Jag är glad över att jag får chansen att leva, att leva fullt ut
och ta varje dag som den kommer. För jag tar verkligen vara
på livet, hela tiden, varje dag. Men varför gör det så fruktansvärt
ont att glädjas åt att jag är vid liv? Att jag får skratta, prata, ha
roligt, träna, göra det jag älskar. Jag vet varför det gör ont pappa.
För att du inte får leva. Du lever inte, du får inte skratta med mig
eller träna med mig. Du får inte, kan inte andas. Det gör så ont.
Allting gör ont utan dig, att skratta utan dig, att prata utan dig vid
min sida, att gråta, att träna, att se tv, att sitta här vid datorn, att
äta mat, att köra bil, att vara i skolan, att vara här hemma.
Allting utan dig gör så ont, hela tiden. Precis hela tiden har jag den
stickande känslan i mitt bröst, det sticker & hugger. Du vet som när
det känns som att någon stoppar in en slö kniv rakt in i bröstet, en
slö kniv som hugger rakt in i bröstet och sliter ut det hjärtat lång-
samt, sån smärta känner jag. En oändlig smärta. 
Plötsligt känns allting så tungt, varenda steg på vägen utan dig, varje
andetag utan dig vid min sida gör ont. Utan dig, gör allting ont.

Ofta sitter jag och kollar på alla tusentals bilder som jag hann ta på
dig. Jag kollar noga, på dina fina blåa ögon och på din mun och näsa
som dom säger att jag fått från dig. Jag kollar in ditt leende, dina
grimaser. Dom grimaser som bara du kunde göra, som alltid fick mig
att skratta. Som fick oss två att skratta, vi skrattade alltid tillsammans.
Jag tänker på dina "tecken" som du alltid gjorde, när jag ser alla bilder
på dig blundar jag & jag kan höra dig skratta pappa. Jag kan verkligen
höra ditt underbara skratt som kunde få hela världen att skratta.
Jag försöker ta på dig, försöker känna din värme när jag tar på bilderna.
Jag vill bara känna din värme, din närhet, att du ska hålla mig hårt och
säga att allting bara är en mardröm. Att du är hemma nu & stannar föralltid.
Att du pussar min panna, torkar mina tårar & viskar att allting kommer ordna
sig, på något sätt. Som du alltid sa, som du alltid gjorde. Jag behöver dig.

Trots alla böner så orkade inte ditt hjärta slå för oss längre, jag vet att du
kämpade. Du kämpade i hela åtta dagar och stannade kvar hos oss trots
att det var livshotande från första stund. Du stannade kvar hos oss och du
lämnade oss inte, men tillslut orkade du inte längre. Jag sa hela tiden att du
skulle kämpa, att du var så stark så du skulle klara det. Men du sa till mig
att ibland räcker inte ens det, det räcker inte ens om man är den starkaste
i hela världen. Du hade så rätt, trots att du alltid var den starkaste, den
starkaste av oss alla så orkade du inte längre. Och jag är stolt över dig.
Jag beundrar dig, du kämpade till slutet för våran skull. Jag älskar dig.
Du hann pussa min panna, pussa min kind, du hann säga att du älskar mig,
du hann krama mig och hålla min hand så hårt. Jag låg i din famn och du
sa att du älskar mig, jag kan fortfarande höra dig säga det. Jag sa godnatt
och att jag älskar dig med, alltid. Jag visste inte att det skulle bli dom sista
orden pappa, hade jag vetat det hade jag sagt så mycket mer.
Men jag vet inte om vi någonsin hade behövt säga så mycket mer, jag var
älskad av dig & du var alltid älskad av mig. Jag var din lilla ängel och du var
alltid min bästa vän. Det är allt som behövs, att alltid få vara din lilla ängel
och att alltid få ha dig som min bästa vän. Då klarar jag allt.

Jag vet att en dag kommer vi att ses igen, inte nu och inte här men vi kommer
ses igen. Då tar vi igen all den tid som vi inte fick nu, men vi kommer få den
chansen att ta igen det sen. Det lovar jag dig min älskade pappa.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket & jag älskar dig, hela tiden, varje dag.
Min bästa vän i hela världen.