Imorgon är det två år sedan Pappa slöt sina ögon för gott. Två år sedan, det är så fruktansvärt lång tid och varenda minut utan honom känns. Det känns inuti. Två år av smärta, ilska och tårar. Hur kunde livet bli såhär? Det är så overkligt, förstår det bara inte. Är min bästa vän död som i borta föralltid? Hur kunde det hända? Så många frågor men aldrig några kloka svar. Inga rättvisa svar. Dom finns inte. Han kommer inte tillbaka, hur mycket jag än ber. Pappa kommer aldrig mer hem igen. Vilken verklighet jag lever i. Så orättvist och ofattbart.

Imorgon ska vi på Wallmans, hela våran familj och våran släkt från Örnsköldsvik. Sist vi var på Wallmans levde Pappa och han var med, precis som det egentligen ska vara. Vi ska ju vara fem, inte fyra. Det är så himla fel. Någon fattas, en person som betyder allt för oss och som alltid höll oss uppe. Den starkaste av oss alla fattas.

Nu rinner det för många tårar så jag väljer att avsluta. Jag hoppas innerligt att ni tar hand om er nära och kära, varenda dag. Imorgon kan det vara försent, glöm aldrig bort det. Det är så viktigt att komma ihåg dom fina runt er.