Jag och Frida följde med Malin, Jennie och deras chef på modevisningen.
Det var jätteroligt så tack fina ni för ikväll! :)

Jobbade till klockan fem idag och direkt jag slutade skuttade jag över till Marcus och
Malin's lägenhet där det bjöds på en himla god middag. Jag har världens bästa storebror
och han har världens finaste flickvän. Tack för att ni är så underbara och snälla!

'

Tog en bild på Malin när hon fulade sig också men tror icket hon godkänner att
den läggs ut, haha! Tycker dom är söta iallafall :)

Idag går alla mina tankar till J's familj, hans flickvän och hans vänner. Det som hände igår chockade många, satte djupa spår och blev början på en fruktansvärt jobbig resa för hans närmsta. Tårarna rann hela kvällen, allting som hände för ett år sedan spelades upp i mitt huvud. Jag vet precis hur hans anhöriga känner just nu, den där chocken. Förnekelsen. Det får inte vara så, kan inte vara så, orkar inte om det är så. Man förstår ingenting, man kommer in i den där bubblan och blir kvar där länge. Alla säger att någon man älskar gått bort, den står att den man älskar har dött  i tidningen, många beklagar sorgen, skickar blommor, varför då? Det har väl inte hänt något? Min Pappa är väl inte borta? Han lever ju! Han ska leva, han måste leva. Jag minns det så väl. Man var arg och ledsen på samma gång, arg för att gud tog upp världens finaste människa till himlen och ledsen för att man inte kunde förstå, för att man aldrig mer skulle få se och vara med denna fina människa. Den känslan, när man just förlorat någon man älskar så högt går aldrig att beskriva med ord. När man varit med om det, förstår man. Det var därför det gjorde ont i hela mig när jag fick veta, jag vill inte att andra ska måsta gå igenom det som jag gjorde. Det som jag går igenom önskar jag inte ens min värsta fiende. Det är det värsta som finns - att förlora någon man verkligen älskar.

Det räcker med en kram, en hand på axeln, en stöttande blick. Jag var den som förlorade min Pappa, jag fick många varma kramar och det är jag idag evigt tacksam för. Att finnas där från början och hela vägen, det är viktigt för den som förlorat någon nära. Att bara få känna att det finns folk som bryr sig om en, det är guld värt. Var inte rädd för att skicka blommor, skriva brev, vad som helst. När Pappa gick bort hade vi hela vårat kök och hela våran hall full med fina blommor som människor skickade, från början blev jag stött och ville inte att en till blomma skulle komma in genom våran dörr. Jag minns att jag tyckte att varför bryr dom sig nu? Varför kommer dom med blommor nu, skriver hur mycket Pappa betydde. Varför gjorde dom inte det medans han fanns vid liv? Idag tänker jag absolut inte så. Jag är så glad att människor kom hem till oss, ringde, skickade sms, skickade blommor, skrev på internet. Jag är så otroligt tacksam över att det fanns så många människor som stod bakom oss och lät oss gråta ut i deras famnar. Det var precis vad vi behövde och även fast vi människor är olika och vill olika så vet jag att J's närmsta behöver det idag och framöver. Känn aldrig att ni stör eller var aldrig rädda för att göra och säga fel, många vågade inte ens prata med mig när Pappa försvann. Jag blev så ledsen över det, jag ville ha folk runt mig som visade att dom brydde sig, inte människor som drog sig undan och var rädd. Övervinn eran rädsla isåfall, hör av er till dom, finns där. Så lite kan betyda så fruktansvärt mycket. Även fast man inte visar sin tacksamhet så ska ni veta att det är man, väldigt tacksam. Jag insåg att ett sms kan betyda så himla mycket. Ett enda sms kan få en att orka.

Människor som dött har inte försvunnit föralltid - dom har bara gått lite i förväg.

Jag blir alldeles kall, känner hur hjärtat börjar slå fortare, kroppen bara skakar och det gör ont i varenda del av min kropp. En 20-åring från Lycksele har omkommit ikväll, jag har hört ryktas om vem det är men jag tror inte på rykten. Jag väntar och ser tills det kommer fram vem det verkligen är. Tycker inte om när människor ska tro en massa, som när min fina Pappa dog så var det flera som beklagade sorgen innan han ens var död. Det gjorde mig så arg, folk ska inte lägga sig i något dom inte vet! Men iallafall så känner jag hur det bränner bakom mina ögonlock trots att jag inte vet säkert vem det är som dött, trots att jag inte känner människan så gör det himla ont. Jag vet precis hur dennes anhöriga känner sig just nu, det är en känsla som jag inte önskar att min värsta fiende skulle få känna. Den känslan förtjänar ingen att få uppleva, det är den värsta känslan som finns. När sånt här händer blir jag så rädd, vill bara hålla om mina nära och kära hela tiden. Aldrig släppa taget. Blir så rädd att jag ska förlora någon fler som jag älskar så högt och står så nära. Det är verkligen det värsta man kan vara med om, det lovar jag.

Att människor kan ryckas ifrån en så kallt och så plötsligt, jag har sedan Pappa försvann hela tiden sagt att livet är fruktansvärt orättvist vilket det är. Man ska leva varje dag som om det vore en sista för man vet inte om man får uppleva morgondagen. Usch, jag kan inte skriva så mycket mer för mina händer bara skakar. Det här är så hemskt, jag finner faktiskt inga fler ord. Var rädda om er där ute, ta vara på era nära och kära. Slösa inte bort livet på bråk och onödiga saker. Njut av livet, det är den finaste gåvan som man någonsin kan få.

Jag älskar min fina, starka familj och jag älskar min helt fantastiska pojkvän som jag aldrig kommer sluta älska.
Lova att ni aldrig försvinner från mig, jag skulle aldrig orka utan er!

Jag åker på vägen, jag åker upp för den långa backen och kommer till gatan som en gång tog
mig till mitt hem. Jag passerar alla fina hus, ljus är tända och jag ser lyckliga familjer i vartenda
fönster. Jag kan inte sluta tänka på att en gång var vi också så lyckliga och en hel familj, en
hel familj full av kärlek och lycka. Jag kommer fram till vändplanen, kan inte låta bli att le när
jag ser vårat hus. Trots att det är mörkt, dystert och kallt. Trots att våran kärlek inte längre finns
där så slutar jag inte att le. Jag inser snabbt att jag inte kan stanna kvar där, jag kommer mig inte
in i huset. Mamma, Pappa, Marcus eller Joakim är inte där. Min familj bor inte kvar där längre.
Jag ser in i vartenda rum, njuter av att få se tillbaka på allt fint som vi skapat. Jag blir alldeles varm
inombords när jag tänker på alla fina minnen från vårat hus. Det gör ont att ha något så nära och
inte kunna nudda det. Det gör ont att det här huset ägs av en annan. Det gör ont att vi är en halv
familj. Det gör så ont att vara utan den värmen. Det gör ont att se, ont att känna, ont att veta.

Tack Mamma & Pappa. Tack för att jag fick växa upp med en sån stark kärlek som ingen annan.
Tack för att ni gjorde min barndom och uppväxt till den bästa, jag älskar er oändligt.

Promenaden med fina Frida gick hur bra som helst och den behövdes, det var skönt att få komma
ut och bara prata med världens bästa vän i två timmar. Vi hade väldigt mycket att prata om, vi
pratade från att vi möttes tills vi skiljdes åt. Det är så underbart med Frida för det spelar ingen
roll hur lite vi ses, hur långt det är mellan gångerna vi träffas för det är precis likadant när vi ses
igen. Den tryggheten, den är fantastisk. Nu ska vi börja träna tillsammans nästa vecka så nu lär
det inte bli som det varit och det ser jag verkligen framemot. Äntligen får jag någon att dela mitt
största intresse med! Jag älskar dig Frida Granberg.

Såhär kan det se ut när jag och min älskade storebror får för oss att göra något som vi
inte gjort tillsammans på äldre dagar. Vi köpte två stycken tavlor på Dollarstore som vi satt
och målade, hans tavla var en storstad och min tavla var en gård med massa fina blommor.
Hans blev mycket, mycket finare än min. Man var mest noga dom första minuterna om jag
säger så, det var så småa saker på bilden som skulle målas och penseln var inte den bästa.
Men jag hade iallafall kul, Marcus hade kul och det är huvudsaken. Jag har alltid roligt med
min storebror, jag älskar honom så himla mycket. Igår började jag verkligen tänka på hur
längesen det bara var jag och han. Och den var en helt fantastisk känsla att bara få rå om
honom en stund, bara umgås och få skratta från hjärtat igen.
Du är bäst i hela världen Marcus, utan dig skulle jag inte stå här idag.

Något som jag verkligen är beroende av är att kolla in alla söta små bebis-
kläder som finns överallt. Det finns ju så otroligt mycket fint. Myspys!




Och hur sött var inte det som vi köpte till Albin sist vi var dit? Björnunge!!

Ni betyder allt för mig ♥

Kärlek är det finaste som finns, det mest fantastiska en människa kan
uppleva. Trots allting, så finns det så mycket kärlek omkring mig. Jag
blir så lycklig när jag själv är så kär att jag snart spricker och att mina
närmsta är lyckligt kära. Jag kan inte önska mig så mycket mer. Att få
vara kär är helt klart det bästa som finns. Ingenting klår den känslan.
Att inte bli sårad, att ha någon som alltid finns där och aldrig släpper taget.
Att ha en som alltid ställer upp och torkar ens tårar, att ha någon som aldrig
lämnar en trots att hemska saker sker. Att ha en som alltid stannar kvar.
Att ha en att pussa godnatt varje kväll, att ha någon att ge kärlek.
Trots vad man går igenom så ser den här människan bara dig och struntar
i sig själv för en stund. Allt handlar om att den andra ska få må bra.

Min fina Peder som är min livskamrat och bästa vän. Jag minns så väl för
några år sedan att en av mina bästa vänner sa att det en dag skulle bli vi
två för att vi alltid pratade med varandra. Hon sa till och med "du ska se
Sara, om några år är ni förlovade och väntar barn" Jag var stensäker på
att det aldrig skulle bli vi två, jag sa alltid att vi bara skulle vara vänner.
Jag hade så fel och är överlycklig för det. När jag väl träffade honom så
kunde jag inte förstå hur jag hade kunnat vara utan honom under tiden
vi bara var "vänner" och pratade dygnet runt. Snart har vi varit tillsammans
i tre år och jag är så himla kär och jag älskar honom så fruktansvärt mycket.
Skulle aldrig kunna vara utan honom. Det är rätt fantastiskt när man tänker
tillbaka på hur man tänkte då och hur det är idag. Mirakel kan ske.
Jag älskar min Peder. Min förevigt!

Kärlek är så vackert. Jag älskar er alla, ni är det bästa jag har.

beundrare av marcus om ♥:

Ja gillar när de är mycket bilder på Marcus :) dessutom så blir bloggen bara snyggare med lite Marcus perspektiv i den ;) Love you marcus



HAHA! Du är så söt älskade Marcus. Jag älskar dig!:)

Knäppare finns inte. Men jag tycker om dom så mycket!!

Tillsammans klarar vi allt. Idag för exakt ett år sedan satt jag på en föreläsning
om äldre's sjukdomar med några ur klassen. Allting var som vanligt. Jag hade
varit ute på en lång morgon promenad innan, pratat med Pappa i telefon och
som han skrattade för att jag inte klarade av att göra upp elden hemma. Han
försökte hjälpa mig genom telefon och tillslut klarade jag det. Vi sa att vi skulle
ses sen. När jag sitter där på föreläsningen märker jag att jag har flera missade
samtal från både Marcus och Mamma. På ett sms från Mamma stod det "Du måste
svara, Pappa är jättesjuk!" Idag för exakt ett år sedan föll Pappa ihop på fotbolls-
planen. Idag för ett år sedan vändes hela mitt liv upp och ned. Idag för exakt ett
år sedan hade vi åtta tunga, åtta fruktansvärda, åtta hemska dagar framför oss.
Vi visste inte vad som väntade. Idag vet jag vad som väntar. En extra jobbig dag
med många tårar. Jag saknar min Pappa och jag älskar honom så himla mycket.

Min fina, starka familj som fått mig att orka kämpa. Jag älskar er så mycket ♥

Jag och mamma tog bilen till Knaften ikväll och hälsade på Ingela och
lilla fina Albin. Han är så otroligt söt, vi satt alla tre och bara tittade på
honom. Världens mysigaste Albin med världens mysigaste mamma!

Vi köpte med oss en mössa, ett par vantar och ett par skor som var så
gulliga. Nästan så jag skulle kunna köpa såna jag också!

Såg just True life - I need a transplant på MTV. Kan säga att tårarna
rann genom hela avsnittet. Det handlade om Craig som för ett år sedan
friade till sin flickvän, ett litet tag efter det så fick han reda på att han
hade Leukemi, blodcancer. Hans enda räddning var en benmärgstransplantation
och när dom hade gjort den så väntade dom i  flera dygn på att det skulle
bildas mer vita blodkroppar, gjorde det inte det så skulle han dö. Han var liv-
rädd, hon var livrädd, hans mamma och pappa var livrädd. Jag kände igen
den känslan så det gjorde ont i hela mig. Att sitta och vänta, den eviga väntan
och den fruktansvärda ovissheten. Som tur var så började det bildas vita blod-
kroppar och chansen var stor att han skulle överleva. Han fick åka hem och
man såg på honom att han var mycket piggare. I slutet fick man se att dom
hade planer på att bilda familj och att han blivit fri från cancern. Älskar lyckliga
slut! Jag grät och jag grät. Vilken lycka, vilken lättnad.

Det är verkligen en ögonöppnare att se på såna program. Det får en att bli
påmind om att livet är något värdefullt och att man verkligen ska ta vara på
det man har, medans man kan. För en dag kan det vara slut, en dag kan den
människan som betytt så otroligt mycket vara borta förevigt. Tro mig, jag vet
precis hur det känns. Man är helt maktlös. Man önskar att det fanns något man
kunde göra, men vad man än skulle ha gjort så skulle ingenting kunnat hålla
kvar den fina människan vid liv. Craig och hans flickvän var så lyckliga tillsammans.
Han sa i programmet att han inte kunde förstå att det här skulle hända just dom två
som knappt börjat sitt liv tillsammans. Tänkte på mig och min fina, vi har så många
framtidsplaner och vi älskar varandra så otroligt mycket. Om någonting skulle hända
honom skulle jag aldrig orka. Han är verkligen det finaste jag har. Nä, nu börjar
tårarna rinna igen. Längtar till han kommer hem så jag får hålla om honom, länge!

Jag saknar Alanya. Saknar värmen, människorna, havet och den goda
maten. Mest av allt saknar jag nog poolen, det var en otrolig känsla att
hoppa i den direkt man vaknade på morgonen. Åh vad jag saknar det.
Måste bara iväg på en resa snart igen, till ett varmt ställe med människor
jag älskar. Det skulle vara guld värt ♥