På utsidan verkar allting vara bra, man ler och skrattar, men så är det bara kaos inuti. Ihåligt och trasigt. Man har så mycket som är värt att leva för - men ändå känns det inte helt på något sätt. Man känner sig halv, försöker för varje dag som går att laga sig själv men det är som att man fastnat på ett och samma ställe. Ingen förändring. Samma visa varenda dag. Jag fick höra när min bästa vän rycktes ifrån mig, att jag kommer aldrig ur sorgen, jag måste igenom den. Då var min tanke att det aldrig kommer gå, jag tar mig aldrig igenom den, jag ville rymma från den. Men ju längre tid som gick, desto mer insåg jag att jag kommer aldrig kunna fly från den. Den finns där, än vad jag gör. Spelar ingen roll vad jag tar mig till, jag måste påbörja min egen bearbetning av Pappa's bortgång. Det kan inte någon annan familjemedlem, vän eller kurator göra åt mig. Jag började skriva - vilket hela tiden har hjälpt mig ett steg fram och två steg bak. Jag skrev om Pappa. Om våra minnen, om hur han var som människa, om hur mycket jag saknade och älskade honom. Oftast skrev jag så många sidor att jag fick kramp i handen. Det fanns ju så mycket fint att skriva ned om världens finaste människa. Det var så svårt att sätta punkt när jag väl börjat.

Efter ett år eller så, fick jag många frågor från människor runt mig. ''Hur klarar du av att vara så stark Sara?'' Jag vet inte hur man klarar av att leva vidare egentligen. Dagarna går framåt - men för en själv känns det som att tiden står still. Jag minns att jag ofta funderade över hur livet kunde gå vidare för andra, när finaste Pappa rycktes bort från mig. För mig stannade ju tiden. Varför gick dom till jobbet? Varför var hon ute och sprang? Varför log dom? Det fanns liksom inte i min värld att dagarna fortsatte gå när Pappa's hjärta slutade slå. Allt blev bara svart för mig. Meningslöst. Ofattbart.

Men så kom det en dag, tillslut, när allting vände. Jag började se ljust på saker och ting. Livet var inte sådär grått och meningslöst längre. Jag såg ett liv framför mig, meningsfulla saker som jag inte ville missa. Jag kunde höra Pappa's röst i mitt huvud. ''Du är så bra Sara, fortsätt kämpa - jag vet att du klarar det!!'' Och så kämpade jag. För hans skull. För att jag vet att Pappa skulle vilja att jag kämpade på utan honom, för honom.

Idag står jag här - fortfarande halv men så mycket starkare. Jag kommer aldrig bli riktigt hel, men jag kan komma en bra bit på vägen. Finaste Pappa, jag finner inga ord för hur mycket jag verkligen saknar dig. Du var min andra halva och jag skulle göra vad som helst för att få träffa dig igen. Bara en sista gång. Jag älskar dig, så himla mycket och varenda dag utan dig är en kamp. Men jag tänker aldrig ge upp - för jag vet att du finns med mig. Alltid. På något sätt.