Min Pappa var allt jag behövde för att klara allting, han lärde mig så fruktansvärt mycket som jag har nytta av idag. Jag skulle inte vara såhär stark, om det inte vore för honom. Så många gånger han suttit nära mig, kramat om mig, pussat min panna och sagt att allting ordnar sig alltid. Dom orden lever jag på och dom orden kommer följa med mig hela mitt liv. Han sa att man tar sig alltid upp från botten på något sätt, han hade rätt, men just nu känns det inte som att jag tar mig någonstans. Precis som om jag fastnat, tar mig inte framåt. Det gör så obeskrivligt ont att vara utan min bästa vän, den enda som verkligen lyssnade och som verkligen förstod. Saknaden blir ibland så fruktansvärd, jag ligger på golvet, gråter och skriker att jag vill att han ska komma hem för att jag behöver honom. Jag får inget svar, men jag skriker ändå. Jag kollar på alla fina bilder jag hann ta på honom, på oss två tillsammans, sträcker fram min hand och stryker honom på kinden, vill känna hans värme. Se in i hans glittrande ögon, höra honom skratta som bara han kunde. Hans skratt var unikt. Ibland kunde han skämta om något och börja skratta åt sitt eget skämt, då skrattade jag också så mycket att jag började gråta, inte alltid på grund av hans skämt utan för hans skratt. Det var så underbart!!

Pappa hade sån humor. Jag minns när vi skulle äta lunch tillsammans på Renmarkspizzan här i Lycksele, vi satt mittemot varandra och han skulle berätta om något roligt program han hade sett. Minns inte exakt vad det var, kanske var det Robert Gustavsson eller 'Hjälp' som har gått på fyran. Iallafall så skulle han förklara en scen och jag hörde inte ett ord av vad han sa, han skrattade genom hela meningen. Sån var Pappa, alltid så glad. Jag minns speciellt en av alla gånger vi var ute på sjön och fiskade, jag satt bara och tittade på honom, länge. Jag tänkte "Om jag skulle förlora dig skulle jag aldrig klara mig" och så sa jag högt att han var den bästa Pappan i hela världen. Han log mot mig och sa att han redan visste det, då skrattade vi. Han var sån, han var alltid bäst.

Jag kan sitta med min fotobok som jag gjort av Pappa och bara le. Le för att han var en helt fantastisk människa, världens godaste med världens största hjärta. Jag kan känna hur ett lyckorus går genom min kropp, trots att tårarna som rinner svider. Världens finaste Pappa - jag saknar dig så.