Man kan inte bekämpa olyckor eller döden, men jag önskar att jag kunde. Tänk om jag kunde plocka ned alla änglar från himlen så ingen behöver leva med en livslång smärta. Så jag slapp läsa andras ord om oändlig saknad som får mig att bli kall i hela kroppen, så jag själv slipper sitta och skriva långa texter om min saknad efter Pappa. Vad underbart livet skulle vara, om ingen någonsin rycktes ifrån oss. Och jag vet att det är vägen vi alla ska vandra, men varför försvinner många så tidigt och så oväntat? Det är orättvist att någon ska mista livet och inte fått chansen att leva länge, i många år. Har vi en stämpel någonstans? Ett utgångsdatum? Jag förstår inte, det är helt ofattbart hur människor kan dö så tidigt. Min Pappa var bara 48 år, ord kan inte beskriva hans livsglädje. Han levde verkligen varje dag som om det vore hans sista, men varför fick han bara finnas i 48 år? Han hade så många år kvar. Så mycket som jag aldrig kommer förstå, jag är inte hel längre, det är det enda jag förstår. Jag lever med en saknad som aldrig kommer försvinna, tårar som gör ont kommer fortsätta att rinna nedför mina kinder när jag tänker på min andra halva. En händelse som satt djupa spår i hela mig. Pappa blev sjuk och föll ihop, han försökte vara stark och stanna kvar hos oss, åttonde dagen tog han sina sista andetag. Trots att han var den starkaste Pappan i hela världen så orkade inte hans hjärta slå längre, men för oss slår det oavsett. Var han än befinner sig. Det vet jag.

Jag saknar dig Pappa och jag älskar dig så det nästan gör ont. Du är den bästa Pappan i hela världen ♥