Imorgon kväll ska jag göra något som kommer göra väldigt ont, men jag känner att jag vill göra det och jag följer mitt hjärta. När man går igenom något så tungt som att förlora sin bästa vän, måste man ta små steg i taget. Jag sa redan när Pappa tog sina sista andetag att jag skulle vara på hans grav varenda dag, jag ljög för dom människorna som jag sa det till, men framförallt så ljög jag för mig själv. Jag försökte in i det sista, var där varenda dag i cirka en månad. Sedan orkade jag inte mer, det blev bara mer och mer overkligt så jag var tvungen att stanna upp. Det går fram och tillbaka, ena stunden kan man tänka tillbaka på alla fina minnen och le medans nästa stund faller man ihop som en liten hög och bara gråter. Just nu orkar jag ingenting utan honom.

Jag skrattar inte från hjärtat, jag skrattar för att jag inte vill att människor ska se att jag är knäckt. Att jag bara vill skrika ut min ilska över hur orättvist livet är, att jag bara vill gråta för att jag inte vill något hellre än att krama om min fina Pappa. Jag är inte mig själv, jag har förändrats totalt som människa. Kanske lite starkare, men ändå så mycket svagare. En svår sak. Svårt att förklara precis hur det känns.

Imorgon ska jag ska gå igenom alla Pappa's kläder som vi sparade. Jag var aldrig med och rensade hans garderob, jag kunde inte sova om nätterna för att jag hela tiden tänkte på att den dagen skulle komma. Vi skulle bestämma oss för vilka av Pappa's kläder som vi skulle spara. Nu ligger dom i Sidberg, i farmor och farfar's förråd. Jag ska gå igenom dom imorgon och ta det som jag vill ha. Jag använde mycket av Pappa's myskläder och träningströjor, fan vad det gör ont att tänka tillbaka på det. Jag minns precis vad han sa varenda gång och hans ansiktsuttryck. ''Sara, vems byxor är det du har på dig?'' och så gav han mig världens största léende. Jag trivdes så bra i Pappa's kläder. Jag använder alltid myströjan som var hans, även inomhus på somrarna när det är varmt. Då kan ni tänka er hur mycket den betyder för mig.

Ett år, tio månader och en vecka utan dina andetag. Jag kan inte förstå att livet rullar på som vanligt när du inte är här, för mig har det stannat. Totalt. Jag vill inte vara utan dig, aldrig utan dina andetag. Du var ju mitt allt, den som jag berättade allt för. Alla positiva och negativa saker, du gav mig alltid tips på hur jag kunde göra i olika situationer. Inga ord kan beskriva saknaden, den kommer aldrig kunna beskrivas med ord. Ingen kommer någonsin förstå hur mycket jag behöver dig.

Älskade Pappa, när det är som jobbigast och jag bara vill sjunka ned genom jorden tänker jag på dina fina ord som du sa till mig dagen innan du försvann. När du kramade om mig, pussade min panna och viskade ''Jag älskar dig'' Dom orden betyder så mycket för mig. Jag kände hur mina tårar började rinna och jag viskade ''Jag älskar dig med, du är världens bästa Pappa'' Jag kunde aldrig ana att det var våra sista ord till varandra, dom fina orden var det sista som jag fick höra dig säga.

Jag älskar dig Pappa, du kommer alltid vara världens bästa Pappa ♥