Tänka sig hur det känns att känna sig instängd,
som om det är någon helt annan inne i huvudet,
som en röst där uppe som säger åt en vad man
ska göra.
Ibland blir det så fel, så himla fel och det känns
som att jag inte kan göra något åt saken.
Allt bra försvinner och rösten där uppe ser inget
annat än hat, hat & mer hat.
Huvudet säger åt en vad man ska göra och oavsett
hur dåligt man mår innerst inne så fortsätter man bara.
Man känner sig tvingad, det känns som ett måste och
jag vet så himla väl att det är fel.
Jag hör folk säga " Hur kan du tänka så?" " Hur kan du
se dig själv sådär?" Och på dom frågorna har jag bara
det enkla svaret - Jag vet inte.
Jag vet inte varför jag ser mig själv som jag gör, jag vet
inte varför jag tänker som jag gör och jag vet verkligen
inte varför jag gör som jag gör.
Jag vet inte om jag kommer hinna stoppa det innan det
går för långt, för så är det när det gäller allting.
Jag vill så gärna klara det här & jag vill ha hjälp, men
det känns inte som om något räcker till.

Men jag vet att oavsett hur lång tid det tar att fixa, kommer jag
ta mig ur det här & vara hel.
Inte känna mig brusten inombords & inga fler tårar ska rinna.


( 30 kg tyngre och förmodligen 30 gånger gladare...)