När Pappa rycktes ifrån mig var det som om jag vaknade upp. Varför ska man bråka eller vara ovän med människor? Det finns ingen anledning. Jag har till och med pratat med en människa som varit otroligt dum med mig, något jag aldrig trodde skulle ske. Det känns som om jag vuxit upp och mognat och det känns väldigt bra. Jag går inte på mellanstadiet längre och är inte i behov att prata strunt om andra människor eller behandla andra illa. Jag förstår mig inte på människor som har skitsnack som en hobby. Det finns inte i min värld. Jag har börjat leva varje dag som om det vore min absolut sista på jorden, om jag skulle försvinna imorgon skulle jag inte ångra något. Inte ha något otalt med någon. Och det känns riktigt bra.

Jag har haft svårt för att acceptera förändringar och haft svårt för många människor i min närhet, men nu känns det så himla bra. Människor kan förändras, det är aldrig försent för att börja om. Bygga något nytt. Det är just det här som Pappa försökte förklara för mig, att vi alla är olika och att man måste acceptera trots att det är svårt. Han försökte alltid säga till mig att det finns något positivt hos alla människor och man måste ge alla en chans. Tack Pappa, nu har jag äntligen förstått. Jag kan aldrig tacka dig tillräckligt.

Jag har varit ett svin mot många under mina år, svikit och snackat en massa strunt. Vilket jag verkligen ångrar idag. Jag kan inte påstå att jag är stolt över det, trots att jag kanske haft anledningar. Men det känns bra att jag lättat på mitt samvete och förändrats. För nu kan det bara bli bättre.

Oavsett hur svårt man har med någon människa så är det värt ett försök, tro mig. Det är inte lönt att slösa bort sitt liv på diskussioner och bråk, för man vill verkligen inte ångra något när det är försent.