Tiden går fort. Nästan så man inte hinner med, för när man stannar av och tänker efter märker man hur mycket som hänt. Med tiden förändras vi, jag har alltid varit en sån som inte vill förändras. Jag vill stanna kvar, ha tillbaka det jag en gång hade. Bara sen jag slutade skolan och kastades in i arbetslivet har jag förlorat många som jag stod nära, det är ofattbart. Man hade allt och nu har man nästan ingenting. Just nu, idag, försöker jag verkligen vänja mig vid att ha det såhär. Jag förstår inse att livet är såhär nu men det är så svårt.

Alla myskvällar på Kantarellvägen med familjen. Jag minns så väl att vi såg Eva Rydberg på tvn och åt en massa gott till. Ostbricka och räkor. Bäst av allt var mina favoritchips än idag, pringles. Vi alla var samlade, vi gav varandra kärlek, skrattade, livet var så jävla underbart. Då var vi fem, inte fyra.

Jag minns hur många minnen vi hann skapa med familjen Kroik som bodde rakt över gatan. Deras underbara barn som jag älskade att leka med. Det gör ont i mig när jag tänker tillbaka på den dagen då vi sa hej då, när dom skulle flytta. Jag och Peder skulle just åka till Tjäl och tårarna rann hela vägen dit. Jag tänkte på alla fina minnen vi hann skapa och att jag inte ville vara utan dom. Dom betydde ju så mycket.

Jag har svårt att acceptera att livet är såhär nu. Fruktansvärt jobbigt att vakna varje morgon och inse hur det är. Kanske låter hårt, låter nog som att jag inte trivs alls, men jag mår inte bra. Jag älskar att jag har Peder i mitt liv, utan honom skulle jag inte finna någon livsglädje alls. Jag älskar våra framtidsplaner och jag kan inte göra annat än att längta. Men just nu har allting stannat av. Jag ser inte framåt, bara bakåt.

Om jag fick en önskan skulle jag vilja ha tillbaka allt jag en gång hade. Men nu går det inte, den där önskan kommer aldrig så det är väl dags för mig att börja inse hur livet är. Det som inte dödar, det härdar.

Jag har följt detta program varenda år. Även fast det är världens tragiska program måste jag säga att denna säsong tar priset. Totalt värdelöst, tråkigt. Och vad är det med alla deltagare? Största delen verkar vara idioter.


Rickad och Ebba gick in som ett par i huset, dom skulle hålla det hemligt och blev dom avslöjade blev dom automatiskt nominerade. Det blev ju fiasko av allt. Rickard gick runt till dom flesta killarna och sa att Ebba var intresserad av dom, blev så småningom sur på Ebba och sa att hon skulle ligga runt i huset typ. Rickard blev psykiskt sjuk bara efter några dagar och båda fick lämna huset.


Även Jessika blev psykisk sjuk efter någon vecka och fick lämna huset.


Martin sa innan att han är den snyggaste killen i Hörby och att han aldrig fått nobben av någon tjej. Väl inne i huset så fattade han nästan direkt tycke för Sara som totalt dissade honom.


Cilla till vänster och Katerina till höger. Dessa två bråkar konstant, blir vänner, bråkar, blir vänner.


Sonia och Vanessa har hållit ihop sen dag ett. Jag tycker att Sonia är väldigt söt, hon är sig själv. Vanessa föddes som en kille och opererat sig helt till en kvinna, vilket hon håller hemligt för dom flesta i huset än så länge. Från början var hon helt såld på Martin men nu verkar det inte vara så längre för han visar inget intresse.


Reza är på allt och alla. Först var det Niklas på bilden, sedan var hon och klängde på Martin, sedan Tobias och sist Rodney. Hon verkar helt ärligt vara världens fjortis, trots att hon är smart. Den enda som verkar vilja vara med henne är Niklas, dom är lika gamla, lika omogna båda två. Niklas på bilden sa i sin presentation att han älskar sex, spelar ingen roll om bruden är ful eller inte. Det är så skönt sa han. Sedan sa han även en sak som jag nog aldrig kommer glömma 'dom kommer oftast ihåg mitt namn, men jag vet aldrig vilka dom är' Sjuka människa.


Rodney är världens äckel och Sanna är en strippa med för mycket botox i läpparna. Dessa två har haft sex flera gånger nu i huset och igår förlovade dom sig. Ja, det säger väl kanske allt? Dom verkar vara lika tragiska båda två. Rodney sa att om han fick ha sex med Sanna i huset så kunde han gå runt och skryta om det när allt var över. Då spelar det ingen roll om han åker ut, då hade han haft sex med den snyggaste tjejen som finns sa han.


Tobias, Annie och Christian är nog dom smartaste i hela huset. Kan nästan lova att någon av dessa tre kommer ta hem hela skiten. Dom är neutrala.


Norrlänningen Simon till vänster och göteborgaren Peter till höger. Såklart hejar jag på Simon och hoppas att han vinner, så himla skön människa.


Sist men absolut inte minst, gurkan! Världens roligaste människa. Han var ju med i Sveriges värsta bilförare. Jag vek mig av skratt när jag såg honom på tvn då och jag gör det nu när han är med i Big brother. Husets clown, dom flesta där inne verkar hata honom men jag älskar honom. Så himla rolig.

Nu ska ni få veta en sak om mig som ni kanske inte visste. Jag har fobi för människor som bara på klagar! Klagar på hur dom har det, att allting är fel. Det finns inget värre för min öron. Jag förstår inte hur människor kan vara så otacksamma över livet. Har man tak över huvudet och är älskad ska man fasen inte klaga. För då har man allt. Det finns dom som svälter, som är ensamma, som inte är älskad av någon. Dom har det så mycket värre. Men vet ni vad det är ett bevis på? Att man inte vuxit upp. Det är kanske dags för det. Inse att livet inte är ens dans på rosor, man får inte allt man vill ha. Det är nästintill omöjligt. Man ska glädjas åt det man har, oavsett var man befinner sig. Livet är alldeles för kort för att slösa bort på att bara klaga, vara missnöjd, må dåligt. Självklart kan man må dåligt, men då måste man ta tag i det även om det känns omöjligt. Det hjälper inte att klaga. Man måste visa att man är vuxen och ta tag i saker och ting.

Jag kan må fruktansvärt dåligt, men jag vill inte att människor ska tycka synd om mig. Jag kan falla ned i gropen som jag lätt faller ned i, men på något sätt tar jag mig alltid upp och glädjer mig åt det jag har kvar här nere på jorden. Jag kan sakna min Pappa så mycket att jag vill ta mitt liv, men jag väljer att stanna kvar för jag har helt fantastiska människor som alltid går brevid mig och aldrig vill mista mig. Det är såna man ska ta vara på, såna människor som verkligen gör allt för att laga en, trots att dom vet om att det aldrig kommer gå. Ta vara på varandra.

Svammel kanske. Men jag behövde bara få ut mina tankar.


Du får mig att orka. Du får mig att vilja kämpa. Du är mitt allt ♥

Jag har suttit och kollat igenom lite bilder på bilddagboken. Oj vad tiden går fort, har massor med bilder där det står att jag och min fina varit tillsammans ett halvår, ett år och så vidare. Nu är vi inne på vårat tredje år tillsammans och är förlovade. Tiden går så fruktansvärt snabbt, fast det känns som att det alltid ha varit vi. Det är faktiskt roligt att se tillbaka på vad man gjorde för ett, två och tre år sedan. Lite därför jag har denna blogg också, för att kunna kolla tillbaka på hur jag utvecklats, hur människor i min omgivning utvecklats. Se vilka som stannat kvar, vilka som gått före. Jag märker bara själv hur jag förändrats. För tre år sedan var jag så osäker på mig själv, kanske inte många som ser man jag själv ser det, känner det. Jag var rädd för vad alla tyckte om mig, hur alla andra såg mig. Jag är inte världens starkaste idag heller, men bra mycket starkare och säkrare på mig själv än vad jag var för några år sedan.

Mitt självförtroende kommer alltid gå upp och ner, jag tycker inte om mig själv varje dag. Jag vaknar inte varje dag med ett leende på mina läppar, men jag försöker alltid. Jag föll ned på botten när Pappa försvann, allt som jag byggt upp såg jag falla med egna ögon. Tillbaka på ruta ett. Nu är jag en bra bit på väg upp igen, även om det gör ont varenda dag. Jag kommer aldrig bli hel. Men jag är stolt över mig själv att jag kommit såhär långt. Jag är starkare än vad jag tror.

Man vet inte hur det känns förren man går igenom det själv. Det är så sant. Det finns nog många som läser min blogg, blir berörda av min text men som inte förstår. Som inte kan förstå. Och tro mig, jag dömer igen. Jag vet själv hur svårt det är att stötta någon som förlorat någon nära. Samma år som Pappa försvann, försvann min vän's bästa kompis. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, visste inte vad jag skulle säga, för det fanns väl inget jag kunde göra så det skulle kännas bättre. Jag fanns där, höll om henne, släppte aldrig taget. Det behövs inte mycket mer. Bara lyssna och torka tårar. Det får en att må så mycket bättre. Att alltid ha någon som lyssnar.

Jag har haft så tur. Jag har så fina människor i min omgivning, såna människor som aldrig lämnar mig. Jag håller kontakten med en tjej som bor många mil bort, som går igenom samma som mig. Hon vet precis hur det känns. Hon tar alltid orden ur min mun, vi tänker precis likadant. Det känns så tryggt att ha någon som man kan dela ens sorg med. Tack för att du finns Lisa. Tack för att ni alla finns och håller om mig när det blåser hårt.

En väldigt, väldigt stor del av mitt liv handlar om rätt kost och hård träning. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänker på vad jag stoppar i mig varje dag. Jag tror nog att den så kallade ätstörningen jag hade i många år, på något sätt alltid kommer finnas kvar hos mig. Jag spyr inte upp maten längre, vilket jag är väldigt glad över. Jag hetsäter inte. Jag försöker hitta en balans, varje dag. En balans mellan vad jag stoppar i mig och träning. Jag tänker självklart på hur mycket jag stoppar i mig beroende på hur jag tränar och hur ofta jag tränar. Tränar jag lite/dåligt en dag stoppar jag inte i mig en lika stor portion mat och en massa onyttigheter. Men sedan om jag tränar hårdare äter jag en stor portion så jag orkar.

Jag vill helst inte äta onyttiga saker, men visst kan jag unna mig ibland. Jag är mänsklig. På lördagar lyxar vi till det med någon godare middag och kanske något gott på kvällen när vi ser en film. Men jag mår inte bra av att äta godis, chips och dricka massa läsk. Det får mig att må dåligt. Jag kan äta lite chips och lite godis, men jag äter hellre en massa god frukt eller doppar gurka och morötter i dipp.

För mig är det viktigt att äta bra mat och träna varje dag. Det har räddat mig från ätstörningarna. När man tränar, bränner fett, bygger muskler, då kan man äta i princip vad som helst utan att må dåligt. Så är det iallafall för mig. Det tog en lång tid innan jag insåg det. Jag tränade väldigt hårt ett tag, åt knappt någon mat, rasade i vikt, byggde inga muskler utan allt fett försvann. Jag mådde inte bra, varken psykiskt eller fysiskt. Sedan började jag äta bra mat, åt tre mål per dag och tränade lika hårt som jag brukade. Då insåg jag att man behöver inte svälta sig. Smal, det är inte det som får en att må bra i själen.

Det är viktigt att äta tre mål per dag. En rejäl frukost så man orkar med dagen. Lunch och middag är också väldigt viktigt. Äter du ingen lunch kommer du vara vrålhungrig när middagen är klar, då stoppar du i dig onödiga mängder för att stilla hungern. Det är då man går upp i vikt.

En sak är jag säker på. Jag kommer aldrig bli nöjd. Men för varje dag som går så går jag ett steg närmare, det vet jag. Idag trivs jag med mig själv som jag är, jag vill inte gå ned i vikt men inte heller gå upp i vikt. Jag vill röra på mig, äta bra mat. För då mår jag som bäst.



Den svart/vita bilden är från när jag tränade som mest och knappt åt något. Bilden med färg är från Alanya, då åt jag bra och tränade som vanligt. Det råder ingen tvekan om att jag mår bättre på den högra bilden. Jag lär mig mer och mer att tycka om mig själv.

Idag har jag inte mått bra. Jag har gråtit, varit arg, tänkt alldeles för mycket. Fick gråta ut hos mamma ikväll, jag behövde det. Jag behöver min mamma. Hon finns alltid där, spelar ingen roll om vi skulle vara hundra mil ifrån varandra, hon skulle göra allt för att få mig att må bättre. Hon är världens bästa mamma.

Oavsett vad som händer, kommer jag alltid sakna min Pappa. Det gör så jävla ont att vara utan honom, ni skulle bara veta. Jag är aldrig hel, bara halv, hela tiden. Önskar jag fick må bra, önskar att tårarna kunde sluta rinna. Önskar att den brännande smärtan kunde försvinna. Det gör bara så ont.

Om jag kunde trolla, skulle jag trolla hem Pappa. Om han kom hem igen, skulle jag aldrig släppa taget. Han är den enda människan som verkligen kunde mig utantill, jag behöver honom vid min sida. Vet ni vad jag önskar? Att man kunde leva i drömmarnas värld. För då skulle jag få krama om honom hela tiden och jag skulle få massor med varma pussar på min panna. Min fina Pappa, kom hem. Snälla..

Något som fick mig på lite andra tankar ikväll var att jag beställde hem inbjudningskorten till min födelsedag. Jag fyller tjugo år i April och det kommer firas med massa gott! Vi ringde och hyrde lokal också ikväll, det känns härligt att ha något att se framemot. Jag behöver milstolpar. Behöver ha något att se framemot, annars stannar jag av.

Nu ska jag duscha varmt och sedan lägga mig och sova. Imorgon SKA jag jobba, på något sätt mår jag så mycket bättre när jag får vara på jobbet. Då slipper jag tänka på allt som gör mig ledsen. Jag vet att det inte är bra att förtränga saker, men just nu behöver jag det. Godnatt på er alla fina människor.

Jag har väldigt svårt för att hata, jag vill inte hata människor för jag vill alla väl. Jag tycker inte om människor som snackar skit om andra, jag ser helt enkelt ingen anledning till att prata illa om varandra. Om jag inte tycker om en människa så låter jag han/henne vara helt eller så säger jag det rakt ut till den personen och går inte omvägar. För sånt kan göra väldigt ont. Vad ser man egentligen för nöje med att sitta och prata strunt om andra? Tycker att man ska fokusera på sitt eget liv, om man nu inte tycker om någon person så behöver man väl inte nämna den. Då är det ju bättre att visa att man inte bryr sig alls istället för att såra. Okej, det man inte vet lider man inte av. Men om man får veta då? Om man får veta vad en människa säger om en, då blir man sårad. Och det gör faktiskt jävligt ont. Jag blir nog mest ledsen, inte arg.

Självklart har jag sagt något dåligt om vissa människor, det ska jag absolut inte ljuga om. Jag har sagt vad jag tycker och tänker, kanske inte alltid sagt det rakt ut och vågat stå för det. Men nu när jag blivit lite äldre, varit med om mer, fått växa upp snabbt så har jag insett att det finns viktigare saker här i livet. Det finns viktigare saker än att hata, prata illa, slösa energi på människor som bara är ute efter att såra. Jag kommer nog aldrig inse hur människor kan ha det som en hobby, att prata illa om andra jämt och ständigt. Jag fattar inte.

Jag vill inte att människor ska ha överseénde med mig eftersom min Pappa försvunnit, absolut inte. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig och smöra för mig, bara för att jag är så himla känslig nu. Men jag vill att man ska tänka efter, tänka efter en extra gång för det är inte rättvist mot mig att behandla mig illa. Speciellt inte efter det jag gått/går igenom just nu. Jag vill inte hamna längre ner på botten så snälla lägg av.

Jag kan inte vara någon annan än mig själv. Du behöver inte tycka om mig, du behöver absolut inte älska mig, men låt mig isåfall bara vara. Jag mår bättre utan dig. Det ska bli så skönt och slippa dig.

Det är svårt att inte bli för personlig här i bloggen, det är ju här jag skriver ned alla mina tankar och känslor. Den här bloggen har varit som en dagbok för mig i två år. Jag har inte en blekaste aning om vilka som läser min blogg, men jag har som aldrig riktigt brytt mig om vad jag skrivit, för jag har behövt ventilera mig. Många tycker det är idiotiskt att ha en öppen blogg där man skriver om ens personliga saker när man vet att många man inte känner läser den, jag kan inte hålla med. Jag vill ha den här bloggen öppen för alla och jag hoppas att jag på något sätt hjälpt någon med min blogg. Nu tänker jag bli personlig igen, skriva ned precis hur jag känner och hur jag mår - för jag behöver det.

Ni som följt min blogg slaviskt vet om att jag haft problem med maten i flera år. Allting började när jag gick ned trettio kilo på högstadiet, jag rasade i vikt. Jag började bara äta nyttigt och tränade flera timmar per dag och vips så gick jag ned hur mycket som helst. Jag trodde att när dom där trettio kilona var borta skulle jag bli nöjd - men jag hade fel, så fel. Det var bara början på en fruktansvärt lång resa, en jobbig resa, den är inte slut ännu. Den resan kommer aldrig ta slut, jag kommer aldrig må riktigt bra igen. Även fast jag tränar väldigt mycket så mår jag inte bra. Jag får fortfarande fruktansvärt dåligt samvete om jag äter för mycket, om jag stoppar i mig för fet mat. Det är bara så jag är, jag kan inte hjälpa det. För några år sedan var det som värst, jag åt och kräktes upp maten om vartannat. Ingenting fick stanna kvar i min mage, det spelade ingen roll om det bara var ett salladsblad, det skulle upp och bort från min mage. När jag hade fikat hos någon så kunde jag gå på toaletten direkt och kolla var den där bullen och saftglaset lagt sig. Så fort jag fick chansen så gick jag ut och spydde, eller gick hem och spydde. Den hemska sjukdomen kallas för Bulimi och jag har blivit fri från just den sjukdomen men mina ätstörningar kommer nog finnas kvar hela mitt liv.

Bulimi innebär att man hetsäter en massa och sedan kräks man upp allt man stoppat i sig. För er som inte förstår och aldrig varit med om det låter det ju helknäppt, men så är det. När man ätit så mycket att magen nästan sprängs får man panik, ångest och man väljer inte själv att kräkas upp det. Jag brukar säga att det var någon röst i mitt huvud som sa åt mig att göra det. Det var jag som gjorde det, men jag valde det inte själv. När man sedan kräkts så får man ångest över att man gjorde som man gjorde, men man mådde ändå bra på något sätt. Man kände sig fri från äckliga överflödiga kalorier. Visst låter det sjukt, men så var det.

Jag har fått höra nu i efterhand att jag såg 'sjuk' ut under en viss period för jag gick ned så mycket i vikt, jag mår dåligt när människor säger så. Man kan inte säga så till någon som mått så pass dåligt som jag har gjort. Man ska ALDRIG säga till en människa som haft någon form av ätstörning att man var för smal en gång, för då kommer sjukdomen ofta tilllbaka. Jag blev frisk, men den kom tillbaka. Pappa hjälpte mig ur den och idag mår jag bra. Jag ljuger om jag säger att jag är helt frisk, jag ljuger om jag säger att jag mår hur bra som helst idag och inte bryr mig ett skit om vad jag äter och hur mycket jag väger. För det är nog något som kommer följa mig hela mitt liv.

Idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort i mitt liv tidigare. Jag tränar minst en timme varje dag och försöker äta rätt, jag har insett att jag har fruktansvärt mycket muskler och jag vill hellre ha en vältränad kropp än att gå runt som ett vandrande skelett. Jag har blivit mån om mig själv, om min kropp. Jag tänker på framtiden, på alla framtidsdrömmar. Det är nog alla dom fina tankarna som gjort mig frisk. Jag vill kunna njuta av livet - för man lever bara en gång.

Jag har ju valt det själv. Det är mitt eget beslut, ingen har tvingat mig. Ändå tvekar jag ibland, ändå funderar jag ibland hur det skulle vara annars, ibland kommer såna tankar som får mitt hjärta att värka. Såna tankar som bara kommer upp och vägrar ge sig av. Ibland blir det för mycket för mig, alla dessa tankar stiger mig åt huvudet. En del av mig säger en sak, den andra delen säger en helt annan sak. Livet är fruktansvärt svårt, man måste ta svåra beslut hela tiden, det är verkligheten. Ibland vill jag inte vara en del av denna hemska verklighet.

Kan kärlek verkligen försvinna så snabbt? Kan man säga till en människa  'Jag älskar dig så fruktansvärt mycket, kommer alltid älska dig och du kommer förevigt vara nummer ett' och efter några dagar dumpar man den här människan som man sagt så fina ord till? Jag förstår det inte och kommer aldrig göra det, det spelar ingen roll om personen man är tillsammans med skulle varit otrogen eller något sånt äckligt, känslorna försvinner ändå inte så snabbt. Jag kan bara prata för mig själv, jag vet att känslor inte försvinner så fort. Har man varit tillsammans ett år eller mer så kan man inte säga att det inte var äkta kärlek, för då hade man farit för längesen. Jag har bara tänkt på det så fruktansvärt mycket, hur falska människor det finns. Otrygga människor, svaga människor, fega människor som bara vill känna sig älskad och behövd. Sen när man fått någon, känt sig älskad så försvinner man helt och hållet. Jag skulle inte kunna leva med mig själv ifall jag sårat en människa på så sätt, just därför förstår jag inte hur vissa människor kan somna om natten med vetskapen om vad dom en gång gjort. Nä, nu ska jag sluta skriva. Några tankar bara.

Det finns människor som kommit in i mitt liv och förstört så mycket. Människor som faktiskt sårat mig så djupt, som satt djupa spår i hela mig. Såna som varit så dumma mot mig och jag har bara sett på och accepterat. Jag har stannat kvar, gjort allt som önskats bara för att få känna mig älskad och bara för att få vara någons. Jag kämpade för någonting som inte alls var värt men som då var allt i mina ögon. Jag bad om ursäkt för någon annan, jag bönade och bad om att aldrig bli lämnad. Man ska aldrig behöva be om ursäkt när det inte är ens eget fel, man ska aldrig behöva böna och be om att aldrig bli lämnad, man ska aldrig gå tillbaka till en människa som bara utnyttjar ens svaga sidor. Jag kan idag tänka tillbaka på allting utan att få ögon som tåras, jag kan se tillbaka på det och känna att det var ett misstag som jag aldrig någonsin kommer göra om. Men fortfarande kan jag bli väldigt illamående och äcklad när jag tänker på vad du gjorde mot mig. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag inte insåg då, utan alldeles för sent när hjärtat var krossat och jag hunnit bli trasig. När jag ser tillbaka så inser jag vad mina närmsta ville och vad dom såg, jag såg ingenting själv. Jag trodde att det var rätt, att det var precis så man skulle bli behandlad. Jag var blind. Blundade för allt trots att det gjorde så ont. Idag är jag så glad över att jag kom ur allting, att du försvann ur mitt liv. Jag är så glad att jag insåg hur fel det var, att inget stämde.

Jag slutade lita helt på kärleken. Vad var kärlek? Fanns det ens? Jag trodde att alla människor som kom in i mitt liv skulle behandla mig på samma vis. Det gjorde ont bara jag hörde ordet pojkvän, ordet kärlek, ordet älska. I min värld fanns inte kärlek, i min värld fanns det inte att alla är olika. Jag trodde att alla var som du och jag hade så fel. Det bästa jag någonsin gjort var att börja lita på kärleken igen, lite åt gången. Men min fina accepterade det. Han visste ju allting, så han förstod. När jag kommit ur allting och börjat om på nytt, så var allting plötsligt så fruktansvärt bra. Jag minns att jag var tveksam över om det verkligen kunde vara så bra, om det var verklighet. Jag var livrädd för att hamna där igen. För att bli sårad, för att få mitt hjärta krossat. Jag backade, det var nästan för bra för att vara sant. Men det var såhär bra, jag var älskad på riktigt, jag var behövd, han såg mig, han satte mig högst upp på pedestalen, han tyckte om mig, han lyssnade på mig, han ville ha mig för den jag är. Idag är vi två fortfarande tillsammans, i snart tre år har vi varit en och jag är fruktansvärt lycklig. Jag är så glad över att min fina fick mig att lita på kärlek igen och han fick mig att se att man kan älska på riktigt. Att kärlek är någonting fint. Att jag förtjänade så mycket bättre än vad jag fick.

Jag vet inte om du läser min blogg. Gör du det så vet jag att du kommer ta åt dig och jag vet att du kommer förstå att det är dig jag skriver om. Jag fick aldrig under våran tid tillsammans eller efter det berätta för dig hur jag kände, hur jag tänkte, hur sårad och ledsen jag var. Du blundande för hur jag mådde, du blundade för dom miljontals tårar som rann. Allting handlade bara om hur du kände det, hur du mådde, det handlade bara om dina behov. Tänk så många fina människor jag struntade i för din skull. Hur många jag struntade i för att du skulle acceptera mig, stanna kvar, aldrig lämna mig. Tänk så mycket kärlek jag gav och aldrig fick något tillbaka. Tänk så många gånger jag bad om att få vara din, så många gånger jag skrek att allt jag bara ville ha var dig i mitt liv, tänk så många gånger jag var tyst för att jag inte fick säga något, jag var rädd hela tiden för att säga fel.

Idag vet jag att kärlek är något fint. Kärlek är det bästa som finns, det jag absolut inte vill vara utan. Min fina har bevisat att man kan älska utan att det gör ont. Han förstår mig, han lyssnar på mig, han finns där, han stöttar, han torkar mina tårar, han kan mig innantill och utantill, han älskar mig trots mina brister. Och jag älskar honom, så fruktansvärt mycket. Han är mitt allt, mitt hjärta och jag vill dela hela mitt liv med honom! ♥

Det finns faktiskt människor jag aldrig kommer kunna förlåta. Det finns
vissa saker som jag aldrig någonsin kommer glömma och kunna förstå.
Jag har blivit grymt förändrad sedan Pappa rycktes ifrån mig. Jag ser
livet på ett helt annat sätt nu. Skitsnack är något jag lämnat bakom mig.
Vad tjänar det ens till? Att prata skit om folk bevisar bara att man är precis
lika dum själv och jag ser ingen mening med det. Självklart kan jag ha
åsikter, men jag finner ingen mening med att älta samma sak om och om
igen. Det är viktigt för mig att ge människor en chans, för jag vet att jag
så hemskt gärna vill få en chans  själv. Det är det jag försöker säga här.
Att jag har börjat behandla människor som jag själv vill bli behandlad.
Jag ska vara ärlig och säga att det är fint när människor inser att dom en
gång felat. Bättre sent än aldrig. Det gör ont i mig att se hur en människa
misslyckats, gjort fel och gått fel väg. Jag vet inte varför, det gör bara ont.
En människa som sårat mig, som sårat någon som jag älskar, såna människor
kommer jag aldrig kunna förlåta. Men jag har slutat ödsla energi på såna som
bara sårar och aldrig förändras. Jag försöker tänka positivt, än hur tungt det är.

Jag beundrar människor som vågar stå för det dom gjort. För att dom vågar
stå för att dom felat och sårat. Såna människor är dom starkaste och dom
modigaste. Jag beundrar människor som försöker rätta till sina fel. Det är starkt.
Men sen finns det dom som inser det alldeles för sent. Jag behöver inte tänka för
att inse att jag gjort fel, man bara vet det. Det finns såna som inte vågar visa
sin svaga sida och låtsas som att allting är bra trots att det inte alls är det.

Våran familj är den starkaste familjen jag vet. Ett år har snart gått och vi står
fortfarande upp och kämpar varje dag. Jag beundrar & älskar min fina, starka
familj. Ni betyder allt för mig, utan er hade jag inte varit här idag.

Har insett att det bästa jag någonsin gjort är att jag slutat dricka alkohol.
Det för inget gott med sig. Efter att jag varit ute med mamsen på biltur och
sett ungdomar cykla aspackade på storvägen och kastat cykelkorgar mitt
på vägen så har jag insett att det är inte ens i närheten av roligt. Visst har
jag haft mitt roliga, jag har varit dyngrak så jag knappt kunnat stå och jag
har gjort saker som jag ångrar. Men det är jag också himla glad för, är så
glad att jag insett att det finns roligare och bättre saker att göra om helgerna.
Visst är det fruktansvärt roligt att umgås med tjejerna, sjunga karaoke och
dansa, men det kan jag lika gärna göra när jag är nykter. Förstår inte vad
själva grejen är med att man ska hälla i sig massa dricka. Det kan vara roligt
till en början, men sedan brukar det oftast bara gå utför. Iallafall för mig, jag
har inte än efter alla dom här åren insett var min gräns går. Och det är inte
roligt alls. Jag dricker mer än vad jag tror att jag tål, inser inte när det är dags
att lägga av. Dessutom har jag fått ångra väldigt mycket och har fått må väldigt
dåligt av alkohol. När pappa försvann drack jag i prinicp varje helg, vilket gjorde
att sorgen blev ännu svårare att hantera. Alkoholen dämpade smärtan, det är fel.

Alla gånger jag varit ute har jag självklart inte fått må dåligt, jag har haft väldigt
roligt med mina tjejer men jag har bara insett att det finns viktigare saker här i
livet. Jag har lika roligt när jag är nykter och jag är tacksam över att jag insett det.

Förstå mig rätt! Jag ser inte ner på människor som väljer att dricka, det är ju ens
eget val och jag klandrar ingen. Tycker bara det är väldigt obehagligt att se människor
som är för fulla. Det är obehagligt att se människor som inte vet var gränsen går och
att se hur illa det går för vissa människor. Sedan att man dricker med måtta och umgås
med sina vänner anser jag inte vara något fel. Så länge man trivs och är lycklig.

Den där lyckan. Lyckan som ibland känns så långt bort, fast den kanske
är nära. Den lyckan som man helst inte pratar med om någon, även fast
man vill. Det tar emot att höra mig själv säga dom orden, för jag vet att
det inte är någon mening. Det är just det som gör mest ont, att det inte
känns som någon mening. Vad gör jag egentligen, jag gör det jag måste
varje dag utan att stanna upp och se vad jag verkligen behöver och vad
jag verkligen vill. Det är knepigt, en konstig situation och jag önskar att
man kunde trycka på en knapp så man slapp tänka så fruktansvärt mycket.

Jag vet att det är bäst så. Men jag kan inte hjälpa att tankarna flyger iväg
och min ivriga sida kommer fram. Jag har alltid varit sån, att saker och ting
ska ske direkt trots att jag inte vet att det går. Men när det känns så bra så
är det inte lätt att hålla emot trycket. Fan vad livet är knepigt ibland.

Ni förstår inte ett smack av vad jag skriver. Inte det som var meningen heller
med detta inlägg. Behövde bara få ned mina tankar i skrift för mitt huvud håller
på att sprängas av alla konstiga och jobbiga tankar.

När ska människor förstå att jag skriver vad jag vill i min blogg?
Det här är min blogg och jag skriver precis vad jag vill i den.
Är så less på att människor ska hålla på och ta åt sig hela ursäkta
språket jävla tiden! Jag skriver inte i min blogg för att såra någon.
Jag skriver i min blogg för att få ut alla tankar jag har i mitt huvud
och alla mina känslor. Jag vill inte någon av mina läsare något ont
och har aldrig velat. Det är inte precis så att jag började skriva blogg
för att hänga ut människor. Jag vill kunna ha bloggen som ett ställe
där jag kan skriva hur jag känner, ventilera mig.

Ska det vara såhär så måste jag sätta ett lösenord på min blogg och
sånt tycker jag inte ens om. Tycker att alla som vill ska ha möjligheten
att läsa min blogg. Det är så himla härligt när människor säger att man
skriver bra. Att man beskriver känslor bra och verkar vara så stark.
Men jag får väl se hur allting artar sig. Blir det värre måste jag lägga ned.

Jag är bara på ett himla dåligt humör idag. Det har gått toppen att jobba
och gått jättebra att ge medicin som jag nyss börjat få göra. Men allting
med A-kassa och arbetsförmedlingen gör mig tokig. Nu känns det verkligen
att man är vuxen och måste börja ta ansvar. Det gör mig rädd och nervös.

Nä ingen toppen dag direkt. Får hoppas att kvällen blir bättre, vilket den
förmodligen kommer bli när jag och mamma hälsar på Ingela och lillbebisen.
Mys.

Tänk vad ord kan göra en så besviken och så ledsen.  Ord som sårar
och gör fruktansvärt ont. Man vill inte reagera men det är svårt att låta
bli. Man försöker låta bli att älta men man gör det trots att man inte vet
att det blir någon skillnad. Man vet att det bara är drygt och jobbigt, men
man gör det ändå. Önskar det fanns någon knapp man kunde trycka på
så man slapp tänka så mycket. Önskar man kunde trycka på en knapp
som gjorde att man stängde av allting. Men det går inte.

Sedan vad är det för mening med att hela tiden finna fel hos andra människor?
Vad är det för mening med att sitta och säga en massa ont? Det finns ingen
mening - inte enligt mig. Jag försöker alltid se något positivt hos varje människa,
det finns dom som jag verkligen inte tycker om men trots det så försöker jag vara
trevlig när man ses. Jag har aldrig tyckt om att prata illa om människor, det är
skillnad på skitsnack och åsikter. Om jag tycker att en människa gör fel, så säger
jag det. Men det blir så himla jobbigt när människor är negativa och ska hitta fel
hela tiden. Man dras med helt enkelt och det är fruktansvärt jobbigt. Jag tycker man ska glädjas åt att man fått chansen att leva, att man får uppleva saker och vakna  upp på morgonen. Man ska ta vara på det man har, medans man kan.

Jag har helt klart fått en annan syn på livet sedan pappa plötsligt rycktes ifrån mig. Jag försöker säga så ofta jag bara kan till mina närmsta hur mycket dom betyder, hur mycket jag älskar dom. Jag försöker göra saker som jag älskar, försöker hitta på saker. Sedan pappa försvann så har jag börjat ta vara på varje dag och lever varenda dag som om det vore min sista. Det är synd att det ska måsta hända något  så fruktansvärt för att man ska inse hur kort livet är och hur värdefullt det är. Men jag är glad att jag insett det och att jag fått möjligheten att leva. Livet är värdefullt - glöm aldrig det!

Kände bara att jag behövde skriva av mig ikväll. Har jobbat från klockan
två idag tills nio men inte kommit hem förren nu. Har hämtat ut mina nya
kläder, solat med min fina och hälsat på mamma en stund. Nu blir det
duschen direkt och sedan inta soffläge framför en bra film.


Jag älskar dig. Jag älskar tankarna på våran framtid. Skulle aldrig klara
en sekund utan dig, du är verkligen mitt allt och jag vet att det alltid
kommer vara vi två. Tack för att du alltid finns där, tack för att du är du!