Idag kom det på tal att det snart är tre år sedan min fina Pappa tog sina sista andetag. I oktober, den åttonde. Jag tycker verkligen inte om den månaden, hatar den dagen, får rysningar bara jag tänker på att jag varje år kommer måsta uppleva den jobbiga veckan. Från den 29 September när Pappa föll ihop på fotbollsplanen till den 8 Oktober då han rycktes ifrån mig.

Pappa var min absolut bästa vän, vi delade allt och han var den enda som jag vågade berätta allt för. Vi fiskade mycket tillsammans, tränade mycket tillsammans och skrattade alltid tillsammans. Han var så himla rolig. Jag har ett speciellt minne med Pappa då våran sjuka humor kom fram. Vi var ute och åt lunch på en resturang, bara jag och han. Då skulle han berätta om ett avsnitt av Robert Gustafsson som han sett och jag hörde inte ett ord av vad han sa, för  han skrattade sig igenom hela berättelsen och så höll han på att ramla av stolen. Jag minns att jag skrattade så jag började gråta. Det var ofta så, jag var ofta tvungen att vika mig av skratt för Pappa hade sån härlig humor.

Att Pappa inte får hålla våran lilla bebis gör så ont i mig. Att han inte får träffa vårat lilla hjärta. Det värker i hela min kropp när jag tänker på det, mest i hjärtat. Där bränner det och svider. Jag önskar så att Pappa fick uppleva det vi får göra nu. Han är världens bästa morfar även om han inte finns här med oss.

Världens finaste Pappa. Jag älskar och saknar dig så mycket ♥