Det är när allting runtomkring tystnar som jag känner hur mycket jag faktiskt behöver dig. Det är fruktansvärt. Jag saknar dig så himla mycket och jag kan inte förstå att det snart är tre år sedan ditt hjärta slutade slå. Inte slå för oss, utan slå här nere på jorden. Jag vill ju så gärna att du ska finnas pappa, att du ska få träffa ditt kommande barnbarn, du skulle bli världens bästa morfar. Eller du blir världens bästa morfar. Trots att du inte finns. Du är den bästa ändå.

Jag minns, sommaren innan du rycktes ifrån mig, så var vi ute och fiskade. Det var en lördag, vi hade köpt med oss plockgodis och drack Loka direkt ur flaskan. Det var bara du och jag. Jag var så himla glad. Jag tittade på dig där du satt i båten, tänkte för mig själv att om du försvann skulle jag inte klara mig. Du är ju min bästa vän. Jag försökte sudda bort tankarna på att du en dag kunde försvinna och så sa jag 'Du är världens bästa Pappa, vet du det?' Du började skratta och svarade ''Såklart jag är! ;)'' Jag började också skratta, Pappa sa alltid så, han var så himla ärlig och skämtsam. Älskade Pappa ♥

Det är jobbigt att leva utan sin bästa vän. För Pappa var den som stod mig närmast, som visste allt, som förstod allt utan att jag behövde säga något. Det är svårt för människor runt om att förstå hur nära vi stod varandra, jag och min Pappa. Vi umgicks varje dag. Vi hittade alltid på saker. Vi fiskade tillsammans, vi tränade tillsammans, vi klippte gräsmattan tillsammans, vi bar in ved tillsammans, vi åkte till Sidberg tillsammans. Vi skrattade alltid tillsammans. Vi hade samma humor, vi kunde läsa varandras tankar, vi hade samma temprament. Vi var lika på så fruktansvärt många sätt och vis.

Min Pappa var allt för mig och kommer alltid vara nummer ett. Jag älskar honom så himla mycket och jag vet att en dag kommer vi ses igen. Jag bara vet det, fina Pappa.


Suddig och väldigt gammal bild, men den betyder så mycket ändå. Vi satt precis likadant. Fina du.