Anonym om Femte Juni:
Vem har ni som barnmorska? 

Våran barnmorska heter Maja Marksén och jobbar på Medicinkonsulten där jag är skriven. Hon är världens goaste människa, så snäll och har sån härlig humor. Jag minns hur trygg jag kände mig första gången vi träffade henne, på inskrivningen. Jag var jättenervös innan men direkt vi kom in i rummet och träffade henne blev jag så lugn.

Både jag och Peder tycker väldigt bra om henne och hoppas att vi kommer få ha henne som barnmorska med alla våra barn. Hon jobbar även på BB några dagar i veckan, vore jättekul om hon jobbade just den dagen det är dags för oss! :)

Hur kan din pojkvän va så duktig på jaga? Visst känns de tryggt att ha en så duktig pojkvän? Önskar jag haft det :)

Min fina älskling, du är duktigast i hela världen på att jaga och det känns riktigt tryggt att ha dig som pojkvän ♥

Vad har ni för namnförslag på bebisen?

Vi har ett flicknamn som vi är helt säkra på, men det namnet vill vi hålla hemligt fram tills pyret kommer ut. Det är ett namn som är väldigt ovanligt och vi båda älskar det namnet. Jag sa redan innan jag blev gravid att den dagen jag får en liten flicka så ska hon heta så. Och så lär det ju bli, om det nu gömmer sig en liten flicka inom mig :) Pojknamn är vi inte helt hundra på. Men några namn som kommit på tal är: Wilgot, Liam, Malte och Felix :) 

Har du och din pojkvän planer på att gifta er?

Vi vill absolut gifta oss, men kanske inte riktigt just nu när lilla pyret fortfarande ligger i min mage. Min fina har sagt att han redan bestämt ett datum för bröllopet, så det blir spännande och se när han går ned på knä ;)

Vad tror du att du gör om tio år?

Jag hoppas att jag har tre barn, minst ;) Sedan så hoppas jag att jag bor på landet med min fina familj och en massa husdjur och så jobbar jag förhoppningsvis fortfarande inom vården. Är lite sugen på att läsa vidare så kanske har jag påbörjat någon utbildning. Barnmorska eller kurator är jag mest inne på.

Har din tatuering på sidan av magen förändrats något under graviditeten?

Nej inte alls! :) Den ser precis likadan ut som innan jag blev gravid och det är jag jätteglad för. Innan jag tatuerade mig så tänkte jag noga igenom vart jag skulle sätta den så den inte skulle bli töjas ut eller spricka den dagen jag blev gravid. Jag frågade till och med han som tatuerade mig och han sa att det stället som jag skulle sätta den på var bäst, för där förstörs den inte om magen töjs ut :)

Är allt klart inför bebis ankomst, har ni införskaffat allt redan?

Vi har köpt dom lite större sakerna redan, så som spjälsäng och barnvagn och nu fattas bara dom mindre sakerna. Vi ska åka och bo på hotell om några veckor, då ska vi handla det sista till bebisen och då lär vi nog handla mer kläder och sånt :)

Vad gissar ni på att det blir för kön?

Det är så svårt! Alla som träffat mig säger att jag har en typisk tjejmage, även alla som sett bilder på magen. Jag trodde på en liten pojke ända fram tills min bror fick sin son, då började jag tro mer på att vi väntar en flicka. Jag hade bara den känslan från början, att det var en pojke inuti mig. Men nu gissar jag faktiskt på en liten flicka. Och min fina Peder har hela tiden gissat på en pojke och gör det fortfarande. Oj vad vi längtar tills vi får veta vem det är som gömmer sig inom mig ♥

Kom igen nu - ös på med frågor! ♥

Anonym om Att bli gravid efter många år med ätstörningar:

Önska jag va lika stark som du så jag också kunde komma över mina ätstörningar.. eller komma över kommer man väl aldrig riktigt men kunna börja hantera de iaf. tycker att du verkar vara en jättefin tjej med båda fötterna på jorden trots din pappas död och dina ätstörningar,, som sagt, du är stark. va stolt över dig själv! kram

Tusen tack för din fina kommentar och vad starkt gjort av dig att skriva till mig! Det första man måste göra när man har en ätstörning är att erkänna för sig själv att man faktiskt är sjuk. Och man måste inse att hur stark jag än är, så behöver jag hjälp för att ta mig ur den hemska sjukdomen. Man är inte svag för att man söker hjälp, snarare tvärtom, man är världens starkaste om man vågar stå för sin sjukdom och det är starkt att söka hjälp.

Det tog väldigt lång tid för mig att erkänna att jag var sjuk, jag ville inte inse. Jag åt massor med mat, sedan kräktes jag upp allt igen och jag skämdes. Det finns inga ord för hur mycket jag skämdes. Jag ifrågasatte ofta mig själv högt, vad håller jag på med? Jag kräktes ibland så mycket att hela kroppen bara skakade. Jag förstörde min kropp och jag visste om det. Men jag kunde inte sluta, det var ett beroende, jag var tvungen att kräkas efter varje måltid. Det var bara så.

En kväll efter att jag kräkts upp all middag i toaletten så ville Pappa prata med mig. Jag blev generad direkt han ropade på mig för jag förstod att han visste vad jag höll på med. Pappa hjälpte mig att komma på rätt spår igen. Han fick mig att söka hjälp, han fick mig att börja må bättre, han fick mig att sluta kräkas upp maten. Jag började äta rätt, normala portioner och tränade. Det var så jobbigt till en början, men jag klarade det och inga ord kan beskriva hur stolt jag är över mig själv. Jag började må så himla bra, tack vare Pappa ♥

Än hur jobbigt det är, så försök göra dig själv en tjänst och sök hjälp. Har du ingen nära du kan prata med, gå till en kurator (det gjorde jag) eller så får du gärna maila mig på: [email protected] så ska jag försöka hjälpa dig allt vad jag bara kan. Var inte rädd för att söka hjälp, det är så himla värt det.

Stor kram till dig!! ♥

th om: Im gonna love you more than anyone:

Hej! Jag läser din blogg så fort jag får chansen, du skriver så bra :) Men jag har en undran, som jag länge undrat. Du behöver inte svara på den om du tycker den är dum... Ang, din pappa. Vad dog han egentligen av? Du behöver verkligen inte svara om du inte vill. Men i lilla Lycksele hör man en massa hit och dit...Men vad är det rätta?
Lycka till i framtiden! =) Kram!

Svar:
Vill börja med att tacka för dom fina orden! Tråkigt att du inte vill berätta vem du är, tycker inte om anonyma kommentarer. Min älskade Pappa dog av en hjärnblödning.