''Det man inte vet - lider man inte av''
Min rubrik stämmer, så väl. Jag har fått bli så besviken flera gånger på människor som ljugit för mig, nästan så att jag är van. Hade jag inte vetat, hade jag inte varit ledsen över det. Men så får man på ett eller annat sätt reda på allt så småningom, då rasar hela ens värld och man bryter ihop. Jag vill inte bli besviken, det är den värsta känslan som finns. Jag vill inte att människor ska ljuga för mig, eller undanhålla sanningen. Jag vill veta, säg bara som det är, då blir jag mindre sårad.
Jag brukar beskriva mig själv som en väldigt förstående människa, har även lätt för att förlåta människor som inte behandlat mig rätt. Jag bara är sån som person. Vill inte ha något otalt med någon, vill alla väl, vill vara vän med alla. Ibland är det livsfarligt att vara jag, för oftast är jag för snäll och förlåter människor som inte förtjänar det. Men jag tror ju fortfarande att allting sker av en anledning och att vet ju att människor kan göra misstag, därav mitt beteende.
Ikväll fick jag bli sårad, ytterligare en gång. Det är ingen stor grej egentligen, men det gjorde bara ont. Jag tar hellre sanningen än en lögn. Och så alla gravidhormoner på det, tårarna bara sprutade. Kände mig bara så blåst på något vis.
Och världens finaste människa flera mil bort, så jobbigt att vara utan honom när man känner sig som mest nere. Men som tur är så kommer han hem imorgon kväll och det ska bli så himla härligt att få krama om honom igen. Har verkligen saknat honom dessa dagar, även fast jag haft det riktigt bra med min älskade familj och mina fantastiska vänner. Nu ska jag fokusera på att börja må bättre och verkligen ta vara på dom människor som inte sviker och som faktiskt älskar mig.
Att bli gravid efter många år med ätstörningar
Ni som känner mig och ni som följt min blogg länge vet att jag under cirka sex års tid varit väldigt sjuk i ätstörningar. Det har varit väldigt jobbigt för mig och är det fortfarande, även om jag idag kan säga att jag är frisk. Men någonstans långt inom mig kommer dom där onda tankarna alltid finnas och komma fram ibland. Skillnaden är att nu jag kan hantera dom och gör inget dumt som min kropp tar skada utav och det är ett väldigt stort steg. Jag klarade inte av dom onda tankarna för några år sedan, då bröt jag ihop totalt. Men idag känner jag mig stark, riktigt stark och det gör mig glad. Det är stort att ta sig ur en ätstörning.
Hur känns det nu då? När jag är gravid och ökar i vikt? Det är säkert många som undrar. Och jag kan säga såhär: Jag skulle aldrig skaffa barn om jag inte kände att jag mådde bra och inte kände att jag klarade av det. Jag skulle aldrig skada mitt barn, aldrig någonsin. Men det är lite extra jobbigt, det erkänner jag. Jag har valt att inte se på mig själv så mycket. Missförstå mig inte, jag älskar min fina gravidmage, men det är ju fler kroppsdelar som förändras under en graviditet och undviker jag spegeln så mår jag så mycket bättre. Nu förändras min kropp på grund av att jag bär på mitt älskade barn, så jag mår inte dåligt på så vis utan det kan bara bli lite extra jobbigt ibland. Men direkt jag tänker på miraklet som växer och gror i min mage, så suddas dom tankarna ut ganska snabbt. Jag ökar ju i vikt av en helt fantastisk anledning!
Det är okej att skämta om min vikt eller om hur stor jag blivit hitills, men det finns en gräns. Jag blir ledsen när människor kommenterar min kropp på fel sätt. Jag är medveten om att jag ökat i vikt, jag ser ju min kropp varenda dag, så jag behöver faktiskt inte bli påmind om det. När man är gravid är man ju extra känslig också, så ibland när någon bara vill skämta kan jag bli så arg och ledsen, som jag inte skulle blivit annars. Men något att tänka på kanske.
Jag mår bra och trivs med mig själv. Varenda gång jag får dom där onda tankarna om min kropp så säger min fina Peder alltid ''Men du är ju gravid älskling, du ska vara tjock!!'' Haha! Och jag blir så full i skratt varenda gång, min älskade Peder ♥
Att kunna bli gravid är den största gåvan som finns och jag har fått den gåvan. Jag älskar att vara gravid, men ser framemot att få börja träna när pyret kommit ut och bli vältränad igen. Då ska jag verkligen köra järnet och jag vet att jag kommer lyckas, för det har jag gjort en gång tidigare. Hela 30 kilo lyckades jag träna bort för några år sedan, direkt jag tänker på det vill jag bara ut och springa. Haha! Men det får vänta och jag är supertaggad för det! :)
Mina tankar i ord
Jag tänker mycket, nästan för mycket ibland. Speciellt när jag ligger i sängen på kvällen och sluter mina ögon för att sova, det är då tankarna bara snurrar i mitt huvud så jag blir alldeles yr. Jag hatar verkligen att jag inte kan sluta tänka på negativa saker, såna saker som gör mig ledsen och får tårarna att rinna. Varför kan jag inte bara få vara glad och njuta av allt? Precis som att det sitter någon där uppe med en pekpinne och väljer ut sina offer, vilka som ska få vara glada och inte. Jag vet att livet blir vad man gör det till, jag går igenom något som gör människan otroligt stark och får en att se annorlunda på livet. Men just dom här dagarna, när man bara vill gräva en grop för att krypa ned i, dom dagarna orkar jag ingenting. Absolut ingenting.
Det blir inte bättre av att vänner som en gång fanns där bara försvann när Pappa rycktes bort från mig. Vars var ni när jag behövde er som mest? Jag är en väldigt snäll människa, förlåter lätt och försöker glömma saker som människor gjort mot mig. Men just detta, gnager inombords och jag kommer aldrig förlåta. Människor som stod mig så nära bara försvann när jag behövde en kram, ett sms, ett telefonsamtal. Jag förstår det bara inte, jag skulle gå genom eld för er och ni lämnade mig. Vad gjorde jag för att förtjäna det? Ingenting. Jag vet att det inte spelar någon roll att jag skriver detta här, för ni kommer inte ändra på er, men jag måste bara få ur mig alla tankar. Jag känner mig sviken av människor som har stått mig så nära och jag mår så dåligt av allt det här.
Det är bara det att jag aldrig trodde att man skulle bli lämnad av en vän när man behöver den som mest. Jag trodde att vänner höll ihop, i vått och torrt.
Nu blir tankarna så många att jag inte vet vilka ord jag ska använda mig av. Godnatt.
Det blir inte bättre av att vänner som en gång fanns där bara försvann när Pappa rycktes bort från mig. Vars var ni när jag behövde er som mest? Jag är en väldigt snäll människa, förlåter lätt och försöker glömma saker som människor gjort mot mig. Men just detta, gnager inombords och jag kommer aldrig förlåta. Människor som stod mig så nära bara försvann när jag behövde en kram, ett sms, ett telefonsamtal. Jag förstår det bara inte, jag skulle gå genom eld för er och ni lämnade mig. Vad gjorde jag för att förtjäna det? Ingenting. Jag vet att det inte spelar någon roll att jag skriver detta här, för ni kommer inte ändra på er, men jag måste bara få ur mig alla tankar. Jag känner mig sviken av människor som har stått mig så nära och jag mår så dåligt av allt det här.
Det är bara det att jag aldrig trodde att man skulle bli lämnad av en vän när man behöver den som mest. Jag trodde att vänner höll ihop, i vått och torrt.
Nu blir tankarna så många att jag inte vet vilka ord jag ska använda mig av. Godnatt.
'Även solen har sina fläckar'
Min blogg beskriver mig ganska bra, jag har suttit och läst igenom många av mina tidigare inlägg och inser att jag är verkligen kluven. Halv. Man kan läsa mellan raderna att jag inte mår bra, även fast jag låtsas och skriver att det är så bra allting. Det är inte bra, men jag försöker ju och det är väl det som räknas. Man måste kämpa och mitt liv har verkligen blivit en berg- och dalbana sedan Pappa rycktes ifrån mig. Jag kliver upp varje morgon, för att det är vad Pappa skulle ha velat. Jag fortsätter med träningen och försöker hålla mig i form, för Pappa hade velat att jag skulle göra det för att det får mig att må bra. Jag äter mat varje dag för att Pappa hjälpte mig från att vara svårt sjuk i ätstörningar till att bli frisk. Jag lever för att Pappa hade velat det.
Jag är en clown, skämtar alltid till det och skrattar för det mesta. Det är väl kanske därför många tror att jag mår så bra, för jag är världsbäst på att dölja känslor. Iallafall för främmande människor eller jag kanske ska säga, för dom människorna som inte känner mig så väl och inte träffar mig så ofta. När någon frågar mig hur jag mår så svarar jag oftast 'Bara bra, själv då?' men det är många gånger helt fel. Men jag vill inte säga att jag mår skit och bara vill försvinna, det är inte jag. Även om det är så jag känner. Jag har alltid varit den positiva Sara som varit stark inför mina vänner och tagit emot dom när dom fallit. Även om jag många gånger varit på botten så har jag alltid stöttat mina närmsta och gjort allt i min makt för att dom ska komma på benen igen.
Jag vet inte varför jag skriver det här, inlägget har inte ens en röd tråd. Kanske vill jag säga att även den starkaste kan falla, som Pappa sa några dagar innan han slöt sina ögon för gott. Även den starkaste människan måste ta emot hjälp och våga falla för att sedan ta sig upp igen.
Jag är en clown, skämtar alltid till det och skrattar för det mesta. Det är väl kanske därför många tror att jag mår så bra, för jag är världsbäst på att dölja känslor. Iallafall för främmande människor eller jag kanske ska säga, för dom människorna som inte känner mig så väl och inte träffar mig så ofta. När någon frågar mig hur jag mår så svarar jag oftast 'Bara bra, själv då?' men det är många gånger helt fel. Men jag vill inte säga att jag mår skit och bara vill försvinna, det är inte jag. Även om det är så jag känner. Jag har alltid varit den positiva Sara som varit stark inför mina vänner och tagit emot dom när dom fallit. Även om jag många gånger varit på botten så har jag alltid stöttat mina närmsta och gjort allt i min makt för att dom ska komma på benen igen.
Jag vet inte varför jag skriver det här, inlägget har inte ens en röd tråd. Kanske vill jag säga att även den starkaste kan falla, som Pappa sa några dagar innan han slöt sina ögon för gott. Även den starkaste människan måste ta emot hjälp och våga falla för att sedan ta sig upp igen.
Take It Easy
Det finns ingen som är så klantig och dum som jag är, det kan jag nästan lova er. Om jag får höra något som ska förändras så skulle det ha skett igår, allt ska bara gå så snabbt för mig. Händer det inte direkt blir jag besviken och arg, när ska jag lära mig? Jag måste skärpa mig för såhär kan det inte vara, det går inte. Jag har alltid varit såhär, hela min uppväxt. Kom jag på att jag skulle ha möblerat om mitt rum så spelade det inte någon roll om klockan var halv ett på natten, jag gjorde det ändå. Hahah, nästan så jag skäms.
Allt kan inte ske, nu, här, idag. Man måste vänta, ha tålamod. Men jag vill ju så gärna att allt ska gå snabbt, fortare än vad det gör nu! Tiden går sakta och jag är förväntasfull. Men nu ska jag ta det lugnt.
Hahahaha, ungefär såhär ser jag ut när det inte går som jag vill...
Allt kan inte ske, nu, här, idag. Man måste vänta, ha tålamod. Men jag vill ju så gärna att allt ska gå snabbt, fortare än vad det gör nu! Tiden går sakta och jag är förväntasfull. Men nu ska jag ta det lugnt.
Hahahaha, ungefär såhär ser jag ut när det inte går som jag vill...
Jag hoppas
Det här är bara för mycket
Jag finner inga ord för hur fult jag tycker att det är när människor har såhär mycket muskler. Jag kan säga att jag tänder verkligen inte på en sån hård kropp. Inte mysigt för fem öre. Och så står killarna där med deras små kalsingar. HAHAHA, inte sexigt.
weheartit
Det är min sanning
Jag ska berätta en sak för er, något som tar emot att berätta men jag vill dela med mig av alla mina tankar. Jag har nämnt det tidigare men inte riktigt delat med mig av allt, så here we go!
Jag har alltid varit lite 'större' än alla andra. Tjock har jag varit men större delen av mitt liv har folk klassat mig som mullig, vilket är helt och hållet sant. Jag älskar tårtor, kakor, godis, chips, dricka. Har gjort det hela mitt liv. Choklad skulle jag kunna dö för, det är så fruktansvärt gott. När jag var mindre blev jag mobbad för att jag var större än dom andra, inte så mobbad att jag sjunkit ned på botten men har pratat med kuratorer och varit väldigt ledsen. En tid blev jag utfryst på grund av det.
När jag var liten, så liten som på bilderna ovan så reflekterade man inte så mycket över blickar och människor som skrattade bakom ens rygg. Man förstod ju nästan inget, livet var bara bra då. Men det var när jag blev äldre och mötte nya, onda människor som jag insåg att jag var större. Från att vara helt obrydd till att bryta ihop var och varannan dag, det var hemskt och jag får ont i magen bara jag tänker på det.
På dom tre bilderna ovan började jag närma mig högstadiet och på sista bilden vägde jag något på åttio kilo, minns inte den exakta siffran med över åttio var det iallafall. Det var här min oändliga resa startade. På sista bilden hade jag min storebrors gröna tröja, jag ville så gärna vara fint klädd men kunde inte se mig själv i klänningar eller liknande. Jeans kunde jag absolut inte ha, mina lår gick ihop och jag kände mig fruktansvärt ful. Men så en kväll låg jag och tänkte att såhär vill jag inte ha det. Jag var så less på att se alla klä sig så fint medans jag gick i Pappa's mjukiskläder. För att göra en förändring satte jag upp mina egna mål. Jag började träna, minst en timme varje dag tränade jag. Jag åt rätt, inte för mycket och inte för lite. Nyttigt kan man väl säga att jag åt, åt inga godsaker eller flottig mat.
Jag rasade i vikt, trettio kilo lyckades jag gå ned på lite mer än ett år. Jag är fruktansvärt stolt över mig själv, att jag verkligen tog tag i det och kämpade. Men jag nådde aldrig mitt mål och jag vet inte ens om jag någonsin kommer att nå något mål, har jag ens något? Jag vill så gärna må bra och vara nöjd, men jag är tveksam om det någonsin kommer bli så. Jag lever med en ätstörning, när jag rasade i vikt trodde jag att den resan var över och att jag skulle vara nöjd men inte det. Inte långt efter att mina kilon rasade slutade jag äta helt, blev deprimerad och försökte komma på nya sätt för att gå ned i vikt. Det var då jag fick Bulimi.
Jag insåg att det tog stopp, siffrorna på vågen rörde sig inte och jag som älskar godsaker visste inte var jag skulle ta vägen. Men så kom jag på (tro mig, jag skäms) att jag kunde visst äta onyttigt, det var ju bara att njuta medans jag åt och sedan kräkas upp allting i toaletten eller i skogen bakom någon stor sten. Det gör så ont i mig att skriva det, att jag aldrig förstod vad jag utsatte min kropp för. Jag åt, kräktes, åt, kräktes, åt och så fortsatte det så. Fan vad jag skäms.
Pappa kom på mig. Han hörde mig på toaletten trots att jag spolade i kranen i tron om att ingen kunde höra. Jag ljuger inte när jag säger att jag liknande en tomat i ansiktet när Pappa sa 'Sara vi vet vad du håller på med' Jag ville bara sjunka genom jorden. Men Pappa var inte arg, han ville bara hjälpa. Men trots det så fortsatte jag. Jag kan inte säga när jag slutade stoppa fingrarna i halsen, men jag har slutat idag. Frätskador på tänderna, magsår, nä. Gud vet vad jag har gjort. Fy.
Jag pendlar i vikt, det har jag alltid gjort och kommer nog alltid göra. Att jag sa hej då till Bulimin är det bästa jag har gjort, för jag orkar mer nu. Jag orkar kämpa. Jag tränar varje dag och försöker äta rätt så jag slipper få återfall. Jag ska aldrig falla tillbaka, aldrig. Jag fortsätter kämpa varje dag för att få må bra och lära mig att tycka om mig själv.
När Pappa försvann slutade jag träna helt och tröståt, det ledde såklart till att jag ökade massor i vikt. Men idag mår jag bättre och har gått ned dom kilona. Jag har lite kvar, men jag har lovat mig själv (Och Pappa♥) att aldrig bli sjuk igen.
Bilder på mig när jag mått dåligt och ökat i vikt
Bilder på mig när jag mått bättre, tränat och gått ned i vikt
Jag har alltid varit lite 'större' än alla andra. Tjock har jag varit men större delen av mitt liv har folk klassat mig som mullig, vilket är helt och hållet sant. Jag älskar tårtor, kakor, godis, chips, dricka. Har gjort det hela mitt liv. Choklad skulle jag kunna dö för, det är så fruktansvärt gott. När jag var mindre blev jag mobbad för att jag var större än dom andra, inte så mobbad att jag sjunkit ned på botten men har pratat med kuratorer och varit väldigt ledsen. En tid blev jag utfryst på grund av det.
När jag var liten, så liten som på bilderna ovan så reflekterade man inte så mycket över blickar och människor som skrattade bakom ens rygg. Man förstod ju nästan inget, livet var bara bra då. Men det var när jag blev äldre och mötte nya, onda människor som jag insåg att jag var större. Från att vara helt obrydd till att bryta ihop var och varannan dag, det var hemskt och jag får ont i magen bara jag tänker på det.
På dom tre bilderna ovan började jag närma mig högstadiet och på sista bilden vägde jag något på åttio kilo, minns inte den exakta siffran med över åttio var det iallafall. Det var här min oändliga resa startade. På sista bilden hade jag min storebrors gröna tröja, jag ville så gärna vara fint klädd men kunde inte se mig själv i klänningar eller liknande. Jeans kunde jag absolut inte ha, mina lår gick ihop och jag kände mig fruktansvärt ful. Men så en kväll låg jag och tänkte att såhär vill jag inte ha det. Jag var så less på att se alla klä sig så fint medans jag gick i Pappa's mjukiskläder. För att göra en förändring satte jag upp mina egna mål. Jag började träna, minst en timme varje dag tränade jag. Jag åt rätt, inte för mycket och inte för lite. Nyttigt kan man väl säga att jag åt, åt inga godsaker eller flottig mat.
Jag rasade i vikt, trettio kilo lyckades jag gå ned på lite mer än ett år. Jag är fruktansvärt stolt över mig själv, att jag verkligen tog tag i det och kämpade. Men jag nådde aldrig mitt mål och jag vet inte ens om jag någonsin kommer att nå något mål, har jag ens något? Jag vill så gärna må bra och vara nöjd, men jag är tveksam om det någonsin kommer bli så. Jag lever med en ätstörning, när jag rasade i vikt trodde jag att den resan var över och att jag skulle vara nöjd men inte det. Inte långt efter att mina kilon rasade slutade jag äta helt, blev deprimerad och försökte komma på nya sätt för att gå ned i vikt. Det var då jag fick Bulimi.
Jag insåg att det tog stopp, siffrorna på vågen rörde sig inte och jag som älskar godsaker visste inte var jag skulle ta vägen. Men så kom jag på (tro mig, jag skäms) att jag kunde visst äta onyttigt, det var ju bara att njuta medans jag åt och sedan kräkas upp allting i toaletten eller i skogen bakom någon stor sten. Det gör så ont i mig att skriva det, att jag aldrig förstod vad jag utsatte min kropp för. Jag åt, kräktes, åt, kräktes, åt och så fortsatte det så. Fan vad jag skäms.
Pappa kom på mig. Han hörde mig på toaletten trots att jag spolade i kranen i tron om att ingen kunde höra. Jag ljuger inte när jag säger att jag liknande en tomat i ansiktet när Pappa sa 'Sara vi vet vad du håller på med' Jag ville bara sjunka genom jorden. Men Pappa var inte arg, han ville bara hjälpa. Men trots det så fortsatte jag. Jag kan inte säga när jag slutade stoppa fingrarna i halsen, men jag har slutat idag. Frätskador på tänderna, magsår, nä. Gud vet vad jag har gjort. Fy.
Jag pendlar i vikt, det har jag alltid gjort och kommer nog alltid göra. Att jag sa hej då till Bulimin är det bästa jag har gjort, för jag orkar mer nu. Jag orkar kämpa. Jag tränar varje dag och försöker äta rätt så jag slipper få återfall. Jag ska aldrig falla tillbaka, aldrig. Jag fortsätter kämpa varje dag för att få må bra och lära mig att tycka om mig själv.
När Pappa försvann slutade jag träna helt och tröståt, det ledde såklart till att jag ökade massor i vikt. Men idag mår jag bättre och har gått ned dom kilona. Jag har lite kvar, men jag har lovat mig själv (Och Pappa♥) att aldrig bli sjuk igen.
Bilder på mig när jag mått dåligt och ökat i vikt
Bilder på mig när jag mått bättre, tränat och gått ned i vikt
Det är aldrig försent för en förändring
När Pappa rycktes ifrån mig var det som om jag vaknade upp. Varför ska man bråka eller vara ovän med människor? Det finns ingen anledning. Jag har till och med pratat med en människa som varit otroligt dum med mig, något jag aldrig trodde skulle ske. Det känns som om jag vuxit upp och mognat och det känns väldigt bra. Jag går inte på mellanstadiet längre och är inte i behov att prata strunt om andra människor eller behandla andra illa. Jag förstår mig inte på människor som har skitsnack som en hobby. Det finns inte i min värld. Jag har börjat leva varje dag som om det vore min absolut sista på jorden, om jag skulle försvinna imorgon skulle jag inte ångra något. Inte ha något otalt med någon. Och det känns riktigt bra.
Jag har haft svårt för att acceptera förändringar och haft svårt för många människor i min närhet, men nu känns det så himla bra. Människor kan förändras, det är aldrig försent för att börja om. Bygga något nytt. Det är just det här som Pappa försökte förklara för mig, att vi alla är olika och att man måste acceptera trots att det är svårt. Han försökte alltid säga till mig att det finns något positivt hos alla människor och man måste ge alla en chans. Tack Pappa, nu har jag äntligen förstått. Jag kan aldrig tacka dig tillräckligt.
Jag har varit ett svin mot många under mina år, svikit och snackat en massa strunt. Vilket jag verkligen ångrar idag. Jag kan inte påstå att jag är stolt över det, trots att jag kanske haft anledningar. Men det känns bra att jag lättat på mitt samvete och förändrats. För nu kan det bara bli bättre.
Oavsett hur svårt man har med någon människa så är det värt ett försök, tro mig. Det är inte lönt att slösa bort sitt liv på diskussioner och bråk, för man vill verkligen inte ångra något när det är försent.
Jag har haft svårt för att acceptera förändringar och haft svårt för många människor i min närhet, men nu känns det så himla bra. Människor kan förändras, det är aldrig försent för att börja om. Bygga något nytt. Det är just det här som Pappa försökte förklara för mig, att vi alla är olika och att man måste acceptera trots att det är svårt. Han försökte alltid säga till mig att det finns något positivt hos alla människor och man måste ge alla en chans. Tack Pappa, nu har jag äntligen förstått. Jag kan aldrig tacka dig tillräckligt.
Jag har varit ett svin mot många under mina år, svikit och snackat en massa strunt. Vilket jag verkligen ångrar idag. Jag kan inte påstå att jag är stolt över det, trots att jag kanske haft anledningar. Men det känns bra att jag lättat på mitt samvete och förändrats. För nu kan det bara bli bättre.
Oavsett hur svårt man har med någon människa så är det värt ett försök, tro mig. Det är inte lönt att slösa bort sitt liv på diskussioner och bråk, för man vill verkligen inte ångra något när det är försent.
Äkta vänskap varar förevigt
Det är märkligt hur en människa kan försvinna ur ens liv bara sådär. Inte försvinna från jorden men försvinna ur ens liv. Jag trodde inte att vi skulle skiljas åt, för bästa vänner glider inte isär. Visst var det så vi sa? Jag skulle vara på din student, du skulle vara på min. Du var den jag skulle ringa först när vi skulle ha en liten, du var den som skulle vara vid min sida när jag gifter mig. Nu är det bortblåst, det kommer inte vara så. Du var inte med mig på min student och jag var inte med dig på din. Redan där gick det åt skogen. Det gör ont att tänka på, för du var verkligen min bästa vän. Vad är du idag? En främling. Jag vet inte, jag vet inte om jag känner dig. Det har gjort mer ont än vad det gör idag, jag har lärt mig att sluta sakna något som inte finns längre. Vänskap på tolv år suddas inte ut så snabbt, men den bleknar.
Jag kan sitta och titta på bilder som vi tog på oss två tillsammans och bara gråta. Krokodiltårar. Det var något speciellt, en vänskap som jag trodde skulle vara förevigt. Jag kan sitta och tänka tillbaka på alla våra minnen och le, så roligt som vi hade har jag aldrig haft med någon annan människa. Jag fick alltid skratta och när jag helst ville gråta fick du mig alltid på bättre humör. Vad mer kunde jag önska mig? Jag har fortfarande dig att tacka för att min uppväxt blev så bra, du fanns alltid där och stöttade mig.
Men precis som många andra, försvann du när Pappa rycktes ifrån mig. Jag har varit förvånad och väldigt chockad, jag trodde inte att något sånt skulle få dig att fly, snarare att du skulle komma närmare mig och aldrig lämna mig. Jag hade fel. Och jag känner mig sviken, på riktigt.
Tiden går, vi alla förändras. Men jag trodde inte att vi skulle skiljas åt, aldrig.
Jag kan sitta och titta på bilder som vi tog på oss två tillsammans och bara gråta. Krokodiltårar. Det var något speciellt, en vänskap som jag trodde skulle vara förevigt. Jag kan sitta och tänka tillbaka på alla våra minnen och le, så roligt som vi hade har jag aldrig haft med någon annan människa. Jag fick alltid skratta och när jag helst ville gråta fick du mig alltid på bättre humör. Vad mer kunde jag önska mig? Jag har fortfarande dig att tacka för att min uppväxt blev så bra, du fanns alltid där och stöttade mig.
Men precis som många andra, försvann du när Pappa rycktes ifrån mig. Jag har varit förvånad och väldigt chockad, jag trodde inte att något sånt skulle få dig att fly, snarare att du skulle komma närmare mig och aldrig lämna mig. Jag hade fel. Och jag känner mig sviken, på riktigt.
Tiden går, vi alla förändras. Men jag trodde inte att vi skulle skiljas åt, aldrig.
Lyckselemåle
För ett tag sedan var det en härifrån Lycksele som var med på nyheterna, en ung kille som börjat gå skola i Burträsk och skulle prata om lägenheterna där. Han pratade så himla roligt och jag var tvungen att fråga min fina om vi verkligen pratar sådär här i Lycksele, min fina är ju från västernorrland och trots att han själv har börjat prata mer och mer Lyckselemål så skrattar han ibland åt mina ord och uttal. Han sa iallafall att vi pratade sådär och jag kunde inte göra annat än att skratta, vad roliga vi låter! Men det är inte så konstigt att jag inte vet hur jag pratar, för man tänker ju inte precis på hur man uttalar ord och så vidare.
Jag skriver inte alls som jag pratar, jag tycker inte om att människor ska låtsas vara mer norrlänning än vad dom egentligen är. Det låter ju mycket finare att skriva på ren svenska, iallafall när man skriver blogg. Om man har läsare från andra ställen kanske dom inte ens förstår vad man skriver och hur kul är det! Hah.
Nog för att vi här i Lycksele bara kortar av orden, vi byter inte ut ord. Som typ 'jer' till är.
Det är så - He ä så
Jag tycker om dig - Ja tyck om du
Man kan ju inte göra så - Man kunn ju int gör så
Du ska inte tro att du är något - Du ska int tro att du ä nå
Jag ska bara hämta min telefon - Ja ska ba hämt telefon
Jag älskar dig - Ja älska de
Vad ska du göra imorgon? - Va ska du gör imorn?
Är du tokig? - Ä du tokut?
Tycker du om potatis? Tyck du om pären?
Men det kan ju aldrig stämma - Men he kunn ju aldri stäm
Jag tycker inte att det låter fult, men det ser inte riktigt bra ut när man skriver det ;)
Jag skriver inte alls som jag pratar, jag tycker inte om att människor ska låtsas vara mer norrlänning än vad dom egentligen är. Det låter ju mycket finare att skriva på ren svenska, iallafall när man skriver blogg. Om man har läsare från andra ställen kanske dom inte ens förstår vad man skriver och hur kul är det! Hah.
Nog för att vi här i Lycksele bara kortar av orden, vi byter inte ut ord. Som typ 'jer' till är.
Det är så - He ä så
Jag tycker om dig - Ja tyck om du
Man kan ju inte göra så - Man kunn ju int gör så
Du ska inte tro att du är något - Du ska int tro att du ä nå
Jag ska bara hämta min telefon - Ja ska ba hämt telefon
Jag älskar dig - Ja älska de
Vad ska du göra imorgon? - Va ska du gör imorn?
Är du tokig? - Ä du tokut?
Tycker du om potatis? Tyck du om pären?
Men det kan ju aldrig stämma - Men he kunn ju aldri stäm
Jag tycker inte att det låter fult, men det ser inte riktigt bra ut när man skriver det ;)
Sluta ödsla energi på något som inte är ditt
Jag är den som hatar konflikter och drar mig gärna undan, men när någon väl har sårat mig så vänder jag mig inte om och går iväg. Jag står kvar och säger precis vad jag tycker och tänker. När jag träffar dig nästa gång (om den gången nu kommer) så ska jag säga precis vad jag tycker om dig. Det har jag lovat mig själv. Du bör få höra. Du bör få höra hur mycket du förstört, hur mycket du sårat.
Allting började när jag träffade min Peder för tre år sedan, när man träffar någon som man faller pladask för så tänker man inte efter speciellt mycket. Han var den finaste och snällaste killen som jag någonsin träffat, men ändå var jag rädd att skutta in i ett förhållande med tanke på att jag blev psykisk misshandlad av mitt ex. Peder fick mig att känna en trygghet som jag aldrig känt förut, han fanns hela tiden där för mig och visade varje dag hur mycket han älskade mig. Men så kom det människor som absolut inte kunde se oss tillsammans och började riva upp himmel och jord. Jag fick sms och telefonsamtal av okända människor som påstod att jag var en hora och att jag hade förstört Peder. Jag fick höra att jag förändrat honom till det sämre och att jag förbjöd honom att prata med andra tjejer. Jag fick höra vilken fitta jag var, för att vara exakt 'Du kommer alltid vara en jävla fitta i mina ögon Sara' och jag har aldrig varit så sårad som jag var då. Jag ville ju inte förstöra för någon, jag ville bara vara med människan som jag älskade. Jag förbjöd honom aldrig, han tog sina egna beslut.
Att få höra så mycket skit av en och samma människa under tre års tid tar på, även fast man aldrig släpper taget. Vi bestämde oss redan dag ett för att hålla ihop, oavsett vad. Och det har vi gjort och jag är så lycklig över det beslutet. Men allt som skrivs överallt på internet har satt sina spår. Det som skrevs sist var sant och jag föll på botten. Du har ingenting med det att göra, varför skulle jag få höra det av dig? Det är vansinne. Du har nu skickat hundra sms till mig om vad du själv skulle gjort, vad du tycker att jag borde göra och det är inga kloka beslut. Du vill ju bara få som du vill och det gör mig så irriterad. Om du är så lycklig i ditt förhållande, varför ödslar du någon energi på mitt? Låt oss bara vara. Du kommer aldrig få som du vill. Aldrig! Sedan kan du fortsätta i din lilla drömvärld om att ni hade det så bra, för det är inte vad som sägs här hemma. Men jag är långt ifrån som du, därför öppnar jag inte munnen för jag vet att det skulle såra och jag är inte sån.
Vi är tillbaka på ruta ett igen och jag har bestämt mig. Kärleken övervinner allt. Jag kommer aldrig släppa en människa som Peder, han är verkligen allt jag önskat mig. Utan honom hade jag inte suttit här idag, det är sanningen. Sedan vad andra tycker om det beslutet struntar jag i. Det är vårat förhållande, vårat liv. Så länge vi håller ihop faller resten på plats. Så är det bara.
Allting började när jag träffade min Peder för tre år sedan, när man träffar någon som man faller pladask för så tänker man inte efter speciellt mycket. Han var den finaste och snällaste killen som jag någonsin träffat, men ändå var jag rädd att skutta in i ett förhållande med tanke på att jag blev psykisk misshandlad av mitt ex. Peder fick mig att känna en trygghet som jag aldrig känt förut, han fanns hela tiden där för mig och visade varje dag hur mycket han älskade mig. Men så kom det människor som absolut inte kunde se oss tillsammans och började riva upp himmel och jord. Jag fick sms och telefonsamtal av okända människor som påstod att jag var en hora och att jag hade förstört Peder. Jag fick höra att jag förändrat honom till det sämre och att jag förbjöd honom att prata med andra tjejer. Jag fick höra vilken fitta jag var, för att vara exakt 'Du kommer alltid vara en jävla fitta i mina ögon Sara' och jag har aldrig varit så sårad som jag var då. Jag ville ju inte förstöra för någon, jag ville bara vara med människan som jag älskade. Jag förbjöd honom aldrig, han tog sina egna beslut.
Att få höra så mycket skit av en och samma människa under tre års tid tar på, även fast man aldrig släpper taget. Vi bestämde oss redan dag ett för att hålla ihop, oavsett vad. Och det har vi gjort och jag är så lycklig över det beslutet. Men allt som skrivs överallt på internet har satt sina spår. Det som skrevs sist var sant och jag föll på botten. Du har ingenting med det att göra, varför skulle jag få höra det av dig? Det är vansinne. Du har nu skickat hundra sms till mig om vad du själv skulle gjort, vad du tycker att jag borde göra och det är inga kloka beslut. Du vill ju bara få som du vill och det gör mig så irriterad. Om du är så lycklig i ditt förhållande, varför ödslar du någon energi på mitt? Låt oss bara vara. Du kommer aldrig få som du vill. Aldrig! Sedan kan du fortsätta i din lilla drömvärld om att ni hade det så bra, för det är inte vad som sägs här hemma. Men jag är långt ifrån som du, därför öppnar jag inte munnen för jag vet att det skulle såra och jag är inte sån.
Vi är tillbaka på ruta ett igen och jag har bestämt mig. Kärleken övervinner allt. Jag kommer aldrig släppa en människa som Peder, han är verkligen allt jag önskat mig. Utan honom hade jag inte suttit här idag, det är sanningen. Sedan vad andra tycker om det beslutet struntar jag i. Det är vårat förhållande, vårat liv. Så länge vi håller ihop faller resten på plats. Så är det bara.
Det ordnar sig alltid, på något sätt
Denna helg blev inte alls som jag tänkt mig. Men det börjar kännas lite bättre nu om jag ska vara riktig ärlig. Chocken har lagt sig lite, men besvikelsen finns kvar och det lär den väl alltid göra. Från att vara uppe på toppen och känna att livet börjar ordna upp sig till att falla pladask ner på marken och bara känna sig så fruktansvärt tom. Tom på ord, tom på tankar, till och med tom på känslor. Jag har bara pendlat mellan sängläge och soffläge, stirrat rakt fram och tänkt på vad som faktiskt hänt. Jag har inte sovit många timmar under dom här två nätterna så frågan är hur jag ska orka med denna arbetsvecka, men det är väl bara att bita ihop I guess. Det som inte dödar, det härdar. Eller hur?
Jag är proffs på att stanna kvar på botten och inte försöka ta mig upp, när jag mår dåligt över något har jag väldigt lätt för att stanna bland tårarna och inte vilja kämpa. Men min Pappa lärde mig att man måste kämpa för att nå sina mål, oavsett hur jobbig vägen dit blir. Och han sa alltid att allting ordnar sig alltid, på något sätt. Jag ska försöka lyssna på Pappa's ord och kämpa in i det sista. För överlevde jag min bästa väns död, klarar jag det här också. Hoppas jag.
Att inte veta exakt när gör smärtan ännu värre. Det är liksom allt jag begär, att få veta när. Men det kommer väl, tids nog.
Jag är proffs på att stanna kvar på botten och inte försöka ta mig upp, när jag mår dåligt över något har jag väldigt lätt för att stanna bland tårarna och inte vilja kämpa. Men min Pappa lärde mig att man måste kämpa för att nå sina mål, oavsett hur jobbig vägen dit blir. Och han sa alltid att allting ordnar sig alltid, på något sätt. Jag ska försöka lyssna på Pappa's ord och kämpa in i det sista. För överlevde jag min bästa väns död, klarar jag det här också. Hoppas jag.
Att inte veta exakt när gör smärtan ännu värre. Det är liksom allt jag begär, att få veta när. Men det kommer väl, tids nog.
I've been crushed beaten down
Igår rasade min värld, ytterligare en gång. Jag fick en kommentar här på bloggen som fick mina tårar att rinna trots att jag aldrig tror på anonyma människor som skriver kommentarer på min blogg. Men efter många om och men fick jag veta vad det handlade om och jag är helt tom i mitt huvud. Jag förstår ingenting. Hur kunde det här ske? Varför är det enda som ekar i mitt huvud just nu. Det har det gjort hela natten, har inte kunnat sova. Och jag som får så dåligt samvete för minsta lilla, det är kanske därför jag reagerar såhär? För att jag själv aldrig skulle kunna hålla tyst? Oj vad många tankar. Tänker så mycket att det gör ont i huvudet. Allting blev så fruktansvärt tungt nu.
När man kommer till en sånhär situation är det väldigt viktigt att tänka efter riktigt innan man handlar. Jag brukar ibland ha svårt för sådant, därför måste jag verkligen stanna upp och tänka efter rejält innan jag gör något. Men det handlar om så mycket mer. Tillit, alla tankar på händelsen, svek. Jag skäms nästan. Det är lite pinsamt. Jag kunde ju aldrig ana. Jag var som vanligt, betedde mig som jag brukar och så försegick detta.
När jag fick höra dom orden från människan som jag litar på mest i hela världen så blev jag alldeles kall. Det får inte vara sant tänkte jag. En människa som jag först hade så svårt att lita på, men jag klarade av att bygga upp tilliten och idag fanns det inte en chans i universium att jag kunde tro det här. Aldrig. Jag trodde inte det var möjligt.
Människan som sa all fakta till mig förstod inte hur jag kunde ta hela grejen så lätt. Att den människan skulle tänkt helt annars. Jag trodde helt ärligt inte att jag skulle resonera såhär heller, jag har alltid sagt att om det skulle vara så, så skulle jag riva upp himmel och jord. Men när det väl kom till kritan så ville jag inte. Jag tänkte inte ens den tanken att jag skulle fatta det beslutet. Men jag tänker lite på tiden, när det hände. I vilket fas var man då, hur kände man och så vidare. Det hade varit skillnad (tycker jag) om det skett efter två år och inte två månader.
Men det är klart, det är tufft. Det gnager inombords, jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller vad jag ska tänka. Jag har helt ärligt aldrig varit i den här situationen och man går inte precis runt och tänker på hur man skulle göra ifall det hände. Men nu har det hänt och jag måste fokusera på vad jag vill. Vad jag vill ha i min framtid, i mitt liv. Det är beslut som måste tas, man måste resonera, tänka på hur man själv vill ha det. Men saken är den, man ska alltid behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och det är därför jag aldrig gjort något sådant, för jag kunde tänka mig hur det skulle kännas själv ifall det hände mig. Nu ljög jag, jag har visst sårat men inte någon jag verkligen älskat. Och man lär sig av sina misstag, iallafall jag. Jag skulle göra allt förutom att få gå igenom det här.
Jag ska snart sätta punkt, det blev ett långt inlägg men det är många tankar. Jag har så ont i magen. Allting gör ont, så ont.
weheartit
När man kommer till en sånhär situation är det väldigt viktigt att tänka efter riktigt innan man handlar. Jag brukar ibland ha svårt för sådant, därför måste jag verkligen stanna upp och tänka efter rejält innan jag gör något. Men det handlar om så mycket mer. Tillit, alla tankar på händelsen, svek. Jag skäms nästan. Det är lite pinsamt. Jag kunde ju aldrig ana. Jag var som vanligt, betedde mig som jag brukar och så försegick detta.
När jag fick höra dom orden från människan som jag litar på mest i hela världen så blev jag alldeles kall. Det får inte vara sant tänkte jag. En människa som jag först hade så svårt att lita på, men jag klarade av att bygga upp tilliten och idag fanns det inte en chans i universium att jag kunde tro det här. Aldrig. Jag trodde inte det var möjligt.
Människan som sa all fakta till mig förstod inte hur jag kunde ta hela grejen så lätt. Att den människan skulle tänkt helt annars. Jag trodde helt ärligt inte att jag skulle resonera såhär heller, jag har alltid sagt att om det skulle vara så, så skulle jag riva upp himmel och jord. Men när det väl kom till kritan så ville jag inte. Jag tänkte inte ens den tanken att jag skulle fatta det beslutet. Men jag tänker lite på tiden, när det hände. I vilket fas var man då, hur kände man och så vidare. Det hade varit skillnad (tycker jag) om det skett efter två år och inte två månader.
Men det är klart, det är tufft. Det gnager inombords, jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller vad jag ska tänka. Jag har helt ärligt aldrig varit i den här situationen och man går inte precis runt och tänker på hur man skulle göra ifall det hände. Men nu har det hänt och jag måste fokusera på vad jag vill. Vad jag vill ha i min framtid, i mitt liv. Det är beslut som måste tas, man måste resonera, tänka på hur man själv vill ha det. Men saken är den, man ska alltid behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och det är därför jag aldrig gjort något sådant, för jag kunde tänka mig hur det skulle kännas själv ifall det hände mig. Nu ljög jag, jag har visst sårat men inte någon jag verkligen älskat. Och man lär sig av sina misstag, iallafall jag. Jag skulle göra allt förutom att få gå igenom det här.
Jag ska snart sätta punkt, det blev ett långt inlägg men det är många tankar. Jag har så ont i magen. Allting gör ont, så ont.
weheartit
weheartit
När ska du inse att du aldrig kan skilja oss åt?
Move the fuck on!
Nu cirkulerar det många tankar i mitt huvud
Och det är dom här gångerna som min blogg är värd guld. Jag måste helt enkelt få ur mig mina tankar, jag är faktiskt chockad som tusan nu. Vad har hänt? Vad har du gjort? Jag förstår det inte. Hur kan man låta det gå så långt? Det är helt ofattbart. Men jag glömmer aldrig att jag verkligen försökt hjälpa till, så jag ska absolut inte bry mig eller ha dåligt samvete för jag känner att jag gjort mitt. Jag är så chockad att jag inte finner ord. Men lite bryr jag mig och det kommer jag alltid göra. Jag hade nog inte skrivit detta inlägg om du var luft för mig.
Jag skulle själv aldrig låta det gå så långt. Jag tänker alltid till en extra gång. Nu när jag sitter här så skriver, så inser jag att jag tycker så fruktansvärt synd om dig. För din egen skull hoppas jag att du snart gör något åt det.
Jag skulle själv aldrig låta det gå så långt. Jag tänker alltid till en extra gång. Nu när jag sitter här så skriver, så inser jag att jag tycker så fruktansvärt synd om dig. För din egen skull hoppas jag att du snart gör något åt det.
Not even a million laughter can take it away
När jag hamnar i en svacka tar det så lång tid innan jag tar mig ur den. Det kan ta flera veckor. Tårarna rinner för ingenting, jag känner mig tom, ett leende känns så långt borta. Jag vill krypa under täcket och stanna där i flera veckor, eller försvinna en stund. Jag önskar det vore så mycket lättare, att klättra upp och kunna känna sig värdefull. Att man duger. Jag längtar tills jag orkar stå på egna ben. Tills jag kan le på insidan.
Tänk vad snabbt livet kan förändras. För några år sedan var jag så lycklig att jag inte kunde sitta stilla. Jag sprang omkring och hela jag lyste av lycka. Jag var hel. Ingen bit fattades av mitt hjärta, det var helt och fullt av kärlek. Idag är det ett sår som aldrig kommer läkas, när det knappt hunnit bli en skorpa rivs det upp och jag är tillbaka på ruta ett. Att livet skulle bli så ledsamt som det är nu trodde jag aldrig.
Samma visa varje dag. Jag är less på det här nu, att trampa på samma ställe och inte komma någon vart. Jag är less på att ingen förändring sker. Men jag måste ta tag i det själv, bita ihop och kämpa för det liv jag vill ha. Det hjälper inte att klaga eller tycka synd om sig själv, jag vet. Men ibland måste bara allting få komma ut, annars sprängs man. Från och med ikväll ska jag påbörja mitt nya liv. Tänka positivt. Försöka laga mig själv så bra som det går, se allting från den ljusa sidan. Allting löser sig tillslut, eller hur Pappa? Det var det du alltid sa.
Om man bara tänker på hur andra är, hur andra har det och tycker synd om andra så kommer man ingen vart. Jag menar inte att man inte ska bry sig om sina nära, men att man ska fokusera mer på sig själv och inte på andra när man är nere på botten. Då tar man sig aldrig upp. Det är precis vad jag ska göra nu, strunta i såkallade vänner som aldrig hör av sig. Det gör mig bara mer ledsen. Att Pappa's bortgång skulle få bästa vänner att glida isär trodde jag aldrig, jag trodde att det skulle föra oss närmare varandra. Men det kan jag glömma. Det blev inte som jag ville ha det. Det ska inte få mer tårar att rinna. Jag ska försöka släppa det nu, även om det blir tufft. Men det som inte dödar det härdar, eller hur?
Ta hand om er. Om era nära och kära, men framförallt ta hand om er själva. Det finns bara en av just dig.
Tänk vad snabbt livet kan förändras. För några år sedan var jag så lycklig att jag inte kunde sitta stilla. Jag sprang omkring och hela jag lyste av lycka. Jag var hel. Ingen bit fattades av mitt hjärta, det var helt och fullt av kärlek. Idag är det ett sår som aldrig kommer läkas, när det knappt hunnit bli en skorpa rivs det upp och jag är tillbaka på ruta ett. Att livet skulle bli så ledsamt som det är nu trodde jag aldrig.
Samma visa varje dag. Jag är less på det här nu, att trampa på samma ställe och inte komma någon vart. Jag är less på att ingen förändring sker. Men jag måste ta tag i det själv, bita ihop och kämpa för det liv jag vill ha. Det hjälper inte att klaga eller tycka synd om sig själv, jag vet. Men ibland måste bara allting få komma ut, annars sprängs man. Från och med ikväll ska jag påbörja mitt nya liv. Tänka positivt. Försöka laga mig själv så bra som det går, se allting från den ljusa sidan. Allting löser sig tillslut, eller hur Pappa? Det var det du alltid sa.
Om man bara tänker på hur andra är, hur andra har det och tycker synd om andra så kommer man ingen vart. Jag menar inte att man inte ska bry sig om sina nära, men att man ska fokusera mer på sig själv och inte på andra när man är nere på botten. Då tar man sig aldrig upp. Det är precis vad jag ska göra nu, strunta i såkallade vänner som aldrig hör av sig. Det gör mig bara mer ledsen. Att Pappa's bortgång skulle få bästa vänner att glida isär trodde jag aldrig, jag trodde att det skulle föra oss närmare varandra. Men det kan jag glömma. Det blev inte som jag ville ha det. Det ska inte få mer tårar att rinna. Jag ska försöka släppa det nu, även om det blir tufft. Men det som inte dödar det härdar, eller hur?
Ta hand om er. Om era nära och kära, men framförallt ta hand om er själva. Det finns bara en av just dig.
Livet är inte lätt alla gånger
Det går ju inte att visa på något tydligare sätt. Jag får inte in i mitt huvud att du inte fattar vinken, jag skulle förstått för längesen. Jag kunde inte brytt mig mindre, tycker faktiskt bara lite synd om dig. Ge bara upp.
Alla tänker vi olika.
Jag gick in på Nemo's blogg (ni vet han som låg med allt och alla i Kungarna av Tylösand.) Jag tycker faktiskt om hans blogg, han har en hel del djupa tankar om hur det är att må dåligt och på något sätt kan jag känna med honom. Men denna gång blev jag mest irriterad när jag läste hans senaste inlägg. Han har gjort slut med sin flickvän, nu bryr jag mig inte om just det men jag reagerade på att han skrev "Man ska inte vara tillsammans med någon förrän man själv är hel."
Skämtar han med mig? Om jag skulle tänka så skulle jag få vara ensam resten av mitt liv. Det är just det, en människa som mår fruktansvärt dåligt psykiskt kommer på något sätt alltid vara halv. Om man nu mår dåligt över något som satt djupa spår i en. Ett levande exempel är mig själv, jag kommer aldrig någonsin bli hel utan alltid bära på en saknad. Det sägs att man inte ska ta sig över saknaden utan att man ska ta sig igenom den, jag skulle inte orka det utan min pojkvän. Han är ju min stöttepelare, den som alltid finns där och torkar mina tårar. Han är den som verkligen försöker få mig att må bättre, han får mig att se något positivt i allt negativt.
Nu är vi ju alla människor olika men jag reagerade bara på just den där meningen. Enligt mig stämmer det absolut inte, kärleken övervinner allt. Kärleken får en att orka gå vidare efter att ha mist någon.
Skämtar han med mig? Om jag skulle tänka så skulle jag få vara ensam resten av mitt liv. Det är just det, en människa som mår fruktansvärt dåligt psykiskt kommer på något sätt alltid vara halv. Om man nu mår dåligt över något som satt djupa spår i en. Ett levande exempel är mig själv, jag kommer aldrig någonsin bli hel utan alltid bära på en saknad. Det sägs att man inte ska ta sig över saknaden utan att man ska ta sig igenom den, jag skulle inte orka det utan min pojkvän. Han är ju min stöttepelare, den som alltid finns där och torkar mina tårar. Han är den som verkligen försöker få mig att må bättre, han får mig att se något positivt i allt negativt.
Nu är vi ju alla människor olika men jag reagerade bara på just den där meningen. Enligt mig stämmer det absolut inte, kärleken övervinner allt. Kärleken får en att orka gå vidare efter att ha mist någon.
