Vad jobbigt det är när det känns som att ingen förstår en, när man känner sig sådär ensam och tankarna flyger iväg åt alla håll. Jag vet att många bryr sig och verkligen försöker stötta, men det är så himla svårt när man inte förstår vad jag går igenom. Varenda dag är för mig en kamp, en kamp mot smärta. Tårarna rinner när jag minst anar det, det är bara så det är och jag kan inte göra något åt det. Jag tänker hela tiden på hur det hade kunnat vara nu, vad jag vill ha och hur mycket jag verkligen önskar att Pappa fanns vid min sida som alltid. Han var min absolut bästa vän och nu finns han inte längre, det är för mig väldigt svårt att förstå. Att min fina Pappa inte lever. Jag brukar ofta slå hans nummer på telefonen och försöka ringa eller skicka sms, när jag fick fast jobb slog jag numret och precis när jag skulle trycka på ring knappen slog det mig. Jag kan inte ringa honom, för han finns inte längre. Det är såna stunder som jag bara vill sjunka ned genom jorden, inte finnas längre. När det händer saker i mitt liv som gör mig överlycklig och jag inte vill annat än att ringa och berätta för min bästa vän, då blir dom där sakerna som gör mig så lycklig så smärtsamma. För jag kan inte dela med mig av dom sakerna till den människan som stod mig närmast.

Jag vet att jag låter negativ och att det låter som att jag inte vill kämpa, det låter som om jag har gett upp och bara vill försvinna. Men det är bara så, när man förlorat någon som man verkligen behöver i sitt liv så har man lätt för att falla ned i gropar och det är så tungt att ta sig upp igen. Jag faller ofta ned på botten. Och när jag låtsas om att allting är bra blir det bara värre. Dom där tårarna gör så fruktansvärt ont.

Jag finner inga ord, jag saknar min Pappa så mycket. Han borde inte vara där han är nu, han ska vara här hos mig. Jag har svårt för att sova, när jag blundar ser jag bara framför mig hur ont han hade och hur mycket han kämpade för att stanna kvar hos oss i åtta dagar. Dom sista dagarna i hans liv, han var så stark och gjorde allt för att inte ta sina sista andetag förrän han träffat alla i våran familj. Jag har aldrig hört honom säga att han älskar mig så många gånger, han sa det varenda gång jag höll hans hand och varenda gång han pussade mig på kinden och sa god natt. Jag ville aldrig släppa taget, aldrig.

Jag vill bara säga till er mina fina läsare att ta vara på det ni har, imorgon kan det vara försent. Om min Pappa levde, skulle jag ringa honom varenda dag och säga hur mycket jag älskar honom. Jag skulle krama om honom hårt varenda gång vi ses och säga att han är den bästa Pappan i hela världen. Det finns inget bättre än att stå sina föräldrar nära, det fanns inget bättre än att ha sin egen Pappa som sin bästa vän. Det går inte en minut utan att jag tänker på honom och en sak vill jag säga er, jag har ingenting jag behöver ångra. Pappa visste att han var min favorit, för jag sa det till honom varenda dag. Det känns så bra. Att han visste.

Jag älskar dig Stig Bäckman, världens mest fantastiska människa ♥