I år är det tre år sedan Pappa rycktes ifrån mig. I oktober, den åttonde, en helvetesdag. Den dagen har verkligen satt djupa spår i hela mig och så kommer det alltid vara. Jag kommer alltid minnas den dagen, den månaden, med smärta. Dagarna innan och dagarna efter, dom gör också ont att tänka tillbaka på. När Pappa föll ihop på fotbollsplanen, jag var på föreläsning och kollade på telefonen av vana och såg 'Pappa är svårt sjuk,svara!' och jag har aldrig varit så rädd. Helt paralyserad gick jag ut från lokalen och blev hämtad av min storebror. Jag vill inte tänka längre än så. Det mesta känns svart. Jag minns att jag bara skrek när jag kom in på akuten. Och när min fina tog mig i sin famn brast allting. Jag kunde inte stå, hade ingen kraft, förstod inte hur detta kunde hända en så fin människa. Min fina fick hålla upp mig, han höll om mig hårt, han behövde inte säga någonting. Han var där, det var allt som behövdes. Min fina Peder ♥

Det gör så ont i hjärtat, jag är utan min andra halva varenda dag och inga ord kan beskriva hur mycket jag vill träffa honom nu. Det värker i hela kroppen, så mycket behöver jag honom nu. Älskade Pappa, du är så saknad!