tankar och känslor
Att ständigt gå runt och tänka på samma sak hela tiden driver mig till vansinne.
När jag vaknar finns det i mitt huvud och när jag somnar på kvällen finns det i
mitt huvud. Önskar det fanns ett sätt att få ut det, men tro mig jag har prövat alla
metoder som finns för att slippa dessa tankar. Det är fruktansvärt svårt, jag har
viljan så varför går det inte? Jag kanske inte är nog stark. Jag är stark men inte
tillräckligt för att orka. Så kanske det är. Jag måste bli starkare psykiskt och då
kanske jag orkar ta tag i det hela. Mår man bra i själen så orkar man.
Jag lever med det här. Det gnager på varenda del av min kropp, av själen. Tillslut
låter man det bli en del av ens vardag och struntar i att ens försöka bygga upp
något och bli starkare. Man blir immun mot all smärta. Jag försöker varje dag att
tänka positivt. Mitt liv är upp och ned vänt, jag drar mig upp på morgonen och försöker
roa mig med saker som jag en gång älskat. Men allting gör bara ont, vad jag än gör.
Träning har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag har växt upp på fotbollsplan och
alltid älskat att röra på mig. När jag gav upp fotbollen så tog jag tag i träningen på
egen hand. Gick ned trettio kilo, inte ens då kände jag att jag dög. Pappa började
träna med mig, han förstod alltid. Han förstod att det blev för jobbigt och ville ha
koll på hur mycket jag verkligen tränade så det inte gick överstyr. Vi tränade alltid
tillsammans och nu kan vi inte ens göra det. Det tar emot att träna, varenda gång
jag byter om till träningskläder så är jag nära på att ringa pappa men inser att jag
får ringa hur mycket som helst, han kommer inte svara.
Jag brukar säga till Peder att jag längtar till pappa skaffar en mobil uppe i himlen så
jag kan nå honom. Så jag kan ringa till honom och säga hur mycket jag tränat och
hur bra/dåligt det gått. Bara få höra hans röst, det skulle ge mig sån styrka.
Sedan pappa försvann har allting blivit så fruktansvärt jobbigt. En stor del av mig följde
med honom upp till himlen, jag känner mig inte hel utan min bästa vän. Det tar emot att
göra allting. Jag skulle inte vara rädd för framtiden om pappa fanns vid min sida. Jag
skulle se framemot att börja jobba och ta emot den tuffa vardagen på ett helt annat sätt.
Även om jag vet att han på något sätt är med mig, så är det inte alltid det lättaste att se
det så. Jag kan inte se honom, prata med honom, skratta med honom. Det gör så ont.
Det viktigaste av allt, som jag skrivit så många gånger på bloggen är att man ska ta vara
på det man har. Sin familj, alla fina vänner och sin pojk/flickvän. Det viktigaste av allt är
kärleken. Kärleken till sina nära och jag hoppas att alla ni som läser min blogg tar vara på
varenda sekund ni får med dem. Livet är för kort för att slösa bort på bråk och idioter.
Som min pappa alltid sa, "strunta i dom Sara, du är så himla mycket bättre än såna idioter"
Det stämmer så väl. Ta vara på livet, njut av det medans du kan för imorgon kan det vara
försent. Man kan aldrig säga "jag älskar dig" för många gånger, det är helt omöjligt.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag sa det till min fina pappa, jag ångrar ingenting.
När jag vaknar finns det i mitt huvud och när jag somnar på kvällen finns det i
mitt huvud. Önskar det fanns ett sätt att få ut det, men tro mig jag har prövat alla
metoder som finns för att slippa dessa tankar. Det är fruktansvärt svårt, jag har
viljan så varför går det inte? Jag kanske inte är nog stark. Jag är stark men inte
tillräckligt för att orka. Så kanske det är. Jag måste bli starkare psykiskt och då
kanske jag orkar ta tag i det hela. Mår man bra i själen så orkar man.
Jag lever med det här. Det gnager på varenda del av min kropp, av själen. Tillslut
låter man det bli en del av ens vardag och struntar i att ens försöka bygga upp
något och bli starkare. Man blir immun mot all smärta. Jag försöker varje dag att
tänka positivt. Mitt liv är upp och ned vänt, jag drar mig upp på morgonen och försöker
roa mig med saker som jag en gång älskat. Men allting gör bara ont, vad jag än gör.
Träning har alltid varit en stor del av mitt liv. Jag har växt upp på fotbollsplan och
alltid älskat att röra på mig. När jag gav upp fotbollen så tog jag tag i träningen på
egen hand. Gick ned trettio kilo, inte ens då kände jag att jag dög. Pappa började
träna med mig, han förstod alltid. Han förstod att det blev för jobbigt och ville ha
koll på hur mycket jag verkligen tränade så det inte gick överstyr. Vi tränade alltid
tillsammans och nu kan vi inte ens göra det. Det tar emot att träna, varenda gång
jag byter om till träningskläder så är jag nära på att ringa pappa men inser att jag
får ringa hur mycket som helst, han kommer inte svara.
Jag brukar säga till Peder att jag längtar till pappa skaffar en mobil uppe i himlen så
jag kan nå honom. Så jag kan ringa till honom och säga hur mycket jag tränat och
hur bra/dåligt det gått. Bara få höra hans röst, det skulle ge mig sån styrka.
Sedan pappa försvann har allting blivit så fruktansvärt jobbigt. En stor del av mig följde
med honom upp till himlen, jag känner mig inte hel utan min bästa vän. Det tar emot att
göra allting. Jag skulle inte vara rädd för framtiden om pappa fanns vid min sida. Jag
skulle se framemot att börja jobba och ta emot den tuffa vardagen på ett helt annat sätt.
Även om jag vet att han på något sätt är med mig, så är det inte alltid det lättaste att se
det så. Jag kan inte se honom, prata med honom, skratta med honom. Det gör så ont.
Det viktigaste av allt, som jag skrivit så många gånger på bloggen är att man ska ta vara
på det man har. Sin familj, alla fina vänner och sin pojk/flickvän. Det viktigaste av allt är
kärleken. Kärleken till sina nära och jag hoppas att alla ni som läser min blogg tar vara på
varenda sekund ni får med dem. Livet är för kort för att slösa bort på bråk och idioter.
Som min pappa alltid sa, "strunta i dom Sara, du är så himla mycket bättre än såna idioter"
Det stämmer så väl. Ta vara på livet, njut av det medans du kan för imorgon kan det vara
försent. Man kan aldrig säga "jag älskar dig" för många gånger, det är helt omöjligt.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag sa det till min fina pappa, jag ångrar ingenting.
Verkligheten, min verklighet
Jag skämtar inte när jag säger att jag är livrädd för framtiden. Vad händer nu?
Vad ska jag göra efter sommaren? Kommer jag att hitta min plats där jag hör
hemma? Visst, alla hittar sin plats. Men jag är bara rädd för var den kommer
vara och om jag kommer trivas. Jag känner mig inte riktigt redo för det här
med att arbeta, jag älskar att jobba inom vården och få ta hand om människor
men det kommer kännas så annorlunda att jobba med det mer än bara under
sommaren och extra jobb på helgerna. Det är verkligen allvar nu, nu börjar
allvaret och verkligheten. Det kanske är dags att fundera över vad man vill göra.
Gymnasiet är slut, jag tillhör inte längre omvårdnadsprogrammet. Kan inte säga
att jag aldrig mer kommer sitta i skolbänken för det kommer jag göra. Har ett
ämne att läsa upp men jag tillhör inte längre den tryggheten som funnits där i
alla år. Det känns så fruktansvärt overkligt och gör ont att tänka på. Man har inte
tänkt på hur bra man verkligen haft det, vilken underbar tid det är att gå i skolan.
Jag kommer till och med sakna dom jobbigaste dagarna, dom tråkiga proven och
svåra hemuppgifterna. Jag kommer sakna min otroligt fina omvårdnadsklass.
Människor kan verkligen sätta djupa spår i en.
Det kanske är ovissheten som gör att jag har svårt för att somna om nätterna.
Det är nästintill omöjligt att somna och det kanske är just verkligheten som håller
på att komma ikapp. Ett liv utan pappa, ovisshet om framtiden och saknad efter
tryggheten. Men det är verkligenheten, min verklighet som jag måste ta tag i.
Vad ska jag göra efter sommaren? Kommer jag att hitta min plats där jag hör
hemma? Visst, alla hittar sin plats. Men jag är bara rädd för var den kommer
vara och om jag kommer trivas. Jag känner mig inte riktigt redo för det här
med att arbeta, jag älskar att jobba inom vården och få ta hand om människor
men det kommer kännas så annorlunda att jobba med det mer än bara under
sommaren och extra jobb på helgerna. Det är verkligen allvar nu, nu börjar
allvaret och verkligheten. Det kanske är dags att fundera över vad man vill göra.
Gymnasiet är slut, jag tillhör inte längre omvårdnadsprogrammet. Kan inte säga
att jag aldrig mer kommer sitta i skolbänken för det kommer jag göra. Har ett
ämne att läsa upp men jag tillhör inte längre den tryggheten som funnits där i
alla år. Det känns så fruktansvärt overkligt och gör ont att tänka på. Man har inte
tänkt på hur bra man verkligen haft det, vilken underbar tid det är att gå i skolan.
Jag kommer till och med sakna dom jobbigaste dagarna, dom tråkiga proven och
svåra hemuppgifterna. Jag kommer sakna min otroligt fina omvårdnadsklass.
Människor kan verkligen sätta djupa spår i en.
Det kanske är ovissheten som gör att jag har svårt för att somna om nätterna.
Det är nästintill omöjligt att somna och det kanske är just verkligheten som håller
på att komma ikapp. Ett liv utan pappa, ovisshet om framtiden och saknad efter
tryggheten. Men det är verkligenheten, min verklighet som jag måste ta tag i.
Man måste kämpa för att lyckas
När man förlorar någon som står en nära så har man egentligen två val. Det är iallafall
hur jag ser det. Man har chansen att välja ifall man vill kämpa eller bara sjunka ned på
botten och aldrig ta sig upp. Förstå mig rätt, det kommer vara jobbigt och tungt men har
man bestämt sig för att kämpa och sakta ta sig framåt så kommer man tillslut lyckas.
Man kommer leva i en bubbla, få uppleva dom sämre och dom bättre dagarna. Det kommer
komma dagar då man känner att ingenting är värt och det kommer komma dagar då man
verkligen kan le från insidan och känna att man kanske orkar ändå. Det är just vid såna
tillfällen som det är guld värt att man har människor runt sig som verkligen bryr sig. Som
alltid stannar kvar och orkar lyssna. Som verkligen vågar prata om döden, som vågar ställa
frågor om hur man känner och så vidare. Det får en att orka kämpa ännu mer, att bara ha
någon som orkar lyssna på en. Man behöver inte alltid säga något, bara finnas där.
När pappa plötsligt rycktes bort från mig så bestämde jag mig ganska tidigt för att
kämpa. Jag skulle försöka komma tillbaka till skolan så snabbt som möjligt så jag
inte fick för mycket frånvaro. Jag strävade efter att gå ut med VG i dom flesta ämnena
vilket jag kommer göra. Trots att chocken inte lägger sig så snabbt i första taget så
kände jag lite press att bestämma mig hur jag skulle göra. Det finns dom som bara
struntar i allting, lägger sig ned och inte orkar kliva upp. Dom är så djupt nere i sorgen
att dom inte orkar. Men det handlar om viljan. Viljan av att vilja kämpa för den som
plötsligt försvann och inte fick chansen att leva längre här nere på jorden. Jag bestämde
att jag skulle kämpa för pappas skull. Han var alltid den starkaste och sa att allting ordnar
sig alltid. Jag vill vara som han. Även om jag inte kan vara den starkaste så försöker jag
iallafall. Jag tog mig tillbaka på skolan ganska snabbt, många var förvånade och sa hur
starka jag var som orkade komma tillbaka till vardagen så snabbt efter pappas död. Men
jag ville visa honom att jag skulle orka, att jag skulle kämpa med skolan och få ta studenten.
Pappa längtade efter min student, han sa alltid hur stolt han var över mig när det gällde
skolan. Kanske därför jag kämpade på så bra som jag gjort med skolan, bara för hans skull.
Som sagt så anser jag att man har två val. Jag valde den tuffa vägen, kanske inte lika tuff
som om jag bara lagt mig ned och inte kämpat. Men det har varit en väldigt lång och jobbig
resa till idag och än är den inte över. Den här jobbiga resan kommer jag kämpa med hela
livet, till den dagen jag dör. Men jag är villig att kämpa. Att ta mig igenom tårar som gör ont.
Att ta mig igenom dom jobbigaste dagarna och försöka göra mitt liv så bra som det går.
För kämpar man inte så kommer ingenting att gå vägen, så är det bara. Man får bita ihop
och kämpa in i det sista, visst kan man inte trolla bort all smärta men man ska alltid försöka
göra sitt bästa. Det kommer man längst på.
Att sakta försöka ta sig upp från botten är inte det lättaste. Men med hjälp så har jag kommit
en bra bit på vägen. Jag har min fantastiska familj att tacka, som trots att dom går igenom
samma sak funnits där för mig. Dom närmsta vännerna som funnits där och min släkt som
är bäst i hela världen. Framförallt så hade jag inte klarat det här utan min fina, som alltid stannar
kvar trots mina brister. Som stannar kvar och håller om mig, som inte lämnar mig trots alla tårar
och alla skrik. Som aldrig släpper mig om natten när det är som jobbigast, som kan köra flera
mil för min skull, som kan göra i princip vad som helst för att få mig att må bra.
Jag är så tacksam över att ni alla finns för mig. Utan er hade jag aldrig klarat det här. ♥
hur jag ser det. Man har chansen att välja ifall man vill kämpa eller bara sjunka ned på
botten och aldrig ta sig upp. Förstå mig rätt, det kommer vara jobbigt och tungt men har
man bestämt sig för att kämpa och sakta ta sig framåt så kommer man tillslut lyckas.
Man kommer leva i en bubbla, få uppleva dom sämre och dom bättre dagarna. Det kommer
komma dagar då man känner att ingenting är värt och det kommer komma dagar då man
verkligen kan le från insidan och känna att man kanske orkar ändå. Det är just vid såna
tillfällen som det är guld värt att man har människor runt sig som verkligen bryr sig. Som
alltid stannar kvar och orkar lyssna. Som verkligen vågar prata om döden, som vågar ställa
frågor om hur man känner och så vidare. Det får en att orka kämpa ännu mer, att bara ha
någon som orkar lyssna på en. Man behöver inte alltid säga något, bara finnas där.
När pappa plötsligt rycktes bort från mig så bestämde jag mig ganska tidigt för att
kämpa. Jag skulle försöka komma tillbaka till skolan så snabbt som möjligt så jag
inte fick för mycket frånvaro. Jag strävade efter att gå ut med VG i dom flesta ämnena
vilket jag kommer göra. Trots att chocken inte lägger sig så snabbt i första taget så
kände jag lite press att bestämma mig hur jag skulle göra. Det finns dom som bara
struntar i allting, lägger sig ned och inte orkar kliva upp. Dom är så djupt nere i sorgen
att dom inte orkar. Men det handlar om viljan. Viljan av att vilja kämpa för den som
plötsligt försvann och inte fick chansen att leva längre här nere på jorden. Jag bestämde
att jag skulle kämpa för pappas skull. Han var alltid den starkaste och sa att allting ordnar
sig alltid. Jag vill vara som han. Även om jag inte kan vara den starkaste så försöker jag
iallafall. Jag tog mig tillbaka på skolan ganska snabbt, många var förvånade och sa hur
starka jag var som orkade komma tillbaka till vardagen så snabbt efter pappas död. Men
jag ville visa honom att jag skulle orka, att jag skulle kämpa med skolan och få ta studenten.
Pappa längtade efter min student, han sa alltid hur stolt han var över mig när det gällde
skolan. Kanske därför jag kämpade på så bra som jag gjort med skolan, bara för hans skull.
Som sagt så anser jag att man har två val. Jag valde den tuffa vägen, kanske inte lika tuff
som om jag bara lagt mig ned och inte kämpat. Men det har varit en väldigt lång och jobbig
resa till idag och än är den inte över. Den här jobbiga resan kommer jag kämpa med hela
livet, till den dagen jag dör. Men jag är villig att kämpa. Att ta mig igenom tårar som gör ont.
Att ta mig igenom dom jobbigaste dagarna och försöka göra mitt liv så bra som det går.
För kämpar man inte så kommer ingenting att gå vägen, så är det bara. Man får bita ihop
och kämpa in i det sista, visst kan man inte trolla bort all smärta men man ska alltid försöka
göra sitt bästa. Det kommer man längst på.
Att sakta försöka ta sig upp från botten är inte det lättaste. Men med hjälp så har jag kommit
en bra bit på vägen. Jag har min fantastiska familj att tacka, som trots att dom går igenom
samma sak funnits där för mig. Dom närmsta vännerna som funnits där och min släkt som
är bäst i hela världen. Framförallt så hade jag inte klarat det här utan min fina, som alltid stannar
kvar trots mina brister. Som stannar kvar och håller om mig, som inte lämnar mig trots alla tårar
och alla skrik. Som aldrig släpper mig om natten när det är som jobbigast, som kan köra flera
mil för min skull, som kan göra i princip vad som helst för att få mig att må bra.
Jag är så tacksam över att ni alla finns för mig. Utan er hade jag aldrig klarat det här. ♥
mina tankar om att skapa ett nytt liv
Nu tar jag upp det igen. Att skapa ett liv, att skaffa barn, att skaffa en bebis.
Jag älskar att diskutera ämnet, dels för att jag själv ser människor göra stora
misstag och för att jag själv älskar barn. Jag älskar barn så mycket att ord inte
kan beskriva, kan inte heller beskriva med ord hur grymt mycket jag längtar till
den dagen då jag och min fina ska ha barn. Men det kommer när det kommer.
Jag ser människor runt omkring som skaffar barn och inte tar hand om det. Som
redan efter att bebisen är några månader springer ut på lördagar och dricker alkohol
precis som innan man blev gravid. Det är fel, självklart så betyder det inte att man
ska sluta dricka och ha roligt när man skaffar barn men man måste ju tänka lite också.
Man kan inte leva som innan, det är helt omöjligt. Man har själv valt att skapa någonting
som snabbt blir en del av ens liv, en väldigt stor del av ens liv faktiskt. Jag tycker det är
så himla fel att man gör så, precis som om man inte tänker efter alls. Far man ut och
festar så tidigt efter man skaffat barnet så var man inte riktigt redo. Det är iallafall vad
jag tycker. Då har man inte "lekt" färdigt. Man har inte gjort färdigt allting som man ska
göra medans man inte har bildat familj. Svårt att förklara, men hoppas ni förstår.
Sedan så ser jag människor som skaffar barn alldeles för tidigt. Det kanske inte är för
tidigt för dom, men jag får lite panik om jag ska vara ärlig. När jag ser unga par som
skaffar barn hit och dit, är dom då säkra på att dom alltid kommer hålla ihop så barnet
har en trygg framtid? Ibland kan jag faktiskt få lite panik och jag hoppas att dom verkligen
kommer hålla ihop för barnets skull. Jag tycker det är för tidigt att skaffa barn när man
bara varit tillsammans några månader, några veckor eller några dagar. Då är man nykära
och kan göra i princip vad som helst. I början av mitt och Peder's förhållande så hade jag
kunnat förlova mig, gift mig och skaffat barn direkt. Allting känns så underbart då, man
har inga bekymmer och inte kommit till dom svåra stunderna för man svävar på rosa moln.
Så är det, jag tycker man ska vänta några år innan man skaffar barn så man då vet att
det är helt rätt och att man kommer hålla ihop hela livet. För det vet man inte efter kort
tid, inte jag iallafall.
Sen så är det ju helt olika. Vad jag tycker, tycker inte du. Vad du tycker, kanske inte jag
tycker. Alla har ju sina åsikter och det här är mina. Jag är glad att jag tänker som jag gör
faktiskt, även fast längtan efter ett barn ibland kan bli så stort att man bara bryter ihop.
Jag är glad att jag är så pass smart att jag vill vänta och inte gör något förhastat. Jag är
glad att jag vill ha ett jobb innan jag skaffar barn. Pengar så man har något att röra sig med.
Det är inte prat om att jag inte tycker att det känns rätt med Peder, för det tycker jag.
Jag vet att han är rätt, jag vill att han ska vara pappan till mina barn för jag vet att vi kommer
hålla ihop hela livet. Efter två år känns det så, då vet jag att ingenting kan hindra oss.
Men jag tycker bara man ska vänta. Men känner man att det är rätt och man är redo så ska
man självklart följa sina hjärtan. Är även tacksam över att jag har en sån stark pojkvän som
orkar stå ut med mitt bebisprat och min bebislängtan. fina du!
Nä nu är det slutdiskuterat. Jag vet några runt mig som är gravid och vill bara påpeka att
ingenting är illa menat med detta inlägg. Jag är glada för deras skull. Så är det.
Här har vi iallafall världens sötaste bebis! Åh, lilla söta Elsa Belsa ♥
Jag älskar att diskutera ämnet, dels för att jag själv ser människor göra stora
misstag och för att jag själv älskar barn. Jag älskar barn så mycket att ord inte
kan beskriva, kan inte heller beskriva med ord hur grymt mycket jag längtar till
den dagen då jag och min fina ska ha barn. Men det kommer när det kommer.
Jag ser människor runt omkring som skaffar barn och inte tar hand om det. Som
redan efter att bebisen är några månader springer ut på lördagar och dricker alkohol
precis som innan man blev gravid. Det är fel, självklart så betyder det inte att man
ska sluta dricka och ha roligt när man skaffar barn men man måste ju tänka lite också.
Man kan inte leva som innan, det är helt omöjligt. Man har själv valt att skapa någonting
som snabbt blir en del av ens liv, en väldigt stor del av ens liv faktiskt. Jag tycker det är
så himla fel att man gör så, precis som om man inte tänker efter alls. Far man ut och
festar så tidigt efter man skaffat barnet så var man inte riktigt redo. Det är iallafall vad
jag tycker. Då har man inte "lekt" färdigt. Man har inte gjort färdigt allting som man ska
göra medans man inte har bildat familj. Svårt att förklara, men hoppas ni förstår.
Sedan så ser jag människor som skaffar barn alldeles för tidigt. Det kanske inte är för
tidigt för dom, men jag får lite panik om jag ska vara ärlig. När jag ser unga par som
skaffar barn hit och dit, är dom då säkra på att dom alltid kommer hålla ihop så barnet
har en trygg framtid? Ibland kan jag faktiskt få lite panik och jag hoppas att dom verkligen
kommer hålla ihop för barnets skull. Jag tycker det är för tidigt att skaffa barn när man
bara varit tillsammans några månader, några veckor eller några dagar. Då är man nykära
och kan göra i princip vad som helst. I början av mitt och Peder's förhållande så hade jag
kunnat förlova mig, gift mig och skaffat barn direkt. Allting känns så underbart då, man
har inga bekymmer och inte kommit till dom svåra stunderna för man svävar på rosa moln.
Så är det, jag tycker man ska vänta några år innan man skaffar barn så man då vet att
det är helt rätt och att man kommer hålla ihop hela livet. För det vet man inte efter kort
tid, inte jag iallafall.
Sen så är det ju helt olika. Vad jag tycker, tycker inte du. Vad du tycker, kanske inte jag
tycker. Alla har ju sina åsikter och det här är mina. Jag är glad att jag tänker som jag gör
faktiskt, även fast längtan efter ett barn ibland kan bli så stort att man bara bryter ihop.
Jag är glad att jag är så pass smart att jag vill vänta och inte gör något förhastat. Jag är
glad att jag vill ha ett jobb innan jag skaffar barn. Pengar så man har något att röra sig med.
Det är inte prat om att jag inte tycker att det känns rätt med Peder, för det tycker jag.
Jag vet att han är rätt, jag vill att han ska vara pappan till mina barn för jag vet att vi kommer
hålla ihop hela livet. Efter två år känns det så, då vet jag att ingenting kan hindra oss.
Men jag tycker bara man ska vänta. Men känner man att det är rätt och man är redo så ska
man självklart följa sina hjärtan. Är även tacksam över att jag har en sån stark pojkvän som
orkar stå ut med mitt bebisprat och min bebislängtan. fina du!
Nä nu är det slutdiskuterat. Jag vet några runt mig som är gravid och vill bara påpeka att
ingenting är illa menat med detta inlägg. Jag är glada för deras skull. Så är det.
Här har vi iallafall världens sötaste bebis! Åh, lilla söta Elsa Belsa ♥
Djupa tankar och känslor.
Har inte gjort så mycket ikväll. Bara suttit och kollat på bilder från Alanya, kan inte sluta
tänka på hur otroligt härligt det kommer att vara att få åka härifrån en vecka.
Inte bara för värmen, goda drinkar och att bli brun som en pepparkaka. Utan även för att
få glömma bort alla bekymmer för en stund. Att slippa tänka så mycket och bara njuta.
Att inte släppa in dom tankarna som orsakar smärta. Jag kommer få skratta tills jag inte
orkar längre (man kan inte göra annat i mina bröder's och min fina's sällskap) och jag
kommer slippa somna och vakna med tårar i ögonen varenda natt.
Jag har lessnat på människor som bara hör av sig när det är något dom ska ha. Stöd
eller alkohol, jag är less på att bli utnyttjad. Förstå mig rätt, jag ställer mer än gärna upp
för mina vänner. Har inte gjort annat i mitt liv och jag älskar att göra så människor mår
bättre. Men det känns som att det är det enda jag duger till. Jag har lessnat på att vara
den som alltid hör av sig, less på att vara den som alltid kommer på saker att göra.
Stod och funderade idag när jag städade lägenheten, hur mysigt det skulle vara om någon
kom över och surrade i massor en kväll. Kanske dricka kaffe och surra tills man inte orkar
prata mer eller ha en mysig vinkväll. Trodde faktiskt att det skulle bli en ändring när man
har eget, men det blev det inte. Jag hade fel, igen. Funderade på om jag skulle höra av mig
till någon men jag tänkte om rätt snabbt. Jag håller alltid på att falla tillbaka till det där, att
jag hör av mig utan att tänka på att det inte bara ska vara min uppgift jämt. Jag är för
snäll, jag är för lättutnyttjad om man nu kan säga så. Jag säger nästan aldrig emot eller sätter
stopp för något, för jag vill bara vara snäll. Men nu är det slut med det. Jag sätter stopp.
Jag kanske är för hård. Många kanske reagerar starkt på det jag skriver, men det här är
precis så som jag känner. Jag är inte en i mängden, jag har inte förändrats, om jag får säga
det själv så är jag en underbar vän. Jag finns alltid där, jag är omtänksam och bryr mig, jag
är mer den som lyssnar på andras bekymmer än berättar mina egna. Jag vill alltid rätta till
fel och skulle en vän ringa mitt i natten och vilja ha mig där så skulle jag komma direkt.
Jag är en snäll vän. En vän som behöver något tillbaka, när man inte får det så lessnar man
ganska snabbt. Det är vad jag har gjort nu.
Sen ska jag inte dra alla över en och samma kant. Det finns dom som hör av sig, inte många
men vissa. Jag är så glad över att ni bryr er, jag är så glada över att ni finns. Tack underbara ni.
Go Blondinbella!
Jag följer faktiskt Bella & Tyra show varje torsdag, inte för att jag är speciellt insatt
i bloggvärlden och skulle vilja få en baoutastor blogg men jag blir så faschinerad av
människor som lyckas. Människor som vill något och kämpar för att nå sina mål.
Alla klagar över hur Blondinbella är, säger att hon har en grisnäsa och klankar ned
på hennes på grund av hennes acne. Vet ni vad det kallas? Avundsjuka! Jag blir tokig
på alla människor som inte kan glädjas åt andra utan bara ska vara elaka.
Förra veckan så var det Kissie som gästade showen och jag är nog inte ensam om att
ha sett programmet om och om igen på deras hemsida. Det är nästan så man bara vill
ta tag i Kissie och skaka om henne. Okej att hon är en "roll" på sin blogg som hon säger
men man beter sig inte sådär i TV. Beter man sig sådär så kommer man inte komma
långt i livet. En osäker tjej som förstorar brösten, fyller läpparna så stora att hon knappt
kan prata som ska vara kaxig mot två tjejer som har kommit längre än henne och lyckas
med det dom håller på med. Hon har bara insett att hon inte kommer upp till deras nivå
och använder den kaxiga attityden som ett försvar. Det är tragiskt.
Jag har faktiskt inte följt Tyra så mycket utan mest Blondinbella, jag blir faktiskt helt till
mig när jag ser hur bra hon lyckas i livet. Hon kämpar för att unga tjejer ska få bättre
självförtroende och går verkligen in för det helhjärtat. Det är inte många unga tjejer som
skulle kunna göra något sådant, därför ser jag upp till henne. Kanske för att jag själv varit
med om så mycket som jag faktiskt bryr mig, men så är fallet. Jag tycker om henne.
i bloggvärlden och skulle vilja få en baoutastor blogg men jag blir så faschinerad av
människor som lyckas. Människor som vill något och kämpar för att nå sina mål.
Alla klagar över hur Blondinbella är, säger att hon har en grisnäsa och klankar ned
på hennes på grund av hennes acne. Vet ni vad det kallas? Avundsjuka! Jag blir tokig
på alla människor som inte kan glädjas åt andra utan bara ska vara elaka.
Förra veckan så var det Kissie som gästade showen och jag är nog inte ensam om att
ha sett programmet om och om igen på deras hemsida. Det är nästan så man bara vill
ta tag i Kissie och skaka om henne. Okej att hon är en "roll" på sin blogg som hon säger
men man beter sig inte sådär i TV. Beter man sig sådär så kommer man inte komma
långt i livet. En osäker tjej som förstorar brösten, fyller läpparna så stora att hon knappt
kan prata som ska vara kaxig mot två tjejer som har kommit längre än henne och lyckas
med det dom håller på med. Hon har bara insett att hon inte kommer upp till deras nivå
och använder den kaxiga attityden som ett försvar. Det är tragiskt.
Jag har faktiskt inte följt Tyra så mycket utan mest Blondinbella, jag blir faktiskt helt till
mig när jag ser hur bra hon lyckas i livet. Hon kämpar för att unga tjejer ska få bättre
självförtroende och går verkligen in för det helhjärtat. Det är inte många unga tjejer som
skulle kunna göra något sådant, därför ser jag upp till henne. Kanske för att jag själv varit
med om så mycket som jag faktiskt bryr mig, men så är fallet. Jag tycker om henne.
My thoughts
Jag gissar på att jag bara är sån, bryr mig om alla och vill vara omtyckt.
Det är inte lätt alla gånger, önskar att jag kunde ändra på det men det går
inte för sån är jag. Jag är sån som har insett att livet är alldeles för kort
för att slösa bort på diskussioner & bråk medans vissa inte fattar någonting
alls. Det är synd, jag blir inte speciellt arg på sådana människor utan snarare
tycker jag synd om dom. Jag tycker synd om såna människor som slösar
bort sina liv på sånt, för man vet aldrig när man tar sitt sista andetag.
Nä, man kan inte älska alla men man kan vara trevlig och använda sunt
förnuft. Acceptera människor som dom är och tänka efter lite.
du är kärlek för mig
Alla människor gör misstag. Jag är en sån som oftast gör om samma misstag
igen, kommer på mig själv andra gången och får må väldigt, väldigt dåligt.
Jag har börjat tänka nu, vad håller jag på med? Jag sårar människor genom
att inte tänka steget längre och ändra på mig. Nu är det slut med det här, jag
kan inte göra såhär. Jag är så himla mycket bättre och människor runt mig
förtjänar inte att bli behandlade såhär. Nu är det inte bara något jag säger utan
nu ska det verkligen bli en ändring. Jag måste skärpa till mig, helt & hållet.
Vem försöker jag lura egentligen, mig själv? Jag visar utåt att allting är bra och
lever livet som om ingenting hänt. Jag lurar mig själv, försöker intala mig själv
att allting är bra vilket det inte är. Det är inte bra, inte någonstans. Jag far ut
ibland på helgerna, gör bort mig totalt och får må ännu sämre. Jag kan verkligen
inte fortsätta såhär, jag kommer hamna längst ner på botten och aldrig ta mig
upp igen ifall det fortsätter ske. Jag hatar mig själv för det här, jag mår nog dåligt
som jag gör så varför håller jag på? Den frågan kan bara jag själv svara på, det
är bara jag själv som kan ändra på mig, det är bara jag som kan dra gränserna.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har en så förstående pojkvän som jag har.
Som stannar kvar hos mig trots mina misstag, som hjälper mig över alla hinder på
vägen och som alltid finns för mig trots mina brister. Ord kan inte beskriva hur
tacksam jag är, utan dig hade jag aldrig klarat mig. Förstår inte hur du står ut med
mig, hur du klarar av att se mig vara såhär. Du är guld värd mitt hjärta, jag ska
ändra på mig och ge dig allting jag kan ge dig. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket.
Tack för att jag får vara din, tack för att du är du.
igen, kommer på mig själv andra gången och får må väldigt, väldigt dåligt.
Jag har börjat tänka nu, vad håller jag på med? Jag sårar människor genom
att inte tänka steget längre och ändra på mig. Nu är det slut med det här, jag
kan inte göra såhär. Jag är så himla mycket bättre och människor runt mig
förtjänar inte att bli behandlade såhär. Nu är det inte bara något jag säger utan
nu ska det verkligen bli en ändring. Jag måste skärpa till mig, helt & hållet.
Vem försöker jag lura egentligen, mig själv? Jag visar utåt att allting är bra och
lever livet som om ingenting hänt. Jag lurar mig själv, försöker intala mig själv
att allting är bra vilket det inte är. Det är inte bra, inte någonstans. Jag far ut
ibland på helgerna, gör bort mig totalt och får må ännu sämre. Jag kan verkligen
inte fortsätta såhär, jag kommer hamna längst ner på botten och aldrig ta mig
upp igen ifall det fortsätter ske. Jag hatar mig själv för det här, jag mår nog dåligt
som jag gör så varför håller jag på? Den frågan kan bara jag själv svara på, det
är bara jag själv som kan ändra på mig, det är bara jag som kan dra gränserna.
Jag är så oerhört tacksam över att jag har en så förstående pojkvän som jag har.
Som stannar kvar hos mig trots mina misstag, som hjälper mig över alla hinder på
vägen och som alltid finns för mig trots mina brister. Ord kan inte beskriva hur
tacksam jag är, utan dig hade jag aldrig klarat mig. Förstår inte hur du står ut med
mig, hur du klarar av att se mig vara såhär. Du är guld värd mitt hjärta, jag ska
ändra på mig och ge dig allting jag kan ge dig. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket.
Tack för att jag får vara din, tack för att du är du.
Min åsikt.
Varför tänker inte människor innan dom skriver/säger saker som dom vet
kan såra andra? Jag skriver inte saker i min blogg eller öppnar munnen om
saker som jag vet kan göra andra illa. Man måste alltid tänka ett steg längre.
Jag börjar bli lite småless nu att se andra människor bli sårade när dom inte
behöver bli det. Man har sitt eget liv, man gör vad man vill med det och är
man avundsjuk eller liknande behöver man inte yttra sina känslor/tankar när
det kan såra andra. Självklart måste man få ha sin åsikt, men man kan vara
tyst och hålla det för sig sjäv. Det finns faktiskt människor som kan bli ledsna.
Jag skriver vad jag tycker i min blogg och det är upp till var och en ifall man
vill läsa den. Det är ju ens eget val att klicka upp min blogg men samtidigt så
tycker jag att man kan tänka lite innan man skriver saker.
Självkart så har jag inte varit den snällaste, jag har skrivit dumma saker om
människor i min blogg som jag ångrar idag. Jag ser ingen mening riktigt med
att skriva saker om människor eller om saker som människor ska göra eller
har gjort, man gör det ju bara av en endaste anledning och det är för att såra.
Det finns ingen mening med det. Jag förstår det bara inte!
kan såra andra? Jag skriver inte saker i min blogg eller öppnar munnen om
saker som jag vet kan göra andra illa. Man måste alltid tänka ett steg längre.
Jag börjar bli lite småless nu att se andra människor bli sårade när dom inte
behöver bli det. Man har sitt eget liv, man gör vad man vill med det och är
man avundsjuk eller liknande behöver man inte yttra sina känslor/tankar när
det kan såra andra. Självklart måste man få ha sin åsikt, men man kan vara
tyst och hålla det för sig sjäv. Det finns faktiskt människor som kan bli ledsna.
Jag skriver vad jag tycker i min blogg och det är upp till var och en ifall man
vill läsa den. Det är ju ens eget val att klicka upp min blogg men samtidigt så
tycker jag att man kan tänka lite innan man skriver saker.
Självkart så har jag inte varit den snällaste, jag har skrivit dumma saker om
människor i min blogg som jag ångrar idag. Jag ser ingen mening riktigt med
att skriva saker om människor eller om saker som människor ska göra eller
har gjort, man gör det ju bara av en endaste anledning och det är för att såra.
Det finns ingen mening med det. Jag förstår det bara inte!
Tankar.
Jag lever med smärtan, i den oändliga smärtan finns jag och jag vet inte
hur jag skulle kunna beskriva känslan med ord. Hur beskriver man den
känslan som ständigt ger ett tryck över bröstet och får en att tappa andan.
Ensamhet. Det kanske är ordet jag letar efter, jag är immun mot smärtan.
Den finns hela tiden där, snart känner jag ingenting. När ska folk börja förstå
att man inte mår bra, inte alls. Ska jag måste gråta, skrika ut mina känslor
för att ni ska förstå att jag behöver er? Ska jag måste lägga mig ned och aldrig
kliva upp för att ni ska se att jag ligger på botten? Jag vet inte, jag bara önskar
att jag slapp känna såhär. Som om det inte vore nog att jag förlorat den bästa
i mitt liv, den som alltid lyfte upp mig och bar mina ben när jag inte orkade stå.
Jag har förlorat honom, han kommer inte tillbaka, varför är det så svårt att se
att jag behöver er. En kram, ett telefonsamtal, ett besök, ett sms, vad som helst.
Är det så svårt att visa att man bryr sig. Bara tanken på att alla brydde sig när
du försvann pappa, får mig att känna mig så värdelös. Då dög jag, efter fyra
månader är det helt tyst. Det ekar, tomheten, ensamheten är stor.
Den 8:e Oktober 2009 förändrades mitt liv till ett kaos, hela min värld vändes
upp och ned. Min vardag kommer aldrig någonsin bli som den brukade vara.
Jag tror inte många förstår mig. "Hon har förlorat sin pappa, gud så hemskt"
Jag har förlorat så mycket mer än min pappa, så nära som jag stod min pappa
känner jag ingen annan som gör. Med honom gjorde jag allt, han var min hjälte.
Han var en bästa vän, min bästa vän. Min absolut bästa vän som jag fann trygg-
heten hos, en sån trygghet som jag aldrig känt hos någon annan.
Ingen kan någonsin ta hans plats, hans namn är inristat i mitt hjärta. Men varför
är det så svårt att visa att man aldrig släpper taget. Oavsett vad.
Det är just det som gör ont, man lovar att alltid finnas där men det är bara prat.
Jag har fått det bevisat, men snälla ni. Tyck inte synd om mig, låtsas inte som att
ni bryr er om ni verkligen inte gör det. Falskheten gör ännu ondare.
Vad är äkta vänskap? För mig är vänskap något otroligt värdefullt. Någonting som
jag värdesätter så högt. Vänskap för mig är att alltid finnas där, att laga varandra
oavsett om det inte går att laga helt. Att hjälpa, stötta och torka varandras tårar.
Vänskap för mig byggs upp på tillit, lojalitet, respekt och kärlek till varandra.
Vänskap för mig handlar om att ge och ta, att hela tiden finnas där om den andra
skulle behöva. Ett samtal mitt i natten och jag kommer direkt, det är vänskap för mig.
Jag faller isär.
Vad jag önskar att jag kunde känna mig värdefull, speciell, omtyckt.
Det känns som om alla undviker mig och struntar i mig totalt.
Jag kräver inte att människor ska vara med mig, jag tycker bara att
man kan svara när man hör av sig eller iallafall fråga hur jag mår.
När pappa plötsligt rycktes ifrån mig så hörde alla av sig och jag tog
det som om det fanns några som verkligen bryr sig om mig. Men jag
vet inte nu, det känns som om vissa bara hörde av sig för att det skulle
se bra ut. Eller för att ni såg det som om det var självklart att beklaga
sorgen. Men det är väl nu man ser vilka som verkligen är äkta, gud vad
jag önskar att det inte var såhär. Människor som jag litade på, som jag
verkligen trodde alltid skulle finnas där. Jag hade så fel. fel fel fel.
Jag har i princip hela mitt liv varit en sån som hellre har mysiga hemma-
kvällar istället för att fara ut. Så är jag nu också, men inte sån att jag bara
vill ligga hemma och aldrig göra något. Jag vill så gärna hitta på saker, det
skulle hjälpa mig så otroligt mycket. Jag kanske inte försöker, det kanske
är jag som borde höra av mig? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte vet var
jag ska ta vägen. Jag tycker att jag gör mitt bästa, men så kanske det inte
är. Jag borde kanske försöka mer, det kanske är mitt fel, det kanske är jag
som är så tråkig? Jag vet inte. Jag orkar inte.
Ensamheten är värst. Den värsta känslan som finns, att känna sig ensam
och övergiven. Jag vet hur det känns, det gör så fruktansvärt ont.
Det känns som om alla undviker mig och struntar i mig totalt.
Jag kräver inte att människor ska vara med mig, jag tycker bara att
man kan svara när man hör av sig eller iallafall fråga hur jag mår.
När pappa plötsligt rycktes ifrån mig så hörde alla av sig och jag tog
det som om det fanns några som verkligen bryr sig om mig. Men jag
vet inte nu, det känns som om vissa bara hörde av sig för att det skulle
se bra ut. Eller för att ni såg det som om det var självklart att beklaga
sorgen. Men det är väl nu man ser vilka som verkligen är äkta, gud vad
jag önskar att det inte var såhär. Människor som jag litade på, som jag
verkligen trodde alltid skulle finnas där. Jag hade så fel. fel fel fel.
Jag har i princip hela mitt liv varit en sån som hellre har mysiga hemma-
kvällar istället för att fara ut. Så är jag nu också, men inte sån att jag bara
vill ligga hemma och aldrig göra något. Jag vill så gärna hitta på saker, det
skulle hjälpa mig så otroligt mycket. Jag kanske inte försöker, det kanske
är jag som borde höra av mig? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte vet var
jag ska ta vägen. Jag tycker att jag gör mitt bästa, men så kanske det inte
är. Jag borde kanske försöka mer, det kanske är mitt fel, det kanske är jag
som är så tråkig? Jag vet inte. Jag orkar inte.
Ensamheten är värst. Den värsta känslan som finns, att känna sig ensam
och övergiven. Jag vet hur det känns, det gör så fruktansvärt ont.
Tankar & funderingar
Trots att jag svettas som en tok, mår illa och orkar knappt någonting
så är det här en riktigt härlig fredag. Bara vara, mysa och inte lyfta ett
finger. Ska alldeles strax hoppa in i en kall dusch, hör och häpna.
Jag som alltid fryser och duschar i jättevarmt vatten, men nu svettas jag
som en gris och behöver kylas ned tror jag. Efter att jag druckit upp en
massa cola, de tycks vara bra mot illamåendet. Eller? Haha.
Man blir ju nästan beroende, kanske ska börja dricka det istället för att
snusa. Men, det är väl lika onyttigt. Så jag ska göra pappa stolt och sluta
så småningom, men det är inte det enklaste. Men jag ska klara det.
Sitter och läser en hel del olika bloggar, såna tjejer som är unga och bestämmer
sig för att behålla sin bebis som dom skapat tillsammans med någon dom älskar.
Jag tycker faktiskt att det är underbart, nog för att jag själv först och främst vill
gå ut skolan och ha ett fast jobb innan jag vill skapa en bebis, men det är ju helt
fantastiskt att dom klarar av det trots deras ålder. För det är ju inte bara att ha
sex och sedan trycka ut en liten gullig bebis. Det är ju en del av dig och din partner,
pappan till barnet. Detta barn som ni skapat kommer vara en stor del av er hela
livet. Men åter till den låga åldern, har varit inne och läst om en tjej som bara är
16 år och redan mamma. Den biologiska pappan är hon inte tillsammans med och
han hör nästan aldrig av sig till henne & han träffar aldrig barnet.
Det skulle verkligen vara mardrömmen, jag kommer skaffa barn den dagen jag vet
att det är med den rätte, som jag vill dela hela mitt liv med. Förstå att bli lämnad, jag
kan inte ens tänka mig hur det skulle vara. Trots att man säkert skulle ha mycket
människor runt om sig så vill man ändå att pappan till barnet ska finnas där, eller jag
tänker iallafall så. Blir helt kär när jag sitter och kollar in alla vackra gravidmagar &
alla otroligt söta små bebisar. Nu du gubben, äre bara vi börja producera ;) Haha!
Och så till något annat som också är något helt fantastiskt, att förlova sig med den man
älskar och vill dela hela sitt liv med. Visst är det underbart? Man lovar evig kärlek till
varandra, åker till något mysigt ställe bara ni två och förlovar sig.
Samma sak här faktiskt, jag vill förlova mig med den jag vet att jag vill dela hela mitt
liv med. För sånt vet man, iallafall jag. Jag tycker det är lite pinsamt när människor förlovar
sig efter bara några månader, hur bra känner man varandra? Hur kär har man hunnit bli?
Åter igen så är kärlek något fantastiskt, något som växer mer och mer för varje gång man
ses. Självklart så ska man förlova sig om man känner att det känns rätt, men personligen
så skulle jag inte gå och förlova mig så snabbt. Det är ju något väldigt speciellt.
Tänker tillbaka på när jag och min fina träffades, efter några månader så var ju allting
fortfarande så nytt och så spännande. Nu efter snart två år kan jag säga att det känns helt
rätt, jag vill verkligen dela mitt liv med Peder. Det finns ingen annan, bara Peder.
Vi är inte bara otroligt kära utan även bästa vänner, han är min livskamrat som gör att jag
orkar med vardagen. Har länge drömt om att få ha en sån människa i mitt liv.
Men när vi just hade träffats & kanske varit tillsammans ett halvår så fanns ju inte förlovning
ens på kartan. I min värld finns det då inte, men alla är ju olika.
Nuså, har jag fått ut lite tankar ur mitt huvud. Hoppas alla förstår att det här är mina tankar
och vi alla tänker olika. Men detta är min åsikt iallafall :)
Vilka läser min blogg!? :)
Jag kan inte sitta still, speciellt inte framför en hockeymatch. En sak att
vara där och kolla, det skulle jag gärna göra! Men att sitta i soffan så
länge är inte min grej, blinkade lite med ögonen och vips så fick jag skutta
till datorn och skriva lite här. Passar även på att göra läxa, vilket känns
väldigt väldigt drygt men ett måste. Drygast är att komma igång, när man
väl har börjat så är det ju inga problem alls.
Har suttit och funderat lite, det är rätt många som läser min blogg.
Men vilka är ni?! :)
Jag i somras, tänk vad underbart allt var då..
vara där och kolla, det skulle jag gärna göra! Men att sitta i soffan så
länge är inte min grej, blinkade lite med ögonen och vips så fick jag skutta
till datorn och skriva lite här. Passar även på att göra läxa, vilket känns
väldigt väldigt drygt men ett måste. Drygast är att komma igång, när man
väl har börjat så är det ju inga problem alls.
Har suttit och funderat lite, det är rätt många som läser min blogg.
Men vilka är ni?! :)
Jag i somras, tänk vad underbart allt var då..
tankar!
Det är faktiskt upp till var och en vad man skriver i sin blogg, vissa vill
skriva om mat i sin blogg, vissa vill ha en blogg där man skriver skit om
människor, vissa vill ha en 'gå ned i vikt blogg', vissa vill ha en mode blogg
och så vidare. Det är alltså helt upp till var och en vad man skriver och så
länge som man står för sin åsikt tycker jag inte att det är någonting fel.
Det fegaste man någonsin kan göra är att häva ur sig en massa och inte
våga stå för vad man skriver, vilket jag inte gör. Jag har mina åsikter och
dom kommer inte att ändras, jag står för vad jag skriver här på bloggen &
självklart så är jag inte ute efter att såra någon. Skulle jag aldrig göra med
mening, för så ond är jag inte. Och speciellt inte nu efter allt jag varit med
om och med tanke på hur jag mår. Men jag har mina åsikter och det är ju upp
till var och en om man vill läsa min blogg eller inte. Blir jag ledsen, besviken,
arg eller tar åt mig av vad som står i en blogg så slutar jag läsa den. Det är
väl inte så roligt att läsa en blogg som man blir ledsen av att läsa? Eller så tar
jag kontakt med den människan och förklarar hur himla ledsen jag blir över
vad som skrivs. För som jag sa, jag står för vad jag skriver här i bloggen.
Precis allting som skrivs står jag för.
Sedan så kan jag säga att det inte är det smartaste att skriva en massa i bloggen
när man vet att människor kan ta åt sig, men det här är min blogg. Min blogg där
jag skriver ned mina innersta tankar & känslor. Jag vet inte, jag kanske är helt
ute och cyklar, men den här bloggen är ett ställe där jag kan rensa mina tankar
och verkligen få ut allting som finns där inne. Som för mig är väldigt skönt.
Mer har jag tyvärr inte att säga. Man är inte tvingad att läsa min blogg och jag
väljer helt själv vad jag vill skriva om. För bloggen är min, bara min :)
Nuså har jag fått det sagt. Nu ska jag vänta på att min fina kommer hem, inte bara
för att jag saknar honom så mycket utan också för att jag är grymt snussugen!
skriva om mat i sin blogg, vissa vill ha en blogg där man skriver skit om
människor, vissa vill ha en 'gå ned i vikt blogg', vissa vill ha en mode blogg
och så vidare. Det är alltså helt upp till var och en vad man skriver och så
länge som man står för sin åsikt tycker jag inte att det är någonting fel.
Det fegaste man någonsin kan göra är att häva ur sig en massa och inte
våga stå för vad man skriver, vilket jag inte gör. Jag har mina åsikter och
dom kommer inte att ändras, jag står för vad jag skriver här på bloggen &
självklart så är jag inte ute efter att såra någon. Skulle jag aldrig göra med
mening, för så ond är jag inte. Och speciellt inte nu efter allt jag varit med
om och med tanke på hur jag mår. Men jag har mina åsikter och det är ju upp
till var och en om man vill läsa min blogg eller inte. Blir jag ledsen, besviken,
arg eller tar åt mig av vad som står i en blogg så slutar jag läsa den. Det är
väl inte så roligt att läsa en blogg som man blir ledsen av att läsa? Eller så tar
jag kontakt med den människan och förklarar hur himla ledsen jag blir över
vad som skrivs. För som jag sa, jag står för vad jag skriver här i bloggen.
Precis allting som skrivs står jag för.
Sedan så kan jag säga att det inte är det smartaste att skriva en massa i bloggen
när man vet att människor kan ta åt sig, men det här är min blogg. Min blogg där
jag skriver ned mina innersta tankar & känslor. Jag vet inte, jag kanske är helt
ute och cyklar, men den här bloggen är ett ställe där jag kan rensa mina tankar
och verkligen få ut allting som finns där inne. Som för mig är väldigt skönt.
Mer har jag tyvärr inte att säga. Man är inte tvingad att läsa min blogg och jag
väljer helt själv vad jag vill skriva om. För bloggen är min, bara min :)
Nuså har jag fått det sagt. Nu ska jag vänta på att min fina kommer hem, inte bara
för att jag saknar honom så mycket utan också för att jag är grymt snussugen!
måste få klaga lite.........
Det är många saker som inte bara gör mig arg, som gör mig fruktansvärt
chockad. Hur kan vissa människor bete sig och göra som dom gör? Jag
menar, skulle min fina förlora sin pappa så skulle jag finnas där hela tiden.
Precis som han har funnits där för mig nu när jag förlorat min pappa, vissa
människor tänker bara på sig själva och det gör mig riktigt besviken.
Jag skulle hålla om honom och aldrig släppa, jag skulle ta ledigt från skolan/
jobbet och vara där så länge han behövde mig. Precis som han gjort för mig.
Men hur tänker vissa? Gör slut med sin pojkvän när han har det som jobbigast
och dessutom skaffar nya hejvilt som man snackat skit om i massor.
Jadu, jag får inte riktigt ihop det. I min värld finns det inte att man behandlar
människor som vissa gör, det är ju idioti. Men det är väl ett bevis på att man
inte vet vad äkta kärlek är, för jag tvekar att du vet vad det innebär. Jag tror
inte heller du vet vad sunt förnuft innebär, kärlek handlar om att alltid finnas
där och stötta genom allt. Att vara där och stötta hela tiden.
Kärlek handlar om att ge och ta, inte bara att ta. Då är man helt ute och cyklar
ifall man tror att det är så. Men det är oerhört viktigt att finnas där.. så viktigt.
Men människor som beter sig som svin är ingenting att ha, ingenting att bry sig
om. Det är bara att sluta bry sig, sluta tänka på att folk inte vet hur dom ska vara
och hur dom ska bete sig. Man är värd så mycket bättre.
Trots att tankarna far tillbaka på dom som beter sig illa, behöver inte vara en vän
eller en pojkvän/flickvän, kan vara en familjemedlem, någon i släkten eller någon
som man knappt känner. Så ska man försöka att fokusera på sitt eget liv, att
människor beter sig som svin är deras val. Man vill inte vara en del av deras liv.
Som jag sa, man förtjänar så mycket bättre. Än idioter som beter sig illa.
Såja, nu har jag klagat färdigt.
Ska byta om och följa min fina till Svedjan och hämta en älg, så åker vi till tjäl och
jag får äntligen träffa lillvalpen :) Åh, jag längtar!
chockad. Hur kan vissa människor bete sig och göra som dom gör? Jag
menar, skulle min fina förlora sin pappa så skulle jag finnas där hela tiden.
Precis som han har funnits där för mig nu när jag förlorat min pappa, vissa
människor tänker bara på sig själva och det gör mig riktigt besviken.
Jag skulle hålla om honom och aldrig släppa, jag skulle ta ledigt från skolan/
jobbet och vara där så länge han behövde mig. Precis som han gjort för mig.
Men hur tänker vissa? Gör slut med sin pojkvän när han har det som jobbigast
och dessutom skaffar nya hejvilt som man snackat skit om i massor.
Jadu, jag får inte riktigt ihop det. I min värld finns det inte att man behandlar
människor som vissa gör, det är ju idioti. Men det är väl ett bevis på att man
inte vet vad äkta kärlek är, för jag tvekar att du vet vad det innebär. Jag tror
inte heller du vet vad sunt förnuft innebär, kärlek handlar om att alltid finnas
där och stötta genom allt. Att vara där och stötta hela tiden.
Kärlek handlar om att ge och ta, inte bara att ta. Då är man helt ute och cyklar
ifall man tror att det är så. Men det är oerhört viktigt att finnas där.. så viktigt.
Men människor som beter sig som svin är ingenting att ha, ingenting att bry sig
om. Det är bara att sluta bry sig, sluta tänka på att folk inte vet hur dom ska vara
och hur dom ska bete sig. Man är värd så mycket bättre.
Trots att tankarna far tillbaka på dom som beter sig illa, behöver inte vara en vän
eller en pojkvän/flickvän, kan vara en familjemedlem, någon i släkten eller någon
som man knappt känner. Så ska man försöka att fokusera på sitt eget liv, att
människor beter sig som svin är deras val. Man vill inte vara en del av deras liv.
Som jag sa, man förtjänar så mycket bättre. Än idioter som beter sig illa.
Såja, nu har jag klagat färdigt.
Ska byta om och följa min fina till Svedjan och hämta en älg, så åker vi till tjäl och
jag får äntligen träffa lillvalpen :) Åh, jag längtar!
det handlar om att älska sig själv
Äntligen kan jag känna mig lycklig, känna att jag duger precis som jag
är! I många år har jag kämpat med min viktnedgång, tränat i överdrivna
mängder, hoppat över måltider, hela tiden tänkt på vad jag stoppat i mig.
Vet ni vad? Idag inser jag vad jag själv gjort mot mig själv och min kropp.
När jag förlorade 30 kg trodde jag att jag skulle bli nöjd, jag blev inte det
utan hittade bara fler fel på min kropp och ville gå ned ännu mer i vikt.
Jag blev inte lyckligare när jag hoppade över frukosten och lunchen, jag
blev inte ett dugg lyckligare när jag bara åt en liten köttbit på hela dagen.
Jag blev arg för att jag var hungrig, mådde sämre och sämre psykiskt vilket
gick ut över mina närmsta. Idag inser jag verkligen att det inte var värt det.
Det är inte värt att svälta sig själv, det är inte värt att sträva efter en perfektion
som inte alls existerar. Man kommer nog aldrig bli helt nöjd med hur man ser
ut, dom nyfunna groparna på låren, en näsa som upplevs för stor, man strävar
efter att ha en lika platt mage som modellerna på tvn. Varför?
Idag kan man göra hur många olika operationer som helst för att rätta till det
man är onöjd över, man kan förstora brösten och rätta till den stora näsan men
blir man lyckligare för det? Svar nej.
Till dom där ute som är stolta över att ni klarat er utan mat en hel dag och bara
ätit något lite, till er som strävar efter något som inte existerar, till er vill jag säga
att det är absolut inte värt det. Jag har gått igenom en lång resa med viktnedgång
som ledde till en ätstörning och jag vet precis hur det är. Man lever bara en gång,
varför kan man inte njuta medans man kan? Något jag också vet säkert är att livet
kan vara slut alldeles för fort. Det kan vara över innan man ens hunnit blinka.
Min pappa lärde mig otroligt mycket, han är den som gjort mig till den människan
som jag är idag. Han har lärt mig att tycka om mig själv precis som jag är.
Idag är jag så tacksam över att han hjälpte mig, äntligen kan jag leva som vanligt
och behöver inte få upp allting jag ätit eller skippa att äta helt och hållet.
Jag har en familj som älskar mig för den jag är, jag har en pappa uppe i himlen som
är så stolt över mig, jag har en pojkvän som älskar mig lika mycket en utekväll när
jag gjort mig fin som när jag vaknar upp på morgonen & liknar ett troll. Vad mer kan
man begära? Jag är lycklig nu.
Självklart så tänker jag ibland att jag skulle vilja ha lika snygg kropp som modellerna
på tvn, Carmen Electra's kropp till exempel. Finns nog många som skulle vilja den.
Men nu är jag inte Carmen Electra, jag är inte Britney Spears, jag är inte någon modell.
Jag är Sara Bäckman och jag duger precis som jag är.
är! I många år har jag kämpat med min viktnedgång, tränat i överdrivna
mängder, hoppat över måltider, hela tiden tänkt på vad jag stoppat i mig.
Vet ni vad? Idag inser jag vad jag själv gjort mot mig själv och min kropp.
När jag förlorade 30 kg trodde jag att jag skulle bli nöjd, jag blev inte det
utan hittade bara fler fel på min kropp och ville gå ned ännu mer i vikt.
Jag blev inte lyckligare när jag hoppade över frukosten och lunchen, jag
blev inte ett dugg lyckligare när jag bara åt en liten köttbit på hela dagen.
Jag blev arg för att jag var hungrig, mådde sämre och sämre psykiskt vilket
gick ut över mina närmsta. Idag inser jag verkligen att det inte var värt det.
Det är inte värt att svälta sig själv, det är inte värt att sträva efter en perfektion
som inte alls existerar. Man kommer nog aldrig bli helt nöjd med hur man ser
ut, dom nyfunna groparna på låren, en näsa som upplevs för stor, man strävar
efter att ha en lika platt mage som modellerna på tvn. Varför?
Idag kan man göra hur många olika operationer som helst för att rätta till det
man är onöjd över, man kan förstora brösten och rätta till den stora näsan men
blir man lyckligare för det? Svar nej.
Till dom där ute som är stolta över att ni klarat er utan mat en hel dag och bara
ätit något lite, till er som strävar efter något som inte existerar, till er vill jag säga
att det är absolut inte värt det. Jag har gått igenom en lång resa med viktnedgång
som ledde till en ätstörning och jag vet precis hur det är. Man lever bara en gång,
varför kan man inte njuta medans man kan? Något jag också vet säkert är att livet
kan vara slut alldeles för fort. Det kan vara över innan man ens hunnit blinka.
Min pappa lärde mig otroligt mycket, han är den som gjort mig till den människan
som jag är idag. Han har lärt mig att tycka om mig själv precis som jag är.
Idag är jag så tacksam över att han hjälpte mig, äntligen kan jag leva som vanligt
och behöver inte få upp allting jag ätit eller skippa att äta helt och hållet.
Jag har en familj som älskar mig för den jag är, jag har en pappa uppe i himlen som
är så stolt över mig, jag har en pojkvän som älskar mig lika mycket en utekväll när
jag gjort mig fin som när jag vaknar upp på morgonen & liknar ett troll. Vad mer kan
man begära? Jag är lycklig nu.
Självklart så tänker jag ibland att jag skulle vilja ha lika snygg kropp som modellerna
på tvn, Carmen Electra's kropp till exempel. Finns nog många som skulle vilja den.
Men nu är jag inte Carmen Electra, jag är inte Britney Spears, jag är inte någon modell.
Jag är Sara Bäckman och jag duger precis som jag är.
Mitt 2010
- I maj händer det stora grejer (som jag väljer att hålla hemliga tills dess)
- I juni tar jag den efterlängtade studenten, efter det åker vi utomlands. Härligt!
- I Augusti är vi bjudna på bröllop vilket ska bli väldigt roligt
- Efter resan kommer jag spendera min sommar på Skyttens äldreboende och
jag hoppas på att få fortsätta där efter sommaren. Det är verkligen underbart där.
- Jag ska börja träna igen, ska verkligen försöka ta tag i det igen. Den senaste
tiden har jag inte orkat med det, men nu blire beach 2010.
- Jag & min fina ska ha massvis med skönt sex (jag var tvungen att skriva det
annars fick jag inte publicera detta inlägg. Jag har en charmig pojkvän)
- Jag ska verkligen ta vara på varenda dag, varenda sekund. Det är något som
jag tycker att alla ska tänka på, inte bara detta år utan varenda sekund av livet.
Det är inte alla som får den fantastiska chansen.
- Ska försöka berätta för mina vänner och mina närmaste hur mycket dom faktiskt
betyder, man kan aldrig säga det för många gånger. Och man ska göra det medans
man kan, innan det är försent.
- Jag ska även njuta av varenda minut jag får tillsammans med min helt otroliga
pojkvän, jag kan inte beskriva med ord hur lycklig jag är med honom. Han är allt.
- Ska kämpa dom sista månaderna i skolan, verkligen försöka vara stark och klara
av att få ett betyg i alla ämnen. Vara där och göra mitt bästa, allt som behövs.
- Jag och min fina kommer flytta till en egen lägenhet, ännu något som jag längtar
till otroligt mycket. Att få ha något eget, vi har redan bott tillsammans i över ett år
men vi har aldrig haft vårat eget hem där vi kan skapa massa minnen.
Då kommer vi nog skaffa en egen liten hund också, kan inte bli så mycket bättre.
- Sist men inte minst så kommer vi under detta år fira två hela år tillsammans.
Jag älskar dig!
Mer saker kommer jag nog att hinna med under detta år, men just nu är det här
allting som jag kommer på. Jag vet bara att jag ska njuta mer, ta vara på livet och
se det här nya året som någonting bra. Jag tror att allting blir vad man gör det till.
Jag ska kämpa för pappas skull, bara för dig pappa.
- I juni tar jag den efterlängtade studenten, efter det åker vi utomlands. Härligt!
- I Augusti är vi bjudna på bröllop vilket ska bli väldigt roligt
- Efter resan kommer jag spendera min sommar på Skyttens äldreboende och
jag hoppas på att få fortsätta där efter sommaren. Det är verkligen underbart där.
- Jag ska börja träna igen, ska verkligen försöka ta tag i det igen. Den senaste
tiden har jag inte orkat med det, men nu blire beach 2010.
- Jag & min fina ska ha massvis med skönt sex (jag var tvungen att skriva det
annars fick jag inte publicera detta inlägg. Jag har en charmig pojkvän)
- Jag ska verkligen ta vara på varenda dag, varenda sekund. Det är något som
jag tycker att alla ska tänka på, inte bara detta år utan varenda sekund av livet.
Det är inte alla som får den fantastiska chansen.
- Ska försöka berätta för mina vänner och mina närmaste hur mycket dom faktiskt
betyder, man kan aldrig säga det för många gånger. Och man ska göra det medans
man kan, innan det är försent.
- Jag ska även njuta av varenda minut jag får tillsammans med min helt otroliga
pojkvän, jag kan inte beskriva med ord hur lycklig jag är med honom. Han är allt.
- Ska kämpa dom sista månaderna i skolan, verkligen försöka vara stark och klara
av att få ett betyg i alla ämnen. Vara där och göra mitt bästa, allt som behövs.
- Jag och min fina kommer flytta till en egen lägenhet, ännu något som jag längtar
till otroligt mycket. Att få ha något eget, vi har redan bott tillsammans i över ett år
men vi har aldrig haft vårat eget hem där vi kan skapa massa minnen.
Då kommer vi nog skaffa en egen liten hund också, kan inte bli så mycket bättre.
- Sist men inte minst så kommer vi under detta år fira två hela år tillsammans.
Jag älskar dig!
Mer saker kommer jag nog att hinna med under detta år, men just nu är det här
allting som jag kommer på. Jag vet bara att jag ska njuta mer, ta vara på livet och
se det här nya året som någonting bra. Jag tror att allting blir vad man gör det till.
Jag ska kämpa för pappas skull, bara för dig pappa.
Vad är kärlek?
Vad lever du för? Vad är det viktigaste för dig här i livet?
Kan du nämna alltnig med ett ord? För många är det svårt.
Men för mig är det självklart, jag kan verkligen nämna det
med ett ord. Ordet kärlek.
Kärlek är något man inte behöver för att överleva, men det
är något som man absolut inte vill vara utan. Just den känslan
att älska någon, att vara älskad. Det finns inget bättre.
Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet.
Jag kan beskriva kärleken med fyra ord, det första ordet är
lycka. Man fylls av en varm och glädjande känsla. Man börjar se
allting ur en mycket positiv synvinkel.
Förälskelse, det kittlar i hela kroppen. Man blottar hela sin själ och
det finns inga gränser för vad man kan göra.
Ömhet, personen utstrålar en oemotsåndlig skörhet och genast växer
beskydda instinkter fram. Man vill behandla han/hon varsamt, så som
man själv vill bli behandlad.
Lust, man vill ge personen så mycket av sig själv, allt för att den ska
må bra & känna sig speciell. Passionen får inte dö ut, utan passion kan
kärleken lätt dö ut.
Kärlek är för mig som att ge sig ut på en vandring mitt inne i skogen där
det inte finns några stigar och du har varken karta eller kompass. I kärlekens
värld läggs allt annat åt sidan och det enda som betyder något är jag och mina känslor.
Kärlek för mig är att hejdlöst kasta sig ut på djupt vatten utan flytväst, att ta en risk
när man inte vet vad som väntar. Kärlek rör om, förvirrar, gör dig lycklig, gör dig
förkrossad. Kärlek kan vara ditt livs största misstag eller också ditt livs största chans.
Du är kärlek för mig.
Kan du nämna alltnig med ett ord? För många är det svårt.
Men för mig är det självklart, jag kan verkligen nämna det
med ett ord. Ordet kärlek.
Kärlek är något man inte behöver för att överleva, men det
är något som man absolut inte vill vara utan. Just den känslan
att älska någon, att vara älskad. Det finns inget bättre.
Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet.
Jag kan beskriva kärleken med fyra ord, det första ordet är
lycka. Man fylls av en varm och glädjande känsla. Man börjar se
allting ur en mycket positiv synvinkel.
Förälskelse, det kittlar i hela kroppen. Man blottar hela sin själ och
det finns inga gränser för vad man kan göra.
Ömhet, personen utstrålar en oemotsåndlig skörhet och genast växer
beskydda instinkter fram. Man vill behandla han/hon varsamt, så som
man själv vill bli behandlad.
Lust, man vill ge personen så mycket av sig själv, allt för att den ska
må bra & känna sig speciell. Passionen får inte dö ut, utan passion kan
kärleken lätt dö ut.
Kärlek är för mig som att ge sig ut på en vandring mitt inne i skogen där
det inte finns några stigar och du har varken karta eller kompass. I kärlekens
värld läggs allt annat åt sidan och det enda som betyder något är jag och mina känslor.
Kärlek för mig är att hejdlöst kasta sig ut på djupt vatten utan flytväst, att ta en risk
när man inte vet vad som väntar. Kärlek rör om, förvirrar, gör dig lycklig, gör dig
förkrossad. Kärlek kan vara ditt livs största misstag eller också ditt livs största chans.
Du är kärlek för mig.
skitbajsliv
Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag hatar falska
människor. Människor som hörde av sig då och inte nu, man kanske
inte duger? precis som det var innan.
Jag är så fruktansvärt less, nu är det iaf bevisat. Vilka som är äkta.
Nu ska jag lägga mig i sängen och sova hela livet
människor. Människor som hörde av sig då och inte nu, man kanske
inte duger? precis som det var innan.
Jag är så fruktansvärt less, nu är det iaf bevisat. Vilka som är äkta.
Nu ska jag lägga mig i sängen och sova hela livet
2 November.
Vem fasiken sa att tredje året på gymnasiet skulle bli det lättaste & roligaste?
Vi har så mycket prov och läxor nu så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Om två veckor ska projektrapporten vara inlämnad och jag har bara skrivit klar
all min fakta. På fredag har vi prov i sjukvård om hjärtat och på måndag har vi
svenska nationella, muntligt. Innan det ska man ha hunnit skriva hela talet som
ska vara i fem minuter och sedan ska man lämna in ett PM före det.
Nästa vecka har vi även prov i historia, muntligt vilket jag verkligen hatar.
Jag hatar att prata inför klass och jag hatar att ha förhör muntligt på något så svårt
som historia. Jag fattar ingenting av det.
Ska även hinna läsa ut svenska boken och skriva en roman analys på den och så
skriva klart nyckelorden i Geriatrik.
Jag säger då det, man kan inte bli mer skolless än vad jag är just nu.
Vill bara lägga mig i min säng och dra täcket över huvudet. Huvva!
Idag var det första dagen på skolan efter lovet, kändes jättetungt att kliva upp imorse
men med tanke på att vi bara hade två lektioner så offrade jag mig och steg upp.
Hade svenska imorse och jag började skriva på mitt PM, det är redan självklart för mig
vad jag ska prata om på nationella så det känns ändå rätt lugnt.
Sedan hade vi geratrik och jag gjorde klar fördjupningsuppgiften, nu är det bara nyckel-
orden kvar att göra!
Jag har en väldans stor beslutsångest, klockan tre är klassen bjudna till mb på något
grejs. Vi ska träffa arbetsförmedlingen, facket osv. Vi kommer även bli bjudna på någon
god planka till middag och så ska vi gå ned på stan och se Team Pontare sjunga.
Det låter hur roligt som helst, men då var det ju bara det där med att jag måste hinna
med all läxa som skall göras. Men det lutar åt att jag ska fara iallafall.
Pappa, jag har tänkt på dig hela dagen.
Många gånger tänker jag att det här kanske bara är en madröm, jag nyper mig själv
i armen och inser att det inte är en dröm. Det här är verkligheten och det är såhär jag
kommer få ha det. Jag saknar dig så mycket min bästa vän.
Vi har så mycket prov och läxor nu så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Om två veckor ska projektrapporten vara inlämnad och jag har bara skrivit klar
all min fakta. På fredag har vi prov i sjukvård om hjärtat och på måndag har vi
svenska nationella, muntligt. Innan det ska man ha hunnit skriva hela talet som
ska vara i fem minuter och sedan ska man lämna in ett PM före det.
Nästa vecka har vi även prov i historia, muntligt vilket jag verkligen hatar.
Jag hatar att prata inför klass och jag hatar att ha förhör muntligt på något så svårt
som historia. Jag fattar ingenting av det.
Ska även hinna läsa ut svenska boken och skriva en roman analys på den och så
skriva klart nyckelorden i Geriatrik.
Jag säger då det, man kan inte bli mer skolless än vad jag är just nu.
Vill bara lägga mig i min säng och dra täcket över huvudet. Huvva!
Idag var det första dagen på skolan efter lovet, kändes jättetungt att kliva upp imorse
men med tanke på att vi bara hade två lektioner så offrade jag mig och steg upp.
Hade svenska imorse och jag började skriva på mitt PM, det är redan självklart för mig
vad jag ska prata om på nationella så det känns ändå rätt lugnt.
Sedan hade vi geratrik och jag gjorde klar fördjupningsuppgiften, nu är det bara nyckel-
orden kvar att göra!
Jag har en väldans stor beslutsångest, klockan tre är klassen bjudna till mb på något
grejs. Vi ska träffa arbetsförmedlingen, facket osv. Vi kommer även bli bjudna på någon
god planka till middag och så ska vi gå ned på stan och se Team Pontare sjunga.
Det låter hur roligt som helst, men då var det ju bara det där med att jag måste hinna
med all läxa som skall göras. Men det lutar åt att jag ska fara iallafall.
Pappa, jag har tänkt på dig hela dagen.
Många gånger tänker jag att det här kanske bara är en madröm, jag nyper mig själv
i armen och inser att det inte är en dröm. Det här är verkligheten och det är såhär jag
kommer få ha det. Jag saknar dig så mycket min bästa vän.
