Jag kan inte sticka under stolen med att det varje år pirrat i min mage när jag sett
alla studenten sjunga studentsången, sett alla tjejer & killar som klätt upp sig så fint
och åkt lastbil runt stan. Den lyckan har jag också velat känna varenda år, trots att
det är en trygghet att komma tillbaka till skolan efter sommaren. Men det går bara
inte att inte känna lycka med dom som går ut gymnasiet och tar studenten.

Jag har ännu inte insett att det är snart vi som står där, i år är det våran tur att klä
upp oss i fina klänningar och skrika oss hesa. Jag vet inte ens om jag kommer inse
det när dagen är kommen heller, det känns helt overkligt men jätte spännande.

Trots lyckan jag känner så gör det lite ont att tänka på den stora dagen som snart är
här. Var är du på min dag pappa? Jag vet att du på något sätt är med mig, men jag
vill ha dig hos mig fysiskt, inte bara psykiskt. Jag vet hur stolt du var över mig, det
har du alltid varit. Jag vet hur mycket du såg framemot min student och nu kan du
inte vara med. Inte på det sätt som både du och jag hade velat. Det gör jätteont.
Jag vet att jag kommer ha väldigt många runt mig som bryr sig och kommer dela den
stora dagen med mig, men det kommer kännas i hjärtat att min bästa vän inte är där.

Under dom här tre åren har jag inte bara lärt mig fruktansvärt mycket inom vården, jag
har lärt mig så otroligt mycket av mina älskade klasskamrater också. Att finnas där och
ställa upp, att hjälpa varandra i svåra situationer och inte ta allt för givet. Många har satt
djupa spår i hela mig och kommer ha en speciell plats i mitt hjärta oavsett vad som händer
i framtiden. Inte bara alla fina i OP3 utan även lärare som stöttat mig och ställt upp när det
varit som jobbigast. Det finns så många minnen som jag bevarar djupt inne i mitt hjärta &
som jag alltid kommer kunna se tillbaka på och le. Fina och underbara minnen.

När pappa plötsligt rycktes bort från mig fanns alla där, mina kompisar tog emot mig och
släppte mig inte. Jag minns när mina fina tjejer kom hem till mig och fikade bara några
dagar efter pappa försvann, jag minns hur hela klassen gjorde en plansch till mig med fina
ord och dikter. De visade verkligen att dom brydde sig, dom fick mig att se att det finns
människor som kommer ta emot mig när jag faller. Dom lärde mig känna trygghet.
Mina fina lärare gav mig tid och behandlade mig inte annorlunda trots att jag inte orkade
komma på skolan på flera veckor.

Jag har många att tacka och jag ser framemot en studentdag som kommer bli perfekt.