På heltid. Alltid. Den här människan som du älskar så högt kommer aldrig mer hem, det gör så ont och är något som jag inte ens önskar att min värsta fiende får uppleva. Den känslan att vara utan någon man älskar får inte bara tårarna att rinna utan den får en även att ha ont i varenda kroppsdel. Varenda centimeter av kroppen. Det bränner och svider i bröstet, ända ut till fingertopparna. En fruktansvärd känsla.

Det är så illa att man måste förlora någon för att inse hur skört livet är, att imorgon kan någon vara borta förevigt. Medans Pappa fanns kunde dom tankarna komma smygandes ibland, men det var inte så att jag förstod. Jag tog vara på varenda stund med Pappa, bara månaderna innan fiskade vi tillsammans som vi aldrig gjort tidigare. Inte lika mycket. Vi promenerade varenda dag, månaderna innan han gick bort. Undermedvetet. Som att vi båda visste fast ändå inte.

Jag har inte förrän nu sökt hjälp för mitt mående, två år efteråt. Jag har inte velat erkänna för mig själv hur dåligt jag faktiskt mår, det är nog det värsta av allt. Att erkänna för sig själv att man inte klarar sig utan hjälp. Jag är ingen stålkvinna, jag är en vanlig tjugoårig tjej som mår fruktansvärt inombords. Smärtan blir bara värre.

Tillslut sprängs man. Då blir det bara för mycket. För många känslor, för många tankar, för många tårar. Man hamnar på botten och finner ingen väg ut. Då inser man att det här är på allvar och ingen lek. Det är absolut inte det lättaste att söka hjälp, kanske var det svåraste jag gjort men det är så värt det. Jag behöver det.

''Sorgen kan man aldrig ta sig över, man måste igenom den''