Pappa's hand i min, det var en trygghet som inte går att beskriva med ord. Han sov, jag ville inte väcka honom, jag viskade att jag älskade honom. Han log lite där han låg och kramade om min hand lite extra. Jag kände hur tårarna började rinna, trots att jag verkligen försökte hålla dom borta. Jag ville visa mig stark när det var Pappa som behövde styrka. Sista kvällen kramade jag om honom länge, jag sa att vi skulle ses dagen efter och att han skulle sova gott. Han svarade; Jag älskar dig med Sara, var snäll mot Mamma nu Sara, lova mig det. Jag lovade och pussade hans kind. Han var varm, han levde, jag ville stanna lite längre för att höra hans hjärta slå, jag visste inte att hans själ skulle lämna jorden dagen därpå. Hade jag vetat, hade jag stannat hela natten. Jag har undrat många gånger om han visste, om han kände att något skulle ske. Han sa flera gånger hur mycket han älskade mig, jag höll hela tiden hans varma hand. Jag visade att jag var där och att jag aldrig skulle svika honom. Han var min bästa vän och det visste han om, han visste hur mycket jag älskade och tyckte om honom. Han var min förebild, den som jag alltid varit extra stolt över. Det visste han om och det är jag så glad för.

Jag väljer inte ordet död, det låter så kallt, så hårt, så hemskt. När någon frågar mig vad min Pappa jobbar med så säger jag att han inte finns längre, det låter finare, mindre hårt. Min Pappa finns inte längre och det finns ingenting som jag kan göra åt det. Om ni bara visste hur många gånger jag tänkt att jag skulle vilja väcka dom som inte finns längre, för smärtan som man måste känna varenda dag är obeskrivlig. Det gör så fruktansvärt ont att vara utan någon man älskar.

När saknaden är som störst och jag håller på att falla isär, spelar jag Pappa's favoritlåt Arvingarna - Bo Diddley om och om igen på högsta volym. Den låten gör mig lycklig, den låten betyder väldigt mycket för mig. Den får mina tårar att rinna, det gör ont att lyssna på den, men ändå är det skönt. Det känns som om jag kommer så nära Pappa när den spelas. Det var min och Pappa's låt. Vi sjöng den alltid i bilen. Jag kan se det framför mig, vi sjöng låten högt tillsammans, Pappa dansade, klappade händerna på ratten och trummade i luften. Jag tittade på honom och log, som alltid. Han gjorde mig så glad.

Jag saknar min Pappa, hela tiden, varenda dag. Han var mitt allt och det gör så ont att vara utan honom. Aldrig har jag varit med om någon liknande känsla, att sakna någon så fruktansvärt mycket, så mycket att det gör ont i varenda del av min kropp. Jag försöker bita ihop, men det är svårt.