Smärtan finns alltid där, det brustna hjärtat och såret som skapats
inom mig kommer aldrig någonsin läkas. Det kommer aldrig läkas
helt, människor säger alltid att tiden läker alla sår men det gör det
inte alls. För ingen nämner någonsin något om alla ärr som består.
Mitt sår är stort och ärret som kommer bildas kommer vara ännu större.
Jag har hela mitt liv haft allt jag någonsin önskat mig, en underbar familj
som alltid stöttat mig och underbara vänner som kunde gå genom eld för
min skull. Jag hade min bästa vän, min älskade pappa Stig Bäckman.
Han var mitt allt, den människan som jag alltid var så stolt över.
Nu är jag inte längre hel utan halv, vetskapen om att jag inte längre kan
krama om honom, säga hur stolt jag alltid varit över honom gör så ont.
Jag vet att han lyssnar, det kommer han alltid att göra. Bara för att jag
inte kan se honom så är han inte bara borta, han finns där ute någonstans.
Han finns för mig, förevigt.
Men han kan inte svara mig, han kan inte krama om dig, pussa min panna
och säga att allting kommer att ordna sig. Det gör mest ont.

Vetskapen om att jag aldrig mer kommer få krama om dig, säga hur mycket
jag älskar dig och umgås med dig gör att det svider i bröstet, mitt hjärta hoppar
över ett slag och mina ögon är röda av alla tårar. Hur många tårar kan det rinna
egentligen? Jag har fyllt ett helt hav, för så längesen.
Ibland kan jag bara sitta och stirra rakt fram, hur länge som helst. Trots att det är
livat omkring mig så är jag i min egna lilla värld, min egna lilla värld där du finns.
Du är en del av mitt liv, en del av min värld fortfarande och det kommer du alltid
att vara. För jag är din dotter, din lilla ängel och du är min bästa vän.
Även fast det är annorlunda nu, så är du här på ett annat sätt. Eller hur? Du finns
här med mig, du torkar mina tårar så jag orkar fortsätta trots att varje dag är en
kamp. En kamp för att orka, för att orka leva vidare.

Varför måste människor prata om döden hela tiden? Vars jag än vänder mig så
handlar allting om döden. Om sjukdomar, om hjärnblödningar. I sjukvårdsboken
läser vi om hjärtat, hjärnan och alla andra viktiga organ i kroppen. Min lärare har
varnat mig om vad som kommer komma, vi ska läsa om hjärnblödningar.
Vi ska läsa om varför man får en hjärnblödning, hur man ställer en diagnos och
vad som kan hända om hjärnblödningen är så stor. Så stor som din var.
Du förtjänade inte det här, du förtjänar att leva för du gjorde aldrig någon illa.
Jag får en stor klump i magen när vi har dom lektionerna, jag ser bara dig framför
mig. Hur sjuk du var, vad den där dumma hjärnblödningen gjorde mot dig.
Hur du kämpade för att stanna kvar hos oss i åtta dagar, tänk att du kämpade i hela
åtta dagar trots den stora hjärnblödningen. Du lämnade oss inte direkt, du stannade
kvar hos oss så vi fick träffa dig några sista gånger. Det är ett stort bevis på hur stark
du var och hur mycket du brydde dig om oss som älskar dig så högt.
Min starka pappa, jag vill bara ha dig tillbaka.

Jag drömde om dig inatt pappa, nästan varenda natt drömmer jag om att jag träffar
dig och allting är så verkligt. Det var så verkligt att jag kände att tårarna rann nedför
min kind när jag slog upp ögonen imorse och insåg att du inte alls är här.
Att drömmar kan göra så ont, att verkligheten kan göra så ont. Men jag tänker aldrig
sluta kämpa, trots att det är en kamp att stiga upp varje morgon och inse att vardagen
inte är sig lik. Så fortsätter jag kämpa, bara för dig pappa.. bara för dig.

Jag älskar dig, oändligt mycket min bästa vän.