Jag ska berätta en sak för er, något som tar emot att berätta men jag vill dela med mig av alla mina tankar. Jag har nämnt det tidigare men inte riktigt delat med mig av allt, så here we go!

Jag har alltid varit lite 'större' än alla andra. Tjock har jag varit men större delen av mitt liv har folk klassat mig som mullig, vilket är helt och hållet sant. Jag älskar tårtor, kakor, godis, chips, dricka. Har gjort det hela mitt liv. Choklad skulle jag kunna dö för, det är så fruktansvärt gott. När jag var mindre blev jag mobbad för att jag var större än dom andra, inte så mobbad att jag sjunkit ned på botten men har pratat med kuratorer och varit väldigt ledsen. En tid blev jag utfryst på grund av det.



När jag var liten, så liten som på bilderna ovan så reflekterade man inte så mycket över blickar och människor som skrattade bakom ens rygg. Man förstod ju nästan inget, livet var bara bra då. Men det var när jag blev äldre och mötte nya, onda människor som jag insåg att jag var större. Från att vara helt obrydd till att bryta ihop var och varannan dag, det var hemskt och jag får ont i magen bara jag tänker på det.




På dom tre bilderna ovan började jag närma mig högstadiet och på sista bilden vägde jag något på åttio kilo, minns inte den exakta siffran med över åttio var det iallafall. Det var här min oändliga resa startade. På sista bilden hade jag min storebrors gröna tröja, jag ville så gärna vara fint klädd men kunde inte se mig själv i klänningar eller liknande. Jeans kunde jag absolut inte ha, mina lår gick ihop och jag kände mig fruktansvärt ful. Men så en kväll låg jag och tänkte att såhär vill jag inte ha det. Jag var så less på att se alla klä sig så fint medans jag gick i Pappa's mjukiskläder. För att göra en förändring satte jag upp mina egna mål. Jag började träna, minst en timme varje dag tränade jag. Jag åt rätt, inte för mycket och inte för lite. Nyttigt kan man väl säga att jag åt, åt inga godsaker eller flottig mat.

Jag rasade i vikt, trettio kilo lyckades jag gå ned på lite mer än ett år. Jag är fruktansvärt stolt över mig själv, att jag verkligen tog tag i det och kämpade. Men jag nådde aldrig mitt mål och jag vet inte ens om jag någonsin kommer att nå något mål, har jag ens något? Jag vill så gärna må bra och vara nöjd, men jag är tveksam om det någonsin kommer bli så. Jag lever med en ätstörning, när jag rasade i vikt trodde jag att den resan var över och att jag skulle vara nöjd men inte det. Inte långt efter att mina kilon rasade slutade jag äta helt, blev deprimerad och försökte komma på nya sätt för att gå ned i vikt. Det var då jag fick Bulimi.



Jag insåg att det tog stopp, siffrorna på vågen rörde sig inte och jag som älskar godsaker visste inte var jag skulle ta vägen. Men så kom jag på (tro mig, jag skäms) att jag kunde visst äta onyttigt, det var ju bara att njuta medans jag åt och sedan kräkas upp allting i toaletten eller i skogen bakom någon stor sten. Det gör så ont i mig att skriva det, att jag aldrig förstod vad jag utsatte min kropp för. Jag åt, kräktes, åt, kräktes, åt och så fortsatte det så. Fan vad jag skäms.

Pappa kom på mig. Han hörde mig på toaletten trots att jag spolade i kranen i tron om att ingen kunde höra. Jag ljuger inte när jag säger att jag liknande en tomat i ansiktet när Pappa sa 'Sara vi vet vad du håller på med' Jag ville bara sjunka genom jorden. Men Pappa var inte arg, han ville bara hjälpa. Men trots det så fortsatte jag. Jag kan inte säga när jag slutade stoppa fingrarna i halsen, men jag har slutat idag. Frätskador på tänderna, magsår, nä. Gud vet vad jag har gjort. Fy.

Jag pendlar i vikt, det har jag alltid gjort och kommer nog alltid göra. Att jag sa hej då till Bulimin är det bästa jag har gjort, för jag orkar mer nu. Jag orkar kämpa. Jag tränar varje dag och försöker äta rätt så jag slipper få återfall. Jag ska aldrig falla tillbaka, aldrig. Jag fortsätter kämpa varje dag för att få må bra och lära mig att tycka om mig själv.

När Pappa försvann slutade jag träna helt och tröståt, det ledde såklart till att jag ökade massor i vikt. Men idag mår jag bättre och har gått ned dom kilona. Jag har lite kvar, men jag har lovat mig själv (Och Pappa♥) att aldrig bli sjuk igen.

Bilder på mig när jag mått dåligt och ökat i vikt




Bilder på mig när jag mått bättre, tränat och gått ned i vikt