Oj var ska jag börja någonstans? Mina föräldrar är allt för mig, dom två människorna har tillsammans skapat mig, format mig, älskat mig. Utan dom två hade jag inte stått här idag, det är ett som är säkert. Dom har under hela min uppväxt gjort allt för mig, precis allt.

Pappa, min fina pappa och bästa vän. Den finaste av alla änglapapporna, för pappa är faktiskt en ängel. Han finns inte här nere på jorden längre, han svävar på rosa moln där uppe i himlen. Jag hade inte tänkt göra ett långt inlägg nu om hur mycket jag saknar min pappa och hur mycket jag vill ha honom tillbaka för det vet ni nog redan, iallafall alla mina läsare som följt min blogg ett tag. Jag har tänkt berätta vem pappa var för mig, vad vi brukade göra tillsammans, vad han sysslade med, vad han älskade. För er som aldrig fick chansen att träffa honom, här får ni chansen att lära känna honom. Världens finaste människa.



Min pappa heter Stig Bäckman, Stig Olof Bäckman för att vara exakt. Han växte upp i en liten by utanför Lycksele som heter Sidberg. Där bodde han tillsammans med sin syster Eva Jakobsson, hans mamma Margareta Bäckman och hans pappa Bengt Bäckman. Pappa älskade fotboll, levde för fotbollen. Han började spela själv, bla i Blattnicksele och sedan utbildade han sig till tränare. -95 började han träna pojkar födda -86 här i Lycksele och det ledde till att han blev huvudtränare i föreningens A-lag. Pappa var väldigt engagerad och gav allt för Lycksele's fotbollslag. Han såg alltid något gott hos varje människa, ingenting var omöjligt. Han gav alla en chans, han tog sig alltid tid och ställde upp för alla. Han var som en kurator, en vän för sina spelare. Pappa var även lärare i fotboll på gymnasiet, han trivdes som fisken i vattnet. Han sa varje morgon hur mycket han älskade sitt jobb, att ingen människa i världen kunde ha det så bra som han hade det, att han fick göra det han älskade mest varenda dag, det klådde allt sa han. Jag märkte hur mycket han betydde för sina elever, några av dem gick hellre till honom och pratade om sina problem hemma än att gå till en kurator. Det säger väl allt. Pappa var en underbar lyssnare. Han var ett sånt bra stöd.



För mig var han mer än en pappa. Han var en vän som alltid fanns där, gav mig kloka råd, diskuterade livet med mig och torkade mina tårar. Tillsammans gjorde vi allt. Vi gick alltid långa promenader, tränade tillsammans, vi åkte till Sidberg och fiskade i flera timmar. Har så otroligt många minnen med pappa och jag är så glad att jag hann få dom fina minnena tillsammans med honom. Det är så fantastiskt att kunna sitta och minnas tillbaka på alla våra tokerier, våra skratt, våra tokiga skämt. Min pappa hade en fruktansvärt härlig humor, han kunde skämta om allting, han skrattade jämt, fick jämt andra att skratta och bli glad. Han hade sån livsglädje. Jag blev glad bara jag såg på min pappa, världens finaste pappa.

Min mamma, min starka, omtänksamma och fina mamma. Hon är den som alltid brytt sig, som gett mig kärlek och hon har alltid gjort allt för att vi ska ha det så bra som möjligt. Hon har skjutsat mig flera mil, hon har hållit om mig nätter långa och torkat mina tårar. Jag vet att mamma alltid finns där, det spelar ingen roll vad som skulle hända, jag vet att hon skulle ställa upp. Jag är aldrig rädd för att säga något till henne, hon är en sån som förstår allt och hon dömer aldrig. Jag visat alltför sällan hur mycket jag uppskattar allt hon gör för mig, allt hon gjort för mig, men det ska det bli ändring på. Hon ska få se hur mycket jag verkligen älskar henne och hur mycket det betyder att hon alltid finns där för mig, att hon orkar med mig.



Mamma är född i Örnsköldsvik, uppvuxen i Själevad tillsammans med min morfar Gösta och min mormor Birgit. Mamma flyttade ganska tidigt till Lycksele och det var här hon träffade min pappa. Mamma jobbar som hemkunskapslärare på Finnbacksskolan och hon trivs som fisken i vattnet. Lika som pappa så brinner mamma för sitt jobb, vi barn får höra det ofta hur mycket hon älskar sitt jobb och sina elever.



Mamma och pappa var ganska olika, men tillsammans blev dom helt komplett. Tillsammans skapade dom tre barn som dom älskar så högt. Vi har sånt humor i våran familj, vi skrattar åt det mesta och har fruktansvärt roligt tillsammans. Vi är även väldigt snuskiga, kanske därför min fina pojkvän passar så bra i våran familj för han är den snuskigaste av alla som finns ;) haha! Nä men helt ärligt så är vi ganska tokiga och väldigt öppna. Vi har nog fått det tokiga av våran kära far och att vara öppna av våran kära mor. Vi är helt enkelt bäst tillsammans.

Jag älskar er Mamma och Pappa. Utan er hade jag aldrig klarat mig.

Igårkväll åkte vi ju till Knaften och myste med världens finaste Ingela och världens goaste Albin. Alltid lika mysigt att vara där och bara umgås. Albin har blivit så stor, han skrattar åt allting och pratar för sig själv. Oj vad jag tycker om lille Albin!

Söndag igen, sista dagen på helgen. Imorgon väntar en ny arbetsvecka som jag ser framemot, det är härligt att vara ledig men ännu härligare att jobba och göra rätt för sig! Idag ska jag ge mig på lägenheten, vi har ju inte varit hemma på några dagar så nu är det lite kaos här. Så först ska jag göra fint här hemma och sedan hade jag tänkt mig på en lång promenad, det är säkert jättemegasuperkallt ute med det får det vara, finns varma kläder. Sedan ikväll ska jag och mamma ta bilen till Knaften där vi ska hälsa på världens goaste Ingela och världens finaste lilla Albin :) Åh vad jag längtar!! Vill att det ska bli kväll nuuuu. Får inte glömma att slå in lilla Albin's julklapp innan vi åker, jag har köpt en julklapp från mig och Peder bara för att jag tycker om Albin så mycket. Världens guldklimp!

Hur överlever man när ens bästa vän rycks ifrån en? Hur ska jag kunna gå vidare? Är livet ens värt att leva nu när han är borta? Jag ville bara försvinna. Den dagen, den 8e Oktober 2009 ville jag att mitt hjärta skulle sluta slå när Pappa's hjärta gjorde det. Jag såg ingen mening med att fortsätta vara kvar på denna jord när han lämnat den, ni blir säkert förskräckta nu, men så var det. Det låter hårt - men jag ville inte leva längre. Jag har aldrig i mitt liv velat försvinna och känslan kan man inte beskriva. Allting blir bara svart, man bryr sig inte ens om människorna runt om, som fortfarande lever, man bryr sig inte om dom människorna man älskar mest. Det enda man tänker på är saker som skulle kunna hända, olyckshändelser, som skulle få mig att träffa Pappa igen. För jag visste ju att han skulle möta upp mig oavsett vad. Idag förstår jag inte hur jag kunde tänka så. Om det inte hade varit för alla fina människor runt om, min fina familj och min helt fantastiska pojkvän så hade jag inte suttit här idag och skrivit detta inlägg. Jag var en idiot som tänkte så, tro mig ni behöver inte kommentera det för jag vet det redan. Idag när jag tänker tillbaka så känns det så långt borta, verkligen längst bort av allt. Jag skulle aldrig någonsin vilja lämna mina närmsta, jag behöver dom. Och dom behöver mig. Tillsammans är vi som starkast och jag börjar gråta bara jag tänker på att jag funderade på att lämna dom här, ensamma. Förstår ni hur mycket jag älskar er? Förstår ni att ni är mitt allt här på jorden? Jag hade inte kommit såhär långt om det inte vore för er. Världens starkaste familj - tack för att ni får mig att orka varje dag, tack för att ni älskar mig så högt och tack för att ni alltid finns för mig. Jag orkar med er. ♥

Jag kom och tänka på en sak alldeles nyss. Jag säger säkert hundra gånger per dag till min fina hur mycket jag älskar honom och jag skämtar inte, jag säger det jätteofta. När jag pussar honom hej då på mornarna, när jag är på jobbet, när jag har lunch, när jag slutar jobba, när jag träffar honom efter jobbet, när jag sitter vid datorn och gör något springer jag fram och tillbaka till honom flera gånger och säger hur mycket jag älskar honom. Hah! Det är faktiskt väldigt fint gjort av mig, för jag vet hur glad jag själv blir att höra dom tre orden som är så stora i mina öron. Och man kan faktiskt aldrig säga det för många gånger, dom orden kan man säga hur mycket som helst utan att bli less. Det är dom finaste tre orden som någonsin funnits och någonsin kommer finnas. Så gå nu till eran flick/pojk-vän, eran mamma, eran pappa, eran bror/syster, era vänner och berätta för dom hur mycket ni älskar dom och hur mycket dom betyder för er:) imorgon kan det vara försent, hemskt men sant. Ta hand om era nära och kära!

Nu har jag fixat julklappar till mina älskade vänner! Har fixat till Frida, Frida, Malin, Linnea och Mia! ;D Så nu är som det bortgjort, jag vet vad jag ska köpa till min fina's systrar och till mina bröder. Men en julklapp till mamma, farfar och farmor blir svårare. Inte en aning om vad vi ska hitta på för spännande men det ordnar sig. Det är ju så himla roligt att köpa julklappar, skulle kunna köpa hur mycket som helst till var och en! Så imorgon när jag slutar jobba ska jag bege mig ut på stan direkt och köpa det som inte är köpt. Åh vad mysigt med jul. Inte länge kvar!!

Imorgon när jag slutar jobba ska jag vara barnvakt en stund åt denna godingen, man kan inte bli annat än glad när man får vara i hennes närhet! Världens sötaste Elsa.

Jag fick en lång, fin kommentar av en människa jag inte känner. Hela jag log när jag hade läst den färdigt, så fina och stöttande ord har jag aldrig fått höra sedan Pappa rycktes bort från mig. Den här människan förstår precis hur jag känner mig. Jag insåg att det finns kanske människor i min närhet, människor runt om i landet som känner precis som mig. Finns dom som har en ständig saknad och bär på en tung sorg. Precis som jag gör. Ville bara säga det, tack för dom fina orden du gav mig. Du anar inte hur mycket det betydde för mig.

Det har varit en jobbig helg men tack vare fina arbetskamrater så har jag skrattat istället för gråtit. Hunnit vara på Pappas fina grav två gånger och tänt ljus. Pussat gravstenen och berättat hur mycket jag verkligen älskar  och saknar honom. Ställde även ett ljus på fina Maja's grav och insåg att det snart är två år sedan hon lämnade jorden. Livet är så orättvist. Det är så fel. Men det var så  otroligt vackert det var på Berglunda, ord kan inte beskriva. Man bara log när man kom in på kyrkogården, fina människor som förtjänar att ha det så fint.

Jag saknar dig Pappa och jag älskar dig så fruktansvärt mycket. Livet kommer aldrig bli sig likt, men jag gör mitt bästa. Varje dag.

Julen kommer aldrig bli sig lik, men jag kan inte låta bli att längta efter den.
Den är precis samma känsla varje år, spelar ingen roll att jag är halv. Jag längtar
efter att få pynta mammas gran hemma hos henne, julpynta i våran lägenhet
för första gången. Längtar efter julmaten, julmusiken, julklapparna. Allt! Jag vill
bara att det ska bli 24e December nu! Bara vara med dom jag älskar mest av allt.

Efter min långa powerwalk imorse la jag mig i ett varmt bad och somnade nästan, så härligt var det. Lyssnade på alla mina inspelningar som jag har på min telefon, massor med inspelningar där jag sjunger men även tio stycken från när vi var i Turkiet. Jag blundade och lyssnade, det var precis som om vi var där. Jag kunde höra alla prata, sjunga och skratta. Skulle göra i princip vad som helst för att få uppleva det igen, oj vad jag vill tillbaka. Det är en resa jag aldrig någonsin kommer glömma, tänk om man kunde spola tillbaka tiden.

Ibland kan jag få världens ryck, bara vilja packa väskan och åka iväg på en tripp
långt bort. Tänker tillbaka på den gången jag följde med Linnea och hennes familj
till Stockholm, oj vilka minnen. Minnen för livet. Kan inte sluta le när jag tänker
tillbaka på allt roligt och knäppt vi hann med under den resan. Blir så sugen på att
bara åka iväg någonstans, åka karuseller, shoppa i vansinne, äta gott och bara få
må bra. Jag är en drömmare. Klart allting går om man vill men här snackar vi tid
och just nu när jag fått börja jobba på ett ställe vill jag inte ta semester direkt för
att fara ut och resa. Men det lockar helt klart och fanns det tid skulle jag inte tveka
en sekund. Det är många år sedan nu vi var iväg till Stockholm men det känns som
om det var igår, jag önskar man kunde spola tillbaka tiden. Jag vill uppleva det igen.

Med tanke på omständigheterna, med tanke på att jag bär en oändlig saknad inom mig så mår jag ganska bra just nu. Livet rullar på som vanligt, som det ska med andra ord. Jag har en helt fantastisk pojkvän som följer mig, stöttar mig, älskar mig för den jag är. Vad mer kan man begära? Jag är dålig på att uppskatta det jag har, måste ske en förändring. Jag har ett helt underbart liv bortsett från några saker, men man är inte mer än en människa. Vi alla har våra sämre och bättre dagar, så kommer det alltid vara. Jag måste acceptera att ögonen kan tåras när som helst, människor i min omgivning får räkna med att jag inte alltid kan vara glad och skratta. Man får helt enkelt ta allting som det kommer, acceptera att jag har mina stunder då jag bara vill försvinna, då jag bryter ihop totalt. Jag måste lära mig att ta vara på dom stunder då det känns som att jag flyger på rosa moln, ta vara på dom bra stunderna, dom stunderna när jag skrattar så benen viker sig. Livet är en berg- och dalbana.

Jag kommer alltid sakna min Pappa. Jag kommer alltid vara halv, känna att en stor del av mig saknas. Jag kommer föralltid vänta på hans korta sms, han telefonsamtal. Jag kommer alltid vänta på att min fina Pappa ska komma hem och krama om mig. Det kommer bara vara så. Man slutar inte leva när någon nära försvinner, även om det känns som det. Till en början lever man i en bubbla, för en själv stannar livet av helt och för människorna i ens omgivning fortsätter livet. Det är en märklig känsla och jag önskar inte ens att min värsta fiende skulle få känna den. När någon som står en så nära försvinner, vill man själv bara försvinna. Jag bryter fortfarande ihop av saknaden, jag faller fortfarande ned som en liten hög på golvet, känner mig så svag och önskar att jag bara kunde trolla mig dit Pappa är. Men just nu känner jag mig stark. Just inatt känner jag att ingenting kan få mig att förlora kontrollen, tappa styrkan. Jag lever för min bästa vän nu, jag ska göra mitt bästa för att han ska få se att jag orkar, att jag klarar av allting, jag ska leva för honom tills vi ses igen. När jag möter honom, ska jag hålla om honom så länge och säga 'Pappa, visst såg du? Jag klättrade upp från botten för att göra dig stolt' Nu tåras mina ögon, av lycka. Jag har sån energi, sån kraft just nu, jag klarar allt. Tillsammans med min änglapappa klarar jag allt.

Ta vara på det ni har, medans ni kan. Tänk inte att ni kan höra av er imorgon istället, för då kan det vara försent. Glöm inte att säga till era nära och kära hur mycket ni uppskattar det dom gör för er och hur mycket ni älskar dom. Just dom orden 'Jag älskar dig' kan man aldrig någonsin säga för många gånger.

Ikväll bjöd jag min fina familj på mat. Joakim hade inte möjlihet att komma så halva min familj kan man säga. Jag dukade till och med åt Pappa, löjligt tänker ni men värdefullt tänker jag. Jag tände ljus för Pappa och på något sätt så kändes det som om vi alla var samlade igen. Jag behövde den här middagen och det var så mysigt att vi kunde samlas och bara umgås. Har världens bästa familj. Jag lagade tacos som blev hur gott som helst (man kan inte misslyckas men ändå) och sedan efter middagen åkte jag och min älskade Marcus till Sidberg. Där myste vi med världens bästa farmor och världens bästa farfar framför idol. På hemvägen så var det som att tiden spolades tillbaka, vi pratade om allt, jag grät, Marcus tröstade mig, vi pratade, vi skrattade. Oj vad jag älskar honom. Han förstår mig som ingen annan och jag behöver honom. Han betyder så mycket, finare människa finns inte!

Nu är jag hemma och väntar på att min fina ska sluta jobba, vi ska nämligen köra till Tjäl ikväll och vara där till imorgonkväll. Min fina jobbar och jagar samtidigt, jag förstår inte var han får all sin energi och ork ifrån. Men det är ett stort bevis på hur stark han är och jag beundrar honom. Min fina pojkvän, världens finaste:)