi alltid gjorde tillsammans. Det var ju alltid vi två och helt plötsligt fanns han inte längre. Jag kan fortfarande minnas den känslan som jag kände när läkaren sa att dom skulle göra alla test på honom för att kunna dödsförklara honom. Jag blev alldeles kall. Det var som om en stöt gick igenom hela min kropp. Hjärtade började slå dubbla slag. Jag började kallsvettas. Tårarna rann. Jag stod mot fönstret och bara stirrade rakt ut. På en sekund kände jag mig så ensam och tom. Skulle jag verkligen inte få ta med pappa hem? Har hans hjärta slutat slå? Så många tankar. Så många frågor. Men inga svar. Dom frågorna förblir obesvarade. Det enda jag vet, är att pappa kämpade in i det sista för att få vara med oss så länge som möjligt. Jag såg det i hans ögon. Han var den starkaste människan jag någonsin mött. Han älskade livet. Han älskade oss, så mycket.

 

När jag ska sova på kvällen, blundar jag och tänker tillbaka på den där sista kvällen som pappa höll min hand. Hårt. Jag blir alldeles varm inombords. Det band och den kärlek som fanns mellan oss går inte att beskriva. Han var verkligen allt för mig. När han sa att han älskade mig och pussade mig för sista gången på kinden. Den där varma pussen som jag aldrig kommer glömma. Inristad i både hjärta och hjärna. Jag minns den så väl. Och jag minns dom sista orden. Jag sa hela tiden att han skulle klara det, att han var så stark. Han svar var att även den starkaste kan falla. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora honom, därför reflekterade jag inte så mycket över hans ord i just den stunden. Men nu såhär i efterhand förstår jag. Han berättade med sina egna ord att det inte fanns någon annan utväg. Jag tror att han kände det på sig. Jag försökte vara stark hela tiden. Jag grät aldrig inne hos honom. Men så fort jag stängde dörren föll jag isär. Pappa kände mig så väl. Han såg att jag inte mådde bra. Att jag var rädd. Livrädd. Men han tog alltid min hand när jag var inne hos honom. För han visste att jag var trygg då. Att det blev lite bättre. Fina, omtänksamma pappa som försökte göra allt bättre trots att det var han själv som hade så ont och mådde så dåligt. Han skämtade hela tiden och som jag skrattade. Till och med när han låg där, den sista kvällen vi pratade med varandra, så fick han mig att skratta tills det kom tårar. Våran humor. Bara vi två som förstår.

 

Jag älskar dig pappa och jag saknar dig så. Jag önskar att du hade fått träffa vår lilla prins. Hålla honom, mysa med honom, busa med honom. Jag vet att du hade älskat det. Och han också. Jag kommer berätta om dig när han blir större och förstår. Att du har vingar, flyger omkring i himlen och skyddar oss från allt. Att du alltid kommer vara med, på ett eller annat sätt. Jag ska berätta om alla våra fina minnen. Berätta om allt vi hann uppleva tillsammans, om hur du var, visa alla foton. Allt. Du betyder allt för mig.

Jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig igen. Krama dig. Vad som helst ♥