Det är inte lätt att ladda inför skolan när snoren bara rinner, hostan aldrig ger
sig och halsen bara gör ont. Men det brukar ju alltid vara värst på mornarna så
jag kanske blir piggare under dagen, jag hoppas verkligen det för jag saknar
att träna. Förut kunde jag alltid träna när jag var förkyld, dvs jag tänkte inte
längre än näsan räcker. Det är verkligen inte bra att träna när man är sjuk, finns
så mycket som kan hända. Men när man förlorar någon nära börjar man tänka
om, man är nästan livrädd för allting. Ibland positivt, ibland negativt.

På tal om ingenting så fick jag reda på en sak i helgen som gjorde mig väldigt,
väldigt chockad. Det har ingenting med mig att göra, ingenting med någon i min
närhet att göra men jag blev ändå såhär VA!? Det känns som om det var det
sista jag kunde tro. Och klart man blir chockad, konstigt vore ju annars.

Nu ska jag göra mig klar för skolan och be till gud att jag blir piggare under dagen.