Det är märkligt hur en människa kan försvinna ur ens liv bara sådär. Inte försvinna från jorden men försvinna ur ens liv. Jag trodde inte att vi skulle skiljas åt, för bästa vänner glider inte isär. Visst var det så vi sa? Jag skulle vara på din student, du skulle vara på min. Du var den jag skulle ringa först när vi skulle ha en liten, du var den som skulle vara vid min sida när jag gifter mig. Nu är det bortblåst, det kommer inte vara så. Du var inte med mig på min student och jag var inte med dig på din. Redan där gick det åt skogen. Det gör ont att tänka på, för du var verkligen min bästa vän. Vad är du idag? En främling. Jag vet inte, jag vet inte om jag känner dig. Det har gjort mer ont än vad det gör idag, jag har lärt mig att sluta sakna något som inte finns längre. Vänskap på tolv år suddas inte ut så snabbt, men den bleknar.

Jag kan sitta och titta på bilder som vi tog på oss två tillsammans och bara gråta. Krokodiltårar. Det var något speciellt, en vänskap som jag trodde skulle vara förevigt. Jag kan sitta och tänka tillbaka på alla våra minnen och le, så roligt som vi hade har jag aldrig haft med någon annan människa. Jag fick alltid skratta och när jag helst ville gråta fick du mig alltid på bättre humör. Vad mer kunde jag önska mig? Jag har fortfarande dig att tacka för att min uppväxt blev så bra, du fanns alltid där och stöttade mig.

Men precis som många andra, försvann du när Pappa rycktes ifrån mig. Jag har varit förvånad och väldigt chockad, jag trodde inte att något sånt skulle få dig att fly, snarare att du skulle komma närmare mig och aldrig lämna mig. Jag hade fel. Och jag känner mig sviken, på riktigt.

Tiden går, vi alla förändras. Men jag trodde inte att vi skulle skiljas åt, aldrig.