Har varit ute och promenerat ikväll pappa, utan dig. Du var alltid med mig.
Det spelade ingen roll vilket väder det var eller hur mycket du hade planerat
in, du följde alltid med mig ut för du visste hur viktigt det var för mig.
Att andas utan dig är tungt, ibland vill jag inte finnas till utan dig men jag vill
kämpa. Kämpa för dig. Jag vet att du skulle säga att jag skulle kämpa på för
trotsatt man är så långt nere på botten som man kan komma så kommer man
upp igen. Ibland orkar jag, ibland kännsdet bara som att jag aldrig vill kliva upp
ur sängen igen. Jag vill ligga där under täcket tills du kommer hem, då ger du mig
ny energi så jag orkar. Orkar fortsätta. Just nu orkar jag inte, hålet som jag gräver
blir bara djupare och djupare.

Jag kan inte koncentrera mig, inte någonting alls. Jag försöker, men direkt tänker jag
tillbaka på hur ont du hade och hur mycket du kämpade för att vara kvar hos oss i åtta
dagar. I åtta dagar kämpade du, tillsammans kämpade vi.
Trots alla böner orkade inte ditt hjärta slå för oss längre, men du gav aldrig upp.
Du var alltid så stark och läkarna sa att det är inte vanligt att det blir såhär. Att man
försvinner efter åtta dagar efter en sån stor blödning, dom som kommit in med en sådan
har gått bort direkt. Men inte du, du stannade kvar och kämpade med oss.
I hela åtta dagar. Dina åtta sista dagar. Då fick jag hålla din hand, känna dina pussar mot min kind, känna hur du kramade om mig och tog i mitt hår. Jag kan fortfaranade
känna din värme pappa och när jag känner den, är jag trygg.

Jag vill inte känna den här smärtan, som gör mig så stel.
Kämpar varje dag och faller sedan ned som en hög när jag kommer
hem och ingen ser mig. Verkligheten börjar komma ikapp, pappa
kommer inte komma hem igen. Jag gråter, du gråter nog också för
att ditt liv tog slut så fort. Du finns inte här, jag behöver dig.
Jag gråter, men jag är inte en dotter utan en pappa för du är alltid
min pappa. Min starka pappa, bästa vän och hjälte. Bara för att jag
inte längre kan se dig, krama dig så är du alltid min pappa.
Du skulle aldrig lämna mig frivilligt, du skulle aldrig lämna oss frivilligt.
Du älskar oss och vi älskar dig.

Ensamheten är värst, att sakerna som vi alltid gjorde tillsammans inte
finns längre. Att inte kunna sätta sig ned och prata med dig i flera timmar
om hur jag mår. Att inte få fara ut och fiska med dig, att inte få fara ut
och köra skoter med dig i vinter. Att inte få fara ut på sjön med dig och
göra varma mackor. Att inte få fara och se fotboll med dig, att inte få fara
ut och gå med dig. Alla saker vi gjorde tillsammans pappa, gör ont att göra
utan dig. Även fast du på något sätt är med, så gör det fruktansvärt ont.
För jag vill mer än allting annat ha dig här vid min sida, just här vid min sida
där du hör hemma. Du hör inte hemma där du är nu, du ska vara hos mig.
För du är min bästa vän och jag vill så gärna krama om dig just nu, krama
om dig och berätta för dig hur mycket jag älskar dig trots att du redan vet.
Du visste alltid hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag ser upp till dig.
Varken du eller jag behövde någonsin säga något, jag var alltid din lilla ängel
och du min bästa vän. Inget kunde skilja oss åt, ingenting kan någonsin skilja
oss åt. Inte ens döden.

Jag längtar så tills min insida orkar le igen, tills jag orkar skratta för din skull
pappa. Men nu orkar jag inte. Du var alltid så glad & skrattade alltid, så jag vill
orka. Men nu är jag så långt nere på botten, men för din skull pappa ska jag
ta mig upp igen. Bara för din skull.

Jag älskar dig och saknar dig.
Bästavän, föralltid.