Min blogg beskriver mig ganska bra, jag har suttit och läst igenom många av mina tidigare inlägg och inser att jag är verkligen kluven. Halv. Man kan läsa mellan raderna att jag inte mår bra, även fast jag låtsas och skriver att det är så bra allting. Det är inte bra, men jag försöker ju och det är väl det som räknas. Man måste kämpa och mitt liv har verkligen blivit en berg- och dalbana sedan Pappa rycktes ifrån mig. Jag kliver upp varje morgon, för att det är vad Pappa skulle ha velat. Jag fortsätter med träningen och försöker hålla mig i form, för Pappa hade velat att jag skulle göra det för att det får mig att må bra. Jag äter mat varje dag för att Pappa hjälpte mig från att vara svårt sjuk i ätstörningar till att bli frisk. Jag lever för att Pappa hade velat det.

Jag är en clown, skämtar alltid till det och skrattar för det mesta. Det är väl kanske därför många tror att jag mår så bra, för jag är världsbäst på att dölja känslor. Iallafall för främmande människor eller jag kanske ska säga, för dom människorna som inte känner mig så väl och inte träffar mig så ofta. När någon frågar mig hur jag mår så svarar jag oftast 'Bara bra, själv då?' men det är många gånger helt fel. Men jag vill inte säga att jag mår skit och bara vill försvinna, det är inte jag. Även om det är så jag känner. Jag har alltid varit den positiva Sara som varit stark inför mina vänner och tagit emot dom när dom fallit. Även om jag många gånger varit på botten så har jag alltid stöttat mina närmsta och gjort allt i min makt för att dom ska komma på benen igen.

Jag vet inte varför jag skriver det här, inlägget har inte ens en röd tråd. Kanske vill jag säga att även den starkaste kan falla, som Pappa sa några dagar innan han slöt sina ögon för gott. Även den starkaste människan måste ta emot hjälp och våga falla för att sedan ta sig upp igen.