Imorgon är det min pappa's dag. Min fina, änglapappas 52 års dag. Det är snart fyra år sedan han rycktes bort från oss, i Oktober. Tiden bara rinner iväg, samtidigt som det känns som om jag träffade honom senast igår. Märklig känsla det där. Som att han alltid finns med men ändå inte. Åren går, men saknaden förblir densamma. Föralltid.

 

Jag känner mig alltid så nere och ledsen dagarna innan den 3 Maj. Jag vill ju fira tillsammans med honom. Ge honom presenter och äta hans favoriter, glasswienerbröd. Under dessa fyra åren har vi samlats hela familjen hos mamma, ätit en god middag och gått på hans grav. Jag tror att det är lika viktigt för oss alla och jag vet att vi kommer fortsätta med det. Vi tänder ljus, lägger rosor på graven och bara är där. Länge. Ingen behöver säga något. Vi bara är.

 

I år kommer vi vara ytterligare två som hälsar på honom, två små. Dom finaste små prinsarna i hela världen, Elvin och Oliver. Min älskade son och min fina bror's son. Det känns fint att tänka på att dom också kommer kunna följa med. Just nu förstår dom nog inte så mycket, men när dom blir lite äldre. Då kommer dom veta att det är morfar/farfar's plats. Att han alltid på något sätt är med oss, vakar och skyddar oss från allt ont. Jag längtar till den dagen då jag kan berätta allt för Elvin om min pappa. Om hur nära vi stod varandra, att han var min bästa vän. Alla våra minnen. Berätta att han har det bra där han är nu. Världens bästa morfar.

 

Vi valde att förlova oss den 3 Maj 2010. Så imorgon firar vi också 3 år som förlovade. Min själsfrände och jag. Så mitt i all saknad och alla tårar, känner jag en otrolig glädje. Att jag får dela den här dagen med min stora kärlek och fira det vi har. Jag älskar dig Peder.