bara för dig
Varför vaknade du aldrig pappa? Varför slutade allting i din kropp fungera
under så kort tid? Varför föll du bara ihop på fotbollsplanen? Varför fick du
en hjärnblödning som tog hela ditt liv? varför, varför, varför?
Jag höll din hand så hårt, viskade att allting kommer bli bra, sa att du skulle
klara det för du var alltid så stark. Även fast jag fick höra av dig " Ibland räcker
inte ens det " så slutade jag aldrig hoppas. Jag hoppades hela tiden, jag har
aldrig någonsin bett till gud så många gånger som jag gjorde under den tiden du
låg på sjukhuset. Varje dag är så jobbig utan dig, att stå på benen och försöka
hålla huvudet högt fastän man inte har någon energi. Jag vill skrika, jag känner
mig så tom och vill bara skrika av ilska. Skrika hur mycket jag hatar gud och hur
orättvist livet är.
Ensamheten är värst, att dom sakerna vi alltid gjorde tillsammans
inte finns längre. När jag tänker på dig kan tårarna inte sluta rinna,
när du var här var det bara kärlek och glädje, hela tiden. Nu är det
bara tomt, skrik och tårar. Jag vet inte ens vem jag är längre pappa,
jag är en tjej utan en pappa. En tjej som har förlorat sin bästa vän, en
tjej som inte längre är hel utan halv. Jag vill aldrig göra dig besviken,
jag vill kämpa för din skull men ibland känns det som att jag inte räcker till.
Det var du som gjorde mig stark, dina kramar gjorde mig stark och varenda
gång du pussade min panna, viskade att allting kommer ordna sig så gav
du mig ny styrka. Nu ger du mig inte ny styrka, på sätt och vis.. men inte på samma sätt.
Jag vill att du ska sträcka ned din hand, ta mig upp dit du befinner dig för
jag vet att när min dag är kommen så kommer du ta hand om mig.
Då kommer du alltid finnas för mig och du lämnar mig aldrig.
Du har inte lämnat mig nu heller, inte frivilligt.
Du togs ifrån mig, du rycktes ifrån mig ofrivilligt.
Hur orättvist är inte livet? Så orättvist som det kan bli.
Jag vet att du ville stanna kvar hos mig, hos oss.
Vi saknar dig så det gör ont pappa, visst vet du det?
Jag saknar dina tokiga skämt och ditt härliga skratt
Jag tror du saknar mig med.
Jag tror att du saknar våra promenader och våra långa
fisketurer lika mycket som jag saknar det.
Jag saknar dig, jag saknar oss.
Varje gång jag är påväg att falla, ska jag tänka på dig.
Då kämpar jag och tar mig upp, på något sätt.
Varenda gång pappa, bara för dig.
under så kort tid? Varför föll du bara ihop på fotbollsplanen? Varför fick du
en hjärnblödning som tog hela ditt liv? varför, varför, varför?
Jag höll din hand så hårt, viskade att allting kommer bli bra, sa att du skulle
klara det för du var alltid så stark. Även fast jag fick höra av dig " Ibland räcker
inte ens det " så slutade jag aldrig hoppas. Jag hoppades hela tiden, jag har
aldrig någonsin bett till gud så många gånger som jag gjorde under den tiden du
låg på sjukhuset. Varje dag är så jobbig utan dig, att stå på benen och försöka
hålla huvudet högt fastän man inte har någon energi. Jag vill skrika, jag känner
mig så tom och vill bara skrika av ilska. Skrika hur mycket jag hatar gud och hur
orättvist livet är.
Ensamheten är värst, att dom sakerna vi alltid gjorde tillsammans
inte finns längre. När jag tänker på dig kan tårarna inte sluta rinna,
när du var här var det bara kärlek och glädje, hela tiden. Nu är det
bara tomt, skrik och tårar. Jag vet inte ens vem jag är längre pappa,
jag är en tjej utan en pappa. En tjej som har förlorat sin bästa vän, en
tjej som inte längre är hel utan halv. Jag vill aldrig göra dig besviken,
jag vill kämpa för din skull men ibland känns det som att jag inte räcker till.
Det var du som gjorde mig stark, dina kramar gjorde mig stark och varenda
gång du pussade min panna, viskade att allting kommer ordna sig så gav
du mig ny styrka. Nu ger du mig inte ny styrka, på sätt och vis.. men inte på samma sätt.
Jag vill att du ska sträcka ned din hand, ta mig upp dit du befinner dig för
jag vet att när min dag är kommen så kommer du ta hand om mig.
Då kommer du alltid finnas för mig och du lämnar mig aldrig.
Du har inte lämnat mig nu heller, inte frivilligt.
Du togs ifrån mig, du rycktes ifrån mig ofrivilligt.
Hur orättvist är inte livet? Så orättvist som det kan bli.
Jag vet att du ville stanna kvar hos mig, hos oss.
Vi saknar dig så det gör ont pappa, visst vet du det?
Jag saknar dina tokiga skämt och ditt härliga skratt
Jag tror du saknar mig med.
Jag tror att du saknar våra promenader och våra långa
fisketurer lika mycket som jag saknar det.
Jag saknar dig, jag saknar oss.
Varje gång jag är påväg att falla, ska jag tänka på dig.
Då kämpar jag och tar mig upp, på något sätt.
Varenda gång pappa, bara för dig.
Kommentarer
