Inatt låg jag länge och kollade på alla bilder som jag hann ta på
dig. Jag skulle ha tagit många fler, jag skulle ha haft flera år på
mig att ta fler bilder på dig. Men jag hann inte, ingen hann.
Varför är allting så fruktansvärt jobbigt? Det är till och med jobbigt
att andas utan dig. Att kliva upp på morgonen är en kamp, jag vet
inte hur jag ska klara av verkligheten. Jag är rädd pappa, så rädd
utan dig. Men på något sätt hjälper du alltid mig, visst? Du finns där
och hjälper mig att möta alla hinder i framtiden.
För jag var alltid din lilla ängel.

Dagen har varit mer än jobbig, först fått för lite sömn och sedan ha
en jobbig lektion där vi skulle prata om vad vi trodde hände efter
döden. Jag sa bara att jag tror att man lever vidare, det gör iallafall
du pappa. Du lever alltid vidare och du finns bland oss, allting blev
inte bara kolsvart. Som vissa trodde, jag blev arg när dom påstod
det. För det är fel, så fel. Det blir inte bara mörkt, man lever vidare.

Ikväll väntar en mysmiddag med världens finaste, idag har vi varit
tillsammans 19 månader och jag är så otroligt lycklig med dig Peder.
I love you I love you I love you I love you I love you I love you ♥


Jag längtar tills min insida också orkar le.