Det har alltid varit svårt för mig att stanna upp och riktigt känna efter hur jag
själv mår. Jag stöter bort människor runt mig och låtsas att jag klarar mig helt
själv. Jag klarar det inte, inte på egen hand. Jag ljuger för andra och för mig
själv om hur det verkligen är, jag vet inte varför. Jag vill inte visa mig svag &
framförallt vill jag inte att människor ska tycka synd om mig. Jag gör misstag
som jag får ångra och gör att jag inte kan sova om nätterna, frågan är bara
varför jag gör såhär mot mig själv. Jag kan inte förstå det, jag vill inte såra
människor som jag älskar. Jag vill inte göra saker jag får ångra, jag vill inte.

Jag vet att det är upp till mig själv att ändra på mig. Jag om någon borde veta
hur det är att känna sig helt knäckt och bara vill försvinna. Men jag tänker inte
längre, jag lovar att ändra på det och sviker. Svek är det värsta som finns.
Om jag känner så, om jag hatar människor som ljuger och sviker. Varför gör jag
då samma sak? Det finns så himla mycket som behöver ändras på och det är
upp till mig nu att visa att jag är så mycket bättre än vad jag visat hitills.

Jag skulle aldrig såra dig medvetet. Jag skulle aldrig göra något ont mot dig och
riskera att förlora allt jag har. Du är allt jag har, det enda som jag någonsin vill
ha. Den enda som verkligen vet allt om mig, du är den enda som jag verkligen
vet allt om. Du känner mig så väl, kan mina brister och älskar mig för den jag är.
Lycklig är bara förnamnet, du får mig att känna mig så speciell och jag älskar dig.