Jag lever i en mardröm. En mardröm som jag aldrig vaknar upp ur och du
vaknar inte heller. Varför vaknade du aldrig? Du bara försvann, på några
sekunder slutade ditt hjärta slå. Vem kunde ana, vem kunde tro att jag skulle
få se min pappa ligga där, alltid varm inombords men så kall på utsidan.
Jag vill inte räkna månaderna, dagarna, sekunderna utan dig. Jag vill ha dig 
nära mig, så nära som jag alltid hade dig förut. Ett telefonsamtal bort, hur
når jag dig nu? I tankarna och i drömmarna, där får jag alltid träffa dig oavsett
hur långt borta du är. Ibland när jag vaknar upp ur en fantastisk dröm brukar
jag le för mig själv, precis som om jag varit nära dig och fått någon slags ny
energi så jag klarar av att stiga upp. Men besvikelsen kryper sig på väldigt
snart, när man inser hur det verkligen är. Att det här är verkligheten, min
verklighet som jag aldrig kommer undan. Det är såhär det kommer vara, något
jag måste leva med. Utan dig, vare sig jag vill eller inte, vare sig jag orkar eller
inte. Smärta, saknad, tårar, längtan. Jag saknar dig. 

Ditt namn är inristat i mitt hjärta, likaså alla minnen som jag alltid kommer 
bevara på en alldeles speciell plats bara för dig. Jag älskar dig Pappa ♥