Det är svårt att förstå, svårt att ta in, svårt att leva med. Oerhört svårt.
Jag kan inte riktigt förstå att du är borta föralltid, att du aldrig mer kommer
hem igen. Jag får inte in det i min skalle, jag väntar fortfarande på dig.
Du var och är min absolut bästa vän, du var den jag kom till när det var
problem och det var dig jag alltid ville göra saker med. Jag såg upp till
dig, du var min stjärna, min hjälte, min idol, mitt allt. Du var allt för mig.
Och du är allt för mig, fortfarande. Trots att det är annorlunda nu så är
du allt för mig, saker som jag inte vill att någon annan än du ska veta brukar
jag säga tyst när ingen hör, tänka det eller gå till din grav och prata med dig.
För du är alltid med mig, var jag än befinner mig.

Hade du varit hemma nu hade du öppnat dörren och sagt godnatt, gå och lägg
dig nu. Men du kommer aldrig till min dörr, jag får inte höra dig prata, skratta.
Bara på inspelningarna, trots alla tårar, trots den smärtan jag känner när jag
sitter och kollar på dom så är jag så fruktansvärt glad att dom finns kvar.
Jag är så glad att jag filmade dig massor i somras. När du sjön, skrattade,
skämtade. Jag har kvar allting, när jag saknar din röst extra mycket slår jag på
inspelningarna. Då får jag höra dig. Det är en underbar känsla.

Vet du en sak pappa? Jag ska upp rätt tidigt imorgon och åka på Skytten, chefen
där ville hemskt gärna träffa mig för att prata om jobb till sommaren. Jobb på
riktigt, inte sommarjobb, på riktigt. Jag vet hur stolt du skulle vara över mig.
Jag tar ju studenten nu till sommaren, du kommer inte vara där. Du längtade lika
mycket som jag till den dagen, du skojade om vilken bild ni skulle välja till den
dagen. Den bilden när jag står i kubbe och pinkar som en kille, jag ville vara som
mina bröder & passade på medans alla gått in. Trodde jag iallafall, du smög dig ut
och fotade mig. Åh pappa, jag saknar dig.

Nu ska jag lägga mig i sängen brevid min fina som somnat för längesen.
Godnatt pappa, vi hörs imorgon. Jag älskar dig, oändligt mycket.