Imorgon kväll ska jag göra något som kommer göra väldigt ont, men jag känner att jag vill göra det och jag följer mitt hjärta. När man går igenom något så tungt som att förlora sin bästa vän, måste man ta små steg i taget. Jag sa redan när Pappa tog sina sista andetag att jag skulle vara på hans grav varenda dag, jag ljög för dom människorna som jag sa det till, men framförallt så ljög jag för mig själv. Jag försökte in i det sista, var där varenda dag i cirka en månad. Sedan orkade jag inte mer, det blev bara mer och mer overkligt så jag var tvungen att stanna upp. Det går fram och tillbaka, ena stunden kan man tänka tillbaka på alla fina minnen och le medans nästa stund faller man ihop som en liten hög och bara gråter. Just nu orkar jag ingenting utan honom.

Jag skrattar inte från hjärtat, jag skrattar för att jag inte vill att människor ska se att jag är knäckt. Att jag bara vill skrika ut min ilska över hur orättvist livet är, att jag bara vill gråta för att jag inte vill något hellre än att krama om min fina Pappa. Jag är inte mig själv, jag har förändrats totalt som människa. Kanske lite starkare, men ändå så mycket svagare. En svår sak. Svårt att förklara precis hur det känns.

Imorgon ska jag ska gå igenom alla Pappa's kläder som vi sparade. Jag var aldrig med och rensade hans garderob, jag kunde inte sova om nätterna för att jag hela tiden tänkte på att den dagen skulle komma. Vi skulle bestämma oss för vilka av Pappa's kläder som vi skulle spara. Nu ligger dom i Sidberg, i farmor och farfar's förråd. Jag ska gå igenom dom imorgon och ta det som jag vill ha. Jag använde mycket av Pappa's myskläder och träningströjor, fan vad det gör ont att tänka tillbaka på det. Jag minns precis vad han sa varenda gång och hans ansiktsuttryck. ''Sara, vems byxor är det du har på dig?'' och så gav han mig världens största léende. Jag trivdes så bra i Pappa's kläder. Jag använder alltid myströjan som var hans, även inomhus på somrarna när det är varmt. Då kan ni tänka er hur mycket den betyder för mig.

Ett år, tio månader och en vecka utan dina andetag. Jag kan inte förstå att livet rullar på som vanligt när du inte är här, för mig har det stannat. Totalt. Jag vill inte vara utan dig, aldrig utan dina andetag. Du var ju mitt allt, den som jag berättade allt för. Alla positiva och negativa saker, du gav mig alltid tips på hur jag kunde göra i olika situationer. Inga ord kan beskriva saknaden, den kommer aldrig kunna beskrivas med ord. Ingen kommer någonsin förstå hur mycket jag behöver dig.

Älskade Pappa, när det är som jobbigast och jag bara vill sjunka ned genom jorden tänker jag på dina fina ord som du sa till mig dagen innan du försvann. När du kramade om mig, pussade min panna och viskade ''Jag älskar dig'' Dom orden betyder så mycket för mig. Jag kände hur mina tårar började rinna och jag viskade ''Jag älskar dig med, du är världens bästa Pappa'' Jag kunde aldrig ana att det var våra sista ord till varandra, dom fina orden var det sista som jag fick höra dig säga.

Jag älskar dig Pappa, du kommer alltid vara världens bästa Pappa ♥

Vad jobbigt det är när det känns som att ingen förstår en, när man känner sig sådär ensam och tankarna flyger iväg åt alla håll. Jag vet att många bryr sig och verkligen försöker stötta, men det är så himla svårt när man inte förstår vad jag går igenom. Varenda dag är för mig en kamp, en kamp mot smärta. Tårarna rinner när jag minst anar det, det är bara så det är och jag kan inte göra något åt det. Jag tänker hela tiden på hur det hade kunnat vara nu, vad jag vill ha och hur mycket jag verkligen önskar att Pappa fanns vid min sida som alltid. Han var min absolut bästa vän och nu finns han inte längre, det är för mig väldigt svårt att förstå. Att min fina Pappa inte lever. Jag brukar ofta slå hans nummer på telefonen och försöka ringa eller skicka sms, när jag fick fast jobb slog jag numret och precis när jag skulle trycka på ring knappen slog det mig. Jag kan inte ringa honom, för han finns inte längre. Det är såna stunder som jag bara vill sjunka ned genom jorden, inte finnas längre. När det händer saker i mitt liv som gör mig överlycklig och jag inte vill annat än att ringa och berätta för min bästa vän, då blir dom där sakerna som gör mig så lycklig så smärtsamma. För jag kan inte dela med mig av dom sakerna till den människan som stod mig närmast.

Jag vet att jag låter negativ och att det låter som att jag inte vill kämpa, det låter som om jag har gett upp och bara vill försvinna. Men det är bara så, när man förlorat någon som man verkligen behöver i sitt liv så har man lätt för att falla ned i gropar och det är så tungt att ta sig upp igen. Jag faller ofta ned på botten. Och när jag låtsas om att allting är bra blir det bara värre. Dom där tårarna gör så fruktansvärt ont.

Jag finner inga ord, jag saknar min Pappa så mycket. Han borde inte vara där han är nu, han ska vara här hos mig. Jag har svårt för att sova, när jag blundar ser jag bara framför mig hur ont han hade och hur mycket han kämpade för att stanna kvar hos oss i åtta dagar. Dom sista dagarna i hans liv, han var så stark och gjorde allt för att inte ta sina sista andetag förrän han träffat alla i våran familj. Jag har aldrig hört honom säga att han älskar mig så många gånger, han sa det varenda gång jag höll hans hand och varenda gång han pussade mig på kinden och sa god natt. Jag ville aldrig släppa taget, aldrig.

Jag vill bara säga till er mina fina läsare att ta vara på det ni har, imorgon kan det vara försent. Om min Pappa levde, skulle jag ringa honom varenda dag och säga hur mycket jag älskar honom. Jag skulle krama om honom hårt varenda gång vi ses och säga att han är den bästa Pappan i hela världen. Det finns inget bättre än att stå sina föräldrar nära, det fanns inget bättre än att ha sin egen Pappa som sin bästa vän. Det går inte en minut utan att jag tänker på honom och en sak vill jag säga er, jag har ingenting jag behöver ångra. Pappa visste att han var min favorit, för jag sa det till honom varenda dag. Det känns så bra. Att han visste.

Jag älskar dig Stig Bäckman, världens mest fantastiska människa ♥

Vad gör jag nu när du är borta?

När inget särskilt händer, vilket är ganska ofta
Sitter jag i ett hörn och gråter tills jag är
alltför bedövad för att känna.

Paralyserad, orörlig för en kort stund, är det helt
stilla inuti och runtomkring mig.

Sedan tänker jag på hur mycket jag saknar dig.
Då känner jag rädsla, förtvivlan, ensamhet och smärta.
Då gråter jag tills jag är alltför bedövad för att känna.

- Skjut inte upp, förneka inte, skyl inte över, fly inte från smärtan. Dröj kvar i den. Nu.

- Allt annat kan vänta. En känslomässig skada kräver behandling med samma förtur som en fysisk skada. Avsätt tid för att sörja.

- Ju tidigare du tillåter dig att vara i smärtan, desto fortare kommer den försvinna. Den enda vägen ur den är igenom den.

- Om du spjärnar emot sorgen, motarbetar du kroppens naturliga sätt att återhämta sig.

- Om du fördröjer läkeprocessen, kan sorgen återvända och ansätta dig flera månader senare, ja, till och med år.

- Ta in all rädsla, smärta, förtvivlan och ilska. Det är viktigt för att kunna läka.

- Du lever. Du kommer att överleva.