Jag tänker mycket, nästan för mycket ibland. Speciellt när jag ligger i sängen på kvällen och sluter mina ögon för att sova, det är då tankarna bara snurrar i mitt huvud så jag blir alldeles yr. Jag hatar verkligen att jag inte kan sluta tänka på negativa saker, såna saker som gör mig ledsen och får tårarna att rinna. Varför kan jag inte bara få vara glad och njuta av allt? Precis som att det sitter någon där uppe med en pekpinne och väljer ut sina offer, vilka som ska få vara glada och inte. Jag vet att livet blir vad man gör det till, jag går igenom något som gör människan otroligt stark och får en att se annorlunda på livet. Men just dom här dagarna, när man bara vill gräva en grop för att krypa ned i, dom dagarna orkar jag ingenting. Absolut ingenting.

Det blir inte bättre av att vänner som en gång fanns där bara försvann när Pappa rycktes bort från mig. Vars var ni när jag behövde er som mest? Jag är en väldigt snäll människa, förlåter lätt och försöker glömma saker som människor gjort mot mig. Men just detta, gnager inombords och jag kommer aldrig förlåta. Människor som stod mig så nära bara försvann när jag behövde en kram, ett sms, ett telefonsamtal. Jag förstår det bara inte, jag skulle gå genom eld för er och ni lämnade mig. Vad gjorde jag för att förtjäna det? Ingenting. Jag vet att det inte spelar någon roll att jag skriver detta här, för ni kommer inte ändra på er, men jag måste bara få ur mig alla tankar. Jag känner mig sviken av människor som har stått mig så nära och jag mår så dåligt av allt det här.

Det är bara det att jag aldrig trodde att man skulle bli lämnad av en vän när man behöver den som mest. Jag trodde att vänner höll ihop, i vått och torrt.

Nu blir tankarna så många att jag inte vet vilka ord jag ska använda mig av. Godnatt.